Avslutning
Vad kommer att hända under hösten 2021? Hur kommer nästa vår att gestalta sig? Hur firar vi nästkommande påsk? Kommer flygplanen åter att lyfta från alla världens hörn precis som tidigare? Går det även i fortsättningen att drömma om att resa iväg? Fortsätter handspriten att vara en del av det dagliga livet? Eller kommer den att säljas ut på realisation? Kommer vi 2024 att kunna fira jul som vi alltid har tänkt oss att vi skall högtidlighålla den? Får vi möjlighet att gå på en uppsluppen nyårsbal 2025? Kommer vaccinet att göra det möjligt för oss att återuppta vårt tidigare liv? Kommer tillräckligt många världen över att vilja vaccinera sig? Eller kommer politikerna tvingas lagstifta om att alla skall vaccineras mot coronaviruset? Eller bör det ligga på var och ens ansvar att förstå vikten av att underkasta sig det medicinska samfundets konsensus angående nödvändigheten för oss alla att vaccinera sig? Osäkerheten är stor. Ibland större än vad vi vill erkänna.
Historien om pandemin började för mer än ett och ett halvt år sedan. Den 31 januari 2020 upptäcktes det första fallet i Sverige av en person smittad av covid-19. Kvinnan, boende i Jönköping, hade varit på besök i området runt den kinesiska mångmiljonstaden Wuhan. Den elfte februari 2020 namngav WHO (World Health Organisation) det nya viruset till covid-19. Coronavirus disease och 19 står för att sjukdomen började spridas 2019. Sedan dess har mycket inträffat.
Pandemin fick ett helt samhälle att förändras. Den drabbade oss alla: Direkt eller indirekt. Den hemsökte alla de sju världsdelarna; Nordamerika, Sydamerika, Europa, Asien, Afrika, Australien/Oceanien och Antarktis. Så fort det fanns en ansamling människor dök pandemin upp, som en ständigt närvarande och objuden gäst. Covid-19 lyckades med globaliseringen.
Pandemin fick alla planetens journalister att skriva om pesten. Den fick vetenskapligt skolade kvinnor och män världen över att diskutera och spekulera. Några visade sig ha fel i flera hänseenden, andra hade fel i vissa avseenden och rätt i andra. Ingen hade rätt i allt eller ur alla aspekter. Några erkände att de hade fel, medan andra förnekade vad de felaktigt påstått. Den fick det vetenskapliga samfundet att inför allmänheten visa upp sin osäkerhet, sina brister, konflikter och personliga motsättningar. I vårt avlånga land hade Svenska Akademien strax innan exponerat sina tillkortakommanden. De heliga institutionerna bärs upp av bristfälliga individer. Några är mer pålitliga, andra i större utsträckning opålitliga. Vissa har behov av att uppträda på platsen av att veta, trots att så inte är fallet. Andra lyckas hålla sig i skinnet och som Hans-Georg Gadamer (1900-2002) förstå: ”För att kunna fråga måste man vilja veta, det vill säga veta att man inte vet.” De välavvägda och rätt ställda frågorna är många gånger viktigare än de entydiga svaren.
I kölvattnet av den massmediala exponeringen av de ideologiska och vetenskapliga konflikterna kom allmänheten att leka experter. Olika intresseorganisationer och Facebookgrupper bildades med skilda anspråk. Flera av dess representanter blev högljudda. Kanske av oro, uppblandad med dödsångest och med osäkerheten inför den alltid oförutsägbara framtiden. Otrygghetens gissel fick oss att ta till brösttoner. Pandemin förstärkte det som redan fanns under ytan. Det som vi tidigare kunde skymta blev synligt.
Låt oss avslutningsvis minnas slutet på La Peste av Albert Camus;
”Men likväl visste han att denna krönika inte skulle bli en minnesruna över en slutgiltig seger. Den kunde endast bli ett vittnesbörd om allt vad man hade måst utföra och som säkerligen alla människor trots sina personliga sorger och lidanden fortfarande skulle nödgas utföra mot terrorn och dess outtröttliga vapen – alla sådana människor som, då de inte kan bli helgon vägrar att erkänna gisslen, likväl bemödar sig om att vara läkaren.
Medan Rieux lyssnade till glammet som steg från staden, påminde han sig att denna glädje alltid var hotad. Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.”
Doktor Bernard Rieux’ reflektioner får avrunda boken. Vi konstaterar samtidigt att i förhållande till faran samexisterar överdrifterna och underskattningen. Ibland kantrar det över åt ena hållet, under stundom åt det andra. Möjligheterna att så sanningsenligt som möjligt diskutera, tala och skriva om våra livsvillkor gör oss till människor. Vår sårbarhet, såväl biologisk, social, ekonomisk som psykologisk, består. Rätten att skriva och tala om den måste skyddas: Helst bör den utvecklas.