Det är höst och jag läser Paolo Giordanos Smittans tid. En författares vittnesmål från pandemins frontlinje. Boken innehåller flera intressanta tankar. Jag väljer att föra samman två passager:
Ett stycke in i boken refererar den italienske fysikern och författaren till filosofen Simone Weil (1909-1943), utbildad på École Normale Supérieure , som betonade att ”Inom vetenskapen är sanningen helig”. Giordano frågar sig: ”Men vad är sant när experterna drar motstridiga slutsatser trots att de utvärderar samma data och använder samma modeller? Vetenskapen har svikit oss i smittans tid. Vi begärde fakta men fick bara åsikter. Vi har glömt att det alltid fungerar på det viset, och bara på det viset, att för vetenskapen är tvivlet till och med heligare än sanningen. Men det örat lyssnar vi inte på nu. Vi ser experter gräla som barn ser sina föräldrar gräla, liksom sittande på golvet.
Sedan börjar vi själva gräla med varandra.”
Och några sidor längre fram i boken skriver Giordano:
”En kärlekstriangel som i vår moderna tid blivit så dysfunktionell att vi medborgare, samhällets institutioner och experterna inte vet hur vi skall kommunicera med varandra.”
I dessa två passager finns något avgörande att reflektera över. Det är alldeles uppenbart att sanningen är fundamental i flera sammanhang: i konst, vetenskap och kärlek. Det rör sig om olika former av sanning; men icke desto mindre finns en strävan efter sanning närvarande inom konsten, vetenskapen och kärleken. Känsligheten inför sanningens betydelse och dess nyanser är dess fundament.
Och så har vi tvivlet. Det som driver fram tålamodet, det rigorösa arbetet, noggrannheten och den aldrig sinande ansträngningen. Det är avgörande att kunna tvivla på det som det finns anledning att tvivla på. Men det är lika viktigt att kunna avstå från att tvivla när tvivlet är överflödigt och i förlängningen destruktivt. Tvivlandet kan bli tvångsmässigt och improduktivt. Det fungerande vetenskapliga tvivlet är ett resultat av att det finns frågeställningar som är olösta; den vetenskapliga konflikten indikerar att vi inte är överens om hur vi skall svara på de frågor som vår ofullständigt utforskade och bristfälliga värld ställer oss. Vi vet under perioder inte ens vilka frågor vi skall ställa oss. Det råder paradigmatiska vetenskapliga strider, som Thomas Kuhn (1922-1996) har beskrivit i The Structure of Scientific Revolutions (1962). Ett tvivel som aldrig leder fram till att tvivlet upphör är inte konstruktivt. En sanning som inte har blivit underkastad ett tvivel – ett kritiskt tänkande – är ofta en sanning som väger lätt.
Och så får vi inte glömma förhållandet mellan medborgarna, de erkända stora institutionerna och de så de kallade experterna. Medborgarna har ett oåterkalleligt behov av att kunna lita på sina experter. På samma sätt som barnen måste kunna ha förtroende för sina föräldrar. De stora institutionerna bärs i likhet med universitetet och det medicinska samfundet upp av förmågan att i sanningens och ansvarets namn kunna inge förtroende. De där verksamma experterna har tilldelats uppgiften att se till att så blir fallet. Medborgarna förlitar sig på deras ord. Frågan är: på vilket sätt är en sådan struktur giltig i de västerländska samhällena år 2020? Vilken trovärdighet har auktoriteterna idag? På vilket sätt har läkaren, ämbetsmannen och statsepidemiologen Anders Tegnell (f. 1956) fått de svenska medborgarnas förtroende? Och på vilket sätt har vi fått självutnämnda statsepidemiologer som ”granskar” och kraftfullt ”kritiserar” Tegnells slutsatser och rekommendationer? Hur kan man med trovärdighet hävda att dessa ”åsikter” är värda att tas på allvar? Varför har det bildats en rad olika grupper som enats i affektivt styrda åsikter mot vår statsepidemiolog?
Och hur kan man upprätta en ansvarsfylld vetenskaplig diskussion om hur vi på bästa sätt arbetar för att covid-19:s destruktiva effekter begränsas i görligaste mån? I den diskussionen bör de som har den nödvändiga kunskapen och erfarenheten deltaga. Diskussionen kan inte vara präglad av ett ansvarslöst och känslomässigt färgat tyckande. En sådan ”diskussion” har mer karaktären av att illa dolt skrika ut sin förtvivlan och dödsångest. Det finns emellertid något att lära av den tumultartade diskussion som har uppstått i kölvattnet av covid-19 och det är inte mindre viktigt: Vår förmåga att bli påminda om livets ändlighet och att leva med en reducerad rörelsefrihet har visat sig vara begränsad. Vi har hamnat i panik och vår önskan att återfå det som vi har betraktat som självklart och normalt har blivit stark.
Låt mig avslutningsvis citera ett tidigare stycke ur den ovan refererade boken:
”Långt före skrivandet var matematiken mitt sätt att dämpa ångesten. Det händer än i dag, på morgonen när jag nyss har vaknat, att jag leker fram beräkningar och nummerföljder, vilket ofta är ett tecken på att allt inte står rätt till.
/—-/
Men det visar sig i den här stunden att matematiken inte bara är ett tidsfördriv för nördar, utan ett nödvändigt instrument för att vi ska förstå vad som sker och inte agera oförnuftigt.”
Det är där jag har befunnit mig; låtit min egen oro och ångest driva fram ett skrivande. Men inte ett skrivande ut i det tomma rummet. Utan ett skrivande som har syftat till att täcka av och fånga en del av den verklighet som uppstod i samband med att pandemin blev allas vår verklighet. Jag har bjudit in flera skribenter i denna undersökning: Ett antal forskare, flera läkare, en konstnär, en bibliotekschef, en präst, ett vårdbiträde, en konsthistoriker, en teaterregissör och några intellektuella har engagerats. Utgångspunkten har varit att vi alla är drabbade, men att vi är berörda på skilda sätt. Oron ser olika ut, men den finns närvarande i större eller mindre utsträckning för var och en av oss. Ibland tränger vi bort oron, stundtals förnekar vi den och i pressade situationer förkastar vi den. Men den återvänder: i en andra, tredje eller fjärde våg. Ibland tycks vågorna aldrig upphöra. Men oron skapar även möjligheten att finna obrukade ord: Vi kan återerövra den förlorade rörelsefriheten. I ord och i bild. I såväl tanke som i handling. I vardagslivet liksom i drömmarna. Livet fortsätter, för de allra flesta av oss. Åtminstone ett tag till.
Nu tar jag paus i mitt skrivande, som har lett till två böcker: Corona – En psykoanalytikers dagbok och Corona – En psykoanalytikers dagbok II. Jag återkommer innan året har tagit slut med ytterligare en text om den situation som är vår.
Ett innerligt tack till er som har följt mina dagboksanteckningar.
Per Magnus Johansson 28:e september 2020