Till Ola Sigurdson
Du är professor i religionsvetenskap och teolog. Du har en livslång erfarenhet av universitetet; undervisning, handledning, forskning, vetenskapliga konferenser och arbetsledning av skilda slag. Jag undrar därför om det skulle vara möjligt att be Dig att utifrån Din kunskap och erfarenhet svara på några frågor?
Dina svar kommer, som du vet, att tryckas i en andra bok om den tid vi nu lever i. Bokens form är dagbokens. Du har ju läst den första boken, publicerad i maj, som trycktes på Korpens bokförlag. Här kommer frågorna:
Hur har pandemin påverkat Dina aktiviteter som forskare, teolog och universitetslärare?
”På ett praktiskt plan har en hel del hänt. I mars lade vi på universitetet om all undervisning från Campus till vår digitala plattform Canvas. Det drabbade inte mig särskilt mycket. Just då höll jag på att avsluta en kurs som både ägde rum på Campus och online. Det var en smal sak att flytta över resten av kursen till Canvas. Så småningom ställdes en undervisningssejour jag skulle göra vid Stellenbosch University till hösten in. I stället kastades jag in i arbetet att utveckla en onlinekurs om teologiska klassiker till sommaren på Canvas. Denna – och flera andra sommarkurser vår institution ger – har rönt ett ganska stort intresse. Dels på grund av ett uppdämt behov av sommarkurser misstänker jag, dels på grund av att många människor förmodligen är ofrivilligt arbetslösa på grund av pandemin och väljer att studera något de är intresserade av. Att allt nu sker online – det är en ganska principiellt betydande omställning inte bara på ett personligt plan utan för universitetet som sådant.
Den stora skillnaden mot tidigare är egentligen frånvaron av alla resor. Jag hade ett antal resor inplanerade som rörde sammanträden, konferenser, studievistelser i olika delar av Sverige och i världen. Allt detta har ställts in. Vinsten är att mer koncentrerat kunna ägna sig åt forskning, men förlusten handlar mer om de personliga möten som är alla dessa resors egentliga mål. Jag knyter inte så många nya kontakter via Zoom om man säger så. De digitala kommunikationsverktygen, som ibland kan vara en tidsbesparande ersättning för verkliga möten, är tämligen kanalspecifika, som den tyske filosofen Gernot Böhme har påpekat, och innebär obönhörligen ett bortfall i mänsklig kommunikation. Det idéutbyte och det kritiska tentativa utfrågande som kännetecknar det akademiska seminariet i dess bästa stunder har i mångt och mycket fått ställas på undantag. Även kollegor i Göteborg har jag mest träffat via Zoom, med några undantag.
Jag har varit privilegierad såtillvida att jag har kunnat gå till mitt arbete varje dag och därmed haft tillgång till min arbetsplats och dessutom kunnat äta lunch och fika med mina kollegor. Det jag saknat mest har varit omväxling i arbetet, men det är verkligen en liten sak med tanke på hur mycket andra har måst offra. Samtidigt undrar jag om den verkliga effekten av pandemin, psykiskt och socialt, har visat sig ännu. Jag vet att många kolleger arbetat mycket med att ställa om undervisning och annat. Och jag tänker också på de studenter som inte bara förlorat en mer levande kontakt med sina lärare och andra studenter utan kanske också blivit ganska isolerade på grund av att all campusundervisning ställts in.”
På vilket sätt sysslar Du direkt och aktivt med frågeställningar knutna till pandemin i Dina skilda aktiviteter?
”Jag ägnar mig ju inte åt frågeställningar som är direkt knutna till pandemin, snarare indirekt. Jag har, som du noterar nedan, skrivit om humor, och har således blivit intervjuad några gånger om humor under Coronans tid. Det är intressant att notera att Boccaccios Decamerone – den samling av hundra noveller som utspelar sig under pesten i Florens år 1348 – har blivit ett så relevant verk även för den aktuella pandemin. Här är det tio ungdomar som drar sig undan Florens för att i varandras sällskap fördriva tiden när pesten härjar med att berätta berättelser för varandra, berättelser som nog Boccaccio tänkte sig var läkande i sig. Här finns det många intressanta paralleller till vår tid.
Mer intressant är kanske att jag också ägnar mig åt frågan om människans sårbarhet och utsatthet som filosofiskt och teologiskt tema. Vi lever i ett samhälle som lägger så stor vikt vid förutsägbarhet och kontroll att vi tenderar att glömma bort hur osäkerhet är människans existentiella lott, individuellt och socialt. Pandemin har blivit en tydlig påminnelse om detta, men det återstår att se om eller hur detta kommer att sätta något avtryck i framtiden eller om allt kommer att gå tillbaka till det vanliga.
Osäkerhet kommer in på många olika områden i livet vid en sådan här pandemi: osäkerheten vad beträffar den egna och de närståendes hälsa, osäkerheten vad gäller samhällets ekonomiska, kulturella och sociala framtid; den politiska osäkerheten; inte minst den osäkerhet som är en faktor i all forskning och all vetenskap. Den nästan tvångsmässiga strävan efter kontroll har fått sig en törn när det visar sig att inte ens Folkhälsomyndighetens experter, eller deras kritiker, har kunnat leverera de svar som man så gärna skulle vilja ha vad beträffar pandemins spridning och smittsamhet eller hur det blir med immunitet och kontakter med andra människor. Teologin har genom historien, men också i samtiden, diskuterat spänningen mellan människans oförmåga till kontroll och den strävan efter kontroll som också finns hos oss. I modern tid ligger ofta betoningen på människan som någon som agerar i egen kraft, och det är givetvis viktigt, men jag skulle vilja påstå att vår tid ofta försökt tränga bort hur vi alltid också är lidande människor. Det har väl blivit synligt på sistone.”
Har Du deltagit i något sammanhang där Du reflekterat över Covid-19 och dess effekter utifrån Ditt perspektiv som teolog och humanistisk forskare?
”Jag har varit med på ett Zoomseminarium om politik, medier och medborgare i samhällskrisen arrangerat av programverksamheten vid Jonsereds herrgård, Göteborgs universitet, i maj. Ett antal forskare från flera olika fakulteter vid Göteborgs universitet diskuterade då hur vi påverkas av pandemin och hur vi tänker oss att det kan bli sedan. Det var ett spännande seminarium och en av de saker som jag lyfte fram var just osäkerheten och vad det innebär att leva med osäkerhet. Vi diskuterade också huruvida vi trodde att allt skulle bli ”som vanligt” efter Coronakrisen eller inte. Med uteblivet svar.”
Hur tycker Du att förhållandet mellan Dig och ledningen ovan Dig har fungerat under denna för oss alla svåra period? Uppfattar Du att krisen har förbättrat eller försämrat samarbetet mellan de ansvariga inom universitetet?
”Jag arbetar på en institution (för litteratur, idéhistoria och religion) som fungerar mycket väl. Ledningen på min institution har gjort ett fantastiskt arbete. Däremot är jag misstänksam mot den oklarhet från högre ort som jag erfarit. Beror den på bristande kommunikation eller något annat? Många lärare har fått lägga ned väldigt mycket tid på omställningen och från början annonserades att de också skulle få ersättning för det, men allteftersom har det blivit allt tystare om detta. Jag hade önskat att fakultet och universitetsledning hade kunnat ge klarare besked och också fångat upp den insats som många gjort, men nu verkar det som att det åter får bli den individuella läraren som måste lägga ned sin egen tid i detta, eftersom man inte ville ge upp alla kvalitetsideal. En del av mina kolleger har gjort ett fantastiskt arbete och är väldigt trötta, efter långa dagar på Zoom. Jag efterlyser också klarare besked om återställningen av undervisning till Campus. Många studenter, inte minst de som börjar läsa på universitetet till hösten, behöver nog träffa varandra för att skolas in i universitetsstudier. Det är en färdighet som blir svår att lära sig digitalt med tanke på det kanalbortfall det innebär. Kan detta innebära en radikal förändring för hur universitetsstudier bedrivs? Jag är inte säker på att vi är på väg mot något bättre.”
Du har nyss avslutat ett stort verk om humorn i tre band. Har slutprocessen med detta arbete påverkats av den aktuella situationen?
”Jag lämnade mitt manus till förlaget Glänta strax innan jul och verket är tänkt att komma ut efter årsskiftet, alltså i början av 2021. Därför är 2020 mest ägnat åt redaktörsläsning, språkgranskning och korrekturläsning. Eftersom jag i princip varit på plats varje dag har det gått väldigt smidigt; jag har kunnat ägna mig åt det när det behövs. Den mer allmänna reflektion jag gör är emellertid att pandemin på sätt och vis kanske gör att ett trebandsverk inte framstår som så otidsenligt längre. Det officiella idealet, även inom humaniora, verkar just nu vara att skriva engelskspråkiga artiklar i internationella tidskrifter, gärna så många som möjligt. Att ägna tio år åt att verkligen tänka igenom en sak och skriva ett trebandsverk har varit hopplöst ute. Den framtvingade långsamhet som pandemin innebär är möjligen positiv för detta slags forskning och även för att läsa längre böcker. Av intresset för institutionens sommarkurser att döma är bildning inte så förlegat. Men själva arbetsprocessen med mitt trebandsverk har egentligen inte påverkats av pandemin.”
Tycker Du att den massmediala bilden av Covid-19 motsvarar Din egen uppfattning? Tycker Du utifrån det du tagit del av att media upprätthållit en omdömesgill inställning till Covid-19?
”Jag har följt rapporteringen framför allt genom svenska media som Dagens Nyheter och SVT, men även dagligen genom The Guardian, La Reppublica, South China Morning Post och BBC World Service, och på det hela taget tycker jag att jag kunnat bilda mig en god uppfattning om läget. De svenska media som jag följer har genomgående haft ett sakligt sätt att rapportera om pandemin, såvitt jag kan bedöma. Det enda jag lagt märke till är att det funnits en viss brist på tålamod med den svarslöshet som kommunicerats av en sådan företrädare för Folkhälsomyndigheten som Anders Tegnell; som om det vore ett vetenskapligt misstag att inte veta så mycket om Covid-19 när ingen i själva verket vet. Jag har aldrig frestats att försöka bli en frilansande epidemiolog och att syna Folkhälsomyndighetens eller någon annan forskargrupps resultat, men har främst lagt märke till den kontroll som häftigt efterfrågats även när det inte funnits några förutsättningar för en sådan. Återigen återvänder jag till frågan om kontroll och om osäkerhet som jag var inne på ovan.
Det slags media jag tar del av verkar göra ett seriöst arbete såvitt jag kan bedöma och såtillvida litar jag på dem. Den motsägelse jag ibland kan ana är mellan de förväntningar som media och allmänhet kan ha på olika vetenskaper och den betydligt mer komplexa verklighet som all forskning är en del av och som inte riktigt kan leva upp till det ideal om säkerhet som avkrävs den. Pandemin konfronterar oss med vår dödlighet och det finns ingen snabb fix som kan ta hand om detta åt oss, även om vi givetvis bör ha stor respekt för det arbete som vården lagt ned och hoppas på att ett vaccin snart kan vara här.”
Har Du skrivit om Coronaepidemin utifrån Din horisont? Överväger du att göra det?
”Just nu har jag inga planer på det. Det jag kanske skulle kunna tänka mig att skriva om vid något tillfälle är om vi kommer att dra någon lärdom av denna erfarenhet, eller om vi försöker att få allt att bli som förut igen. Vad krävs egentligen för att ett samhälle ska förändras på ett någorlunda genomgripande sätt? Kan vi vara bättre förberedda på det oförutsebara?”
Jag vet ju om att Du också är troende och min fråga till Dig blir därför; hur har Din tro påverkats av Coronaepidemin?
”Mycket konkret har min tro påverkats av att alla gudstjänster stängdes under några månader, även under påsk. Envist återkommer jag till det som jag redan skrivit om ovan, nämligen att gemenskap gör sig bäst som en form av kroppslig befintlighet och delaktighet, inte främst genom de digitala kommunikationsverktygens kanalspecificitet. Det gäller såväl undervisning som gudstjänster och personliga relationer. Lika litet som Zoom är en ersättning för all slags kommunikation är TV- eller Facebooksända gudstjänster någon god ersättning för verkliga gudstjänster.
På ett annat plan är Coronapandemin en påminnelse om det mänskliga livets osäkra villkor. Att ha en tro är i en mening att öppna sig för något utanför sig själv; att ha tillit till Gud är att i någon mån avsäga sig kontroll över sin egen tillvaro. Min tro är eller har aldrig varit något slags optimism, där varje personligt eller annat bakslag hotar relationen till Gud. Det är kanske också anledningen till att jag är upptagen av vad som ska komma efter Corona. Vad innebär det att hoppas på något utan att ha några garantier för vad som ska komma? Är det vi hoppas på något annat än det som varit tidigare, eller bara mer av samma?
Allt gott till dig
Ola”
Tack Ola för ditt mycket tänkvärda svar. Det finns flera frågor som ditt svar väcker; en av dem handlar om avståndet mellan det vi skulle vilja kontrollera och det som ligger utanför vår kontroll, det som vi kan påverka och det som vi åtminstone inte för tillfället kan påverka. Frågeställningen för oss också mot de erfarenheter vi gjorde som barn; då vi var utelämnade åt den andres ansvar och omsorg. Vi var hänvisade till att överlämna oss till den andre; överge mig inte, skydda mig, var rädd om mig, se till att jag överlever: älska mig. Vi kom till världen beroende och hjälplösa: världen utanför oss var bortom vår kontroll.
I kölvattnet av den problemställningen finns det en problematik som handlar om att vilja få svar på frågor som det inte just nu finns svar på; att acceptera och försona sig med att det inte finns svar eller att vägra att acceptera att det inte finns ett svar. Det finns en innerlig önskan och ett desperat behov av att få svar på en eller flera frågor som det vetenskapliga samfundet för tillfället inte har något svar på. Frågorna är inte sällan sprungna ur en oro och utifrån en rädsla. Ge mig ett lugnande svar. Denna önskan kan vara såväl begriplig och rimlig som överdriven och mer svårförklarlig.
Ur detta uppstår ett icke helt oproblematiskt scenario: att faktiskt och formellt vara expert och inte ha några svar att ge på de väsentliga frågor, som vi – allmänheten – vill ha svar på. Experten och den okunnige kommer att vara hänvisade till samma svar; ”vi vet inte”; ”svårt att svara på”; ”kunskapsläget är osäkert”. Med den skillnaden att den kunnige kan berätta varför han eller hon inte vet, medan icke-experten vanligtvis saknar kännedom om varför han eller hon inte kan ge något svar.
Och till detta måste den helt avgörande frågan ställas; är det en angelägen fråga för många, en frågeställning för några få eller till och med ytterst få. Om jag skall gå till mitt eget forskningsämne, psykoanalysens historia; vilken betydelse hade det för psykoanalysens utveckling i Sverige att René de Monchy (1893-1969) lämnade Stockholm och Sverige 1952 och återvände till sitt hemland, Nederländerna? Han lämnade sina åtaganden och sitt vetenskapliga ansvar för att återuppta ett arbete i sitt hemland. Några av dem som han arbetade med kände sig övergivna och besvikna. De hade velat att han skulle fortsätta arbeta vidare i sitt nya hemland.
Femton år tidigare hade läroanalytikern Ludwig Jekels (1867-1954) gjort samma sak. Plötsligt under sommaren 1937 hade han lämnat sin praktik vid Norr Mälarstrand 20 på Kungsholmen i centrala Stockholm utan att meddela sina analysander och elever. Hur skall man förstå hans beslut? Vad var det som gjorde att han inte längre kunde uppfylla sitt utbildningsuppdrag i den svenska huvudstaden? Förstod han vilka konsekvenser det skulle få för de fåtal läkare som vid tidpunkten i fråga – mellan 1934-1937 – intresserade sig för psykoanalysen? Det är frågor som kan intressera enstaka forskare och kliniker med ett passionerat förhållande till den psykoanalytiska historien. Min kollega i Paris, Elisabeth Roudinesco, intresserar sig för dessa avgörande händelser och vi två har utifrån det specifika exemplet – den svenska psykoanalytiska historien – diskuterat hur man kan förstå en enskilds människas betydelse för vilken plats psykoanalysen får i ett specifikt land.
Andra frågeställningar, likt Covid-19, har däremot ett stort intresse för många. När vi alla är, eller åtminstone upplever oss vara, på ett eller annat sätt hotade till livet är det lätt att det uppstår en längtan efter en lösningsfokuserad forskning; och en besvikelse över att grundforskarna inte har hittat ett vaccin som eliminerar Corona-epidemin. Vi vill alla ha ett vaccin. Vi undrar indignerat varför inte forskarna tagit fram ett sådant. Det är ju en livsviktig forskningsuppgift; att ta fram användbar kunskap. Det blir till en allmän angelägenhet. Avsaknaden av svar tenderar att driva många av oss mot förtvivlan och utageranden av skilda slag. För att använda mig av Olas välfunna ord; vi försöker plötsligt bli någon form av frilansande epidemiologer och vi inbillar oss att det är vår uppgift att syna Folkhälsomyndighetens eller någon annan forskargrupps resultat. Vi riskerar att plötsligt gå över alla gränser av anständighet och förlora kontakten med vilka vi är, vad vi har kunskap om och vad vi rimligen kan uttala oss om. Vi kan hastigt förvandlas till exalterade pratkvarnar med orealistiska kunskapsanspråk. Vi har inte längre någon vi kan lita på; auktoritetsstrukturen har brådstörtat kapsejsat: ensamma och övergivna tar vi till brösttoner.
Per Magnus Johansson den 27:e juli 2020