Jag vänder mig i detta brev åter till min samtalspartner Christer Andersson för en uppdatering av pandemisituationen, sett ur hans allmänmedicinska perspektiv.
Hur tolkar du de statiska uppgifter vi har för handen idag, den 17:e september?
Vad tänker du är det viktigaste att beakta för att de negativa effekterna av pandemin skall bli så begränsade som möjligt under den resterande delen av hösten?
Låt mig till sist ställa dig en personlig fråga: Hur tänker du om din framtid med hänsynstagande till pandemin? Har du planer på att åka på semester utanför Sveriges gränser? Har du själv varit rädd för din egen eller din familjs hälsa?
”Tack Per Magnus för dina frågor. Min bedömning är att pandemin i Sverige i stort sett verkar vara under kontroll och läget har egentligen varit ganska lugnt de senaste månaderna. Den 17:e september var det 46 inlagda i VG-regionen och sex personer vårdades på IVA på grund av covid-19. Under vecka 36 tillkom 296 nya fall i VG-regionen, störst ökning är det i åldersgruppen 20-29 år. Under en tid har ett antal nya fall bekräftats och man skulle kunna tolka detta som en ny ökning av antalet sjuka. Men tittar vi på sjukhusinläggningar, IVA-vårdade och antalet dödsfall ligger det fortsatt mycket lågt.
Om vi tittar på Sverige i sin helhet gäller liknande siffror; fortsatt ett antal fall bekräftade i provtagning av allmänheten men låga tal när det gäller antal avlidna och antalet som behöver intensivvård. Det är för övrigt samma mönster över hela Europa, med låg dödlighet och låga nivåer av hospitaliseringar på grund av covid-19 men i vissa länder en ökning av antalet bekräftade fall med PCR-testning. När det gäller den ökning av antalet positiva fall bekräftade med PCR-testning som vi nu ser finns det bedömare som kallar detta för en ”casedemic”, med detta menar man att det inte finns några tecken till en ny epidemi med risk för ökning av antalet dödsfall och antalet som är i behov av sjukhusvård, utan snarare att det är ett uttryck för intensiv testning med ett mycket känsligt instrument (PCR) som fångar upp rester av virus. Detta, menar man, skulle då kunna förklara en ökning av antalet positiva fall samtidigt som vi inte får en ökning av antalet inlagda eller antalet avlidna. Alltså, lite tillspetsat, mer av risk för masshysteri än verklig sjukdom är vad detta skulle kunna innebära. Det skall förstås påpekas att den här typen av bedömningar innehåller en rad osäkerhetsfaktorer. Statistiken från de olika europeiska länderna är dock tämligen entydig: En ökning av nya fall på många platser men samtidigt ingen ökning av antalet avlidna eller inlagda på sjukhus.
Frågan är hur det kommer att gå med smittspridningen i höst och vinter? Kommer antalet dödsfall och behov av IVA-vård att öka igen? Det som talar emot en ny våg av spridning med allvarliga konsekvenser som en ökning av antalet dödsfall och behov av intensivvård är att vi nu har en betydande immunitet i befolkningen och därmed går spridningen långsammare. Det finns även en hel del som talar för att viruset sannolikt har en säsongsvariation, det är väl känt att de redan cirkulerande coronavirusen har en tydlig säsongsvariation och spridningen är som störst mellan december till och med april.
Med lite tur kommer vi igång med ett vaccinationsprogram under första kvartalet 2021 och då kan detta bidra till att öka immuniteten i framför allt riskgrupper och kommer då sannolikt att bromsa en eventuellt uppblossande säsongsinitierad spridning under vintern.
Vad skall vi då tänka på under hösten och vintern? Jag tycker att det är bra om Folkhälsomyndigheten håller fast vid sin strategi, som hittills verkar fungera relativt bra, och inte införa några drakoniska restriktioner. Drastiska åtgärder som ”lockdowns” verkar inte ha någon större effekt på smittspridningen men har desto större negativ effekt på människors liv i övrigt.
Det är också detta som gör att jag skulle vara försiktig med att resa ut i Europa under hösten och vintern 2020. Jag bedömer med andra ord risken att på en resa drabbas av radikala åtgärder av typen karantän och andra hinder för rörelsefriheten som större än risken att smittas av viruset.
I mitt eget liv har jag ändå tänkt att resa till Norge i vinter för skidåkning med familjen. Det är självklart inte helt utan risk att det blir krångel med gränspassagen till vårt västra grannland, som i sin hantering av epidemin har valt att stänga gränsen till Sverige vid flera tillfällen. Detta trots att det som ovan beskrivits inte finns vetenskapligt stöd för att det har någon större effekt. Fördelen med att resa till Norge är ändå att det är nära hem, och om de norska myndigheterna hittar på något så känns det som det kommer att gå att hitta fram till en lösning.
Det är många som längtar efter större rörelsefrihet och att kunna resa på ett sätt som vi brukade göra före pandemin. Det verkar dock som att vi får vänta ytterligare en tid tills alla restriktioner i hela världen är borta. Min bedömning, som innehåller stora osäkerheter, är att det lär dröja minst sex månader och ända upp till ett år innan alla restriktioner tas bort. Först skall ett effektivt vaccin bli tillgängligt globalt och vaccinationskampanjer genomföras på ett sätt som gör det möjligt att släppa alla, eller i alla fall de flesta, restriktionerna.
En sak som vi borde kunna se över redan nu här i Sverige är besöksförbudet på äldreboenden; är det fortfarande rimligt att ha ett generellt förbud? Med tanke på att de som flyttar in på äldreboenden har en ganska kort genomsnittlig livslängd kvar (hälften avlider inom ett år, en tredjedel inom sex månader, en femtedel inom en månad och var tionde avlider inom en vecka: LT.se 200626) förefaller det vara angeläget att de kan få träffa sina anhöriga igen. Det borde gå att göra detta på ett säkert sätt med hygienregler osv. Här får vi inte låta rädslan för ny smitta ta överhanden utan analysera detta på ett rationellt sätt.
När det gäller frågan om min, och min familjs hälsa, under den här perioden är jag inte särskilt orolig. Jag själv, och min hustru, insjuknade i mars månad med bekräftat covid-19. Min fru var dessutom gravid under den period som hon var sjuk. Min egen sjukdomsperiod varade i tolv dagar med feber under en dag. Förlust av smak och lukt och en mycket påtaglig matthet, var de mest framträdande symtomen. Min hustru var sjuk i cirka tre veckor också utan att ha allvarliga symtom. Både hon och jag blev snabbt helt återställda efter att symtomen lagt sig och har inga som helst restsymtom. Ingen av oss behövde söka sjukhusvård för våra symtom. Alla som arbetar på Bergsjön vårdcentral erbjöds under våren att delta i en studie som handlar om immunitet mot SARS-CoV-2 och genom detta kunde jag följa mitt eget immunsvar som, glädjande nog, hade höga nivåer av antikroppar. Även om jag tyckte att tolv dagar var länge när det höll på som värst inser jag nu efteråt att jag kom relativt lindrigt undan.
Med detta sagt kanske jag nu i efterhand ändå tänker att jag haft tur som fick ett i sammanhanget lindrigt förlopp och slapp undan allvarliga komplikationer. Åtminstone är jag väldigt tacksam för att det gick bra för mig och min fru när vi hade infektionen. Jag har åtminstone en mycket ung patient (30-årsåldern) som avled av covid-19, detta trots att vederbörande var helt frisk och inte hade några riskfaktorer. Den typen av fall skapar oro hos alla, även hos undertecknad, men när man tittar på siffrorna och räknar på risken att dö i covid-19 utan att ha några riskfaktorer är den näst intill försumbar: mindre än 0,1 % dödsrisk i åldersgruppen 0-69 år i Stockholm enligt Folkhälsomyndighetens rapport i juni. Men när det gäller att bedöma risk för egen del och för nära anhöriga är vi nog inte helt rationellt kalkylerande, anekdotiska fall har en tendens att göra ett oproportionerligt stort intryck.”
Stort tack för svaret. Under ett halvt år har vi dagligen skrivit till varandra om pandemin. Det har betytt mycket för mig; jag har fått information, kunskap och ett vägledande omdöme i medicinska frågor. Ditt svar känns sant, omdömesgillt och ger förhoppningar om en rimlig fortsättning, Det finns två saker jag tänker i förhållande till dina ord. När du skriver: ”lite tillspetsat, mer risk för masshysteri än verklig sjukdom”, tänker jag: En kombination av ett tomt liv, påtagliga tendenser till undergångstankar, utvecklade hypokondriska drag, en benägenhet att ta del av berättelser om enskilda unga patienter som av oförklarlig anledning plötsligt dör, disponerar för masshysteri av allvarligt slag. Vi är en del av ett informationssamhälle där vi också lever ut våra ostyrbara affekter via det massmediala bruset. Det har blivit många människors verklighet; alla de tragiska berättelserna som når ut till offentligheten ger oss en möjlighet att okritiskt leva ut ett inre psykodrama. Det kritiska tänkandet och det goda omdömet försvinner ut i periferin och starka känslor väller fram. Massmedia och sociala medier omger oss från tidig morgon till sen kväll och har blivit en i det närmaste oundviklig beståndsdel av vårt liv.
När du avslutar ditt svar med att lyfta fram att då vi passionerat tar del av den andres liv, som i stunder övergår till överdrifter, så kommer vi också i kontakt med oss själva och vår rädsla; vår skräck för att de som vi är djupt fästa vid skall försvinna, lämna oss och dö. Det får inte hända.
Per Magnus Johansson den 21:e september