Om skrivande

Per Magnus Johansson skriver om skrivandet i korta texter som publicerar veckovis på sociala medier.

Hittills är ett åttiotal texter publicerade.
Här kan du läsa den senaste texten liksom ett urval av tidigare texter.


2 april 2023

Efter att ha skrivit den senaste texten, om förhållandet mellan det inre och yttre rummet, uppstod ett behov av att komplettera den. Jag tog del av en mening av Lawrence Durrell (1912-1990) som jag läst flera gånger tidigare; ”När man älskar en av dess invånare kan en stad bli en värld. En helt ny geografisk överblick över Alexandria föddes genom Clea; den återupplivade gamla betydelser, förnyade halvglömda sammanhang, målade som en yppig, färgbeläggning en ny historia, en ny biografi, som ersättning för den gamla.”[1]  

Det yttre rummet – staden – blir transformerat – genom att det inre rummet – att man åter älskar en av dess invånare – förändras. Det rum vi lever i färgas av vår förmåga att älska någon som vi delar topografin med. Något som tidigare har framstått som vardagligt får plötsligt en annan lyster; ljuset skiftar. Tidigare erfarenheter integreras på ett nytt sätt; historien i rummet skrivs till delar om, några minnesbilder bleknar, andra får ny glans. Besvikelsen och glädjen sätts i rörelse. Det man tänkte sig skulle lämna outplånliga spår falnar; en ny historia mejslas fram. Stadens doft förändras och dess silhuett ter sig annorlunda. Meningslandskapet har skiftat. 

[1] Durrell, Lawrence i svensk översättning av Aida Törnell, utgiven 1961 på Nordstedts. I volymen Clea, s 245 i fyrbandsverket Alexandriakvartetten – Justine (1957), Balthazar (1958), Mountolive (1958) och Clea (1960).


26 mars 2023

Vi lever såväl i ett yttre rum som i ett inre; i både en materiell verklighet och en psykisk verklighet, för att låna Freuds begrepp från 1900-talets början. På samma sätt som vetenskapsteori utan vetenskapshistoria tenderar att bli tom, blir föreställningen om ett yttre rum utan referens till ett inre någonting urholkat, fiktivt och sterilt.[1] Stadens rum är inte utkastade i ett objektivt tomrum; de uppstår i oss, och vi möter den urbana arkitekturen utifrån vår subjektivitet när vi rör oss i staden. 

Upplevelsen av staden är också avhängig det vi har levt och gjort på just den platsen. Det är angeläget att ta hänsyn till vår historia i staden; till vilken plats vi har erhållit eller lyckats erövra i staden. Stadens historia innehåller våra misslyckanden och förluster, liksom våra moment av glädje och mening. Le Corbusier (1887-1965), den originelle, banbrytande och inflytelserike schweizisk-franske arkitekten, konstnären och författaren, yttrade följande om Paris; ”Paris, en obarmhärtig öken. Man tar hem spelet eller så går man under.” Inte klasskamp, utan platskamp, för att låna en formulering från den fransk-marockanske författaren, psykoanalytikern, matematikern och filosofen Daniel Sibony, född 1942 i Marrakech (som på berbiska betyder Guds land), grundlagt 1062. Daniel Sibony fann en ny plats och är sedan mer än 65 år verksam i Paris. 

I en doktorsavhandling i litteraturhistoria från 1956, Strindbergs erövring av Paris, skriver Stellan Ahlström (1916-1984) om den svenske författarens kamp för att finna en plats i den franska huvudstaden. I ett brev till den svenske konstnären Carl Larsson (1853-1919) berättar August Strindberg (1849-1912) den 17 maj 1883; ”Här sitter vi nu fast för sommaren. Det är skönt för mig, som älskar storstaden. Men jag skall studera den för att kunna belägra den. Icke som Paris, utan som stad.”[2]

I Inferno skildrar Strindberg händelser under mitten av 1890-talet och nämner att han under hösten 1894 vunnit en seger i Paris. Han syftar på uppsättningen av Fordringsägare (Créanciers) som hade premiär vid Théâtre de l’Œuvre i juni 1894. Och Strindberg skriver … ”uppfyllelsen av en ungdomsdröm, som drömts av alla samtida skriftställare i mitt hemland, men förverkligats allenast av mig”… [3]

”Det är verkligen ett straff att vara i Paris”, skriver Strindberg några månader senare. Han var plågad som ett sargat djur när han upplevde att han inte kunde hitta en plats. Verklighet och drömmar mötte varandra. Ibland skavde det. Besvikelsen lurade i bakgrunden. Senare skriver han; ”Jag vill inget mindre än att angripa den falska kulturen i dess fasta slott som heter Paris”, konstaterar han.[4] Han skriver vidare; ”Är det icke upprättelse att få beröm i Paris när man blir nedskälld i Stockholm så vore det väl f-n?”[5]

Strindbergs drevs av starka krafter och han drabbades också av tanken att det var angeläget för honom att skriva på franska; ”Att skriva på Franska tog slut på min hjärnsmula och när jag kände steriliteten inträda såg jag döden livslevande för mig.”[6]

Stellan Ahlström skriver att Strindberg, efter att i november 1885 inte ha lyckats få publicera en längre text i La Nouvelle Revue , återigen hade misslyckats med den stort anlagda planen att erövra världsstaden.[7]När Fadern får dåliga recensioner i Stockholm och teatern i Köpenhamn går i konkurs, skriver han till Hans Österling 21 januari 1888; I Paris där finns förståndet.[8] Emile Zola lovordade Strindbergs Père, vilket fick Strindberg att känna att han äntligen hade fått trumf på hand.[9]

Senare, den 5:e maj 1890, skriver Strindberg till den svenske författaren Ola Hansson (1860-1925); Ja, det vore min lycka för det kommande om Fr. Julie bleve spelad – även om den nerskälldes.[10]

Staden Paris blir den plats där erkännandet är som mest avgörande i Strindbergs inre. Hans inre värld har ett omedelbart förhållande till den yttre världen. Han är inte ensam om att uppfatta den materiella världen på ett likartat sätt. Han drevs av en bitterhet mot sitt ursprung och den knöt han till Sverige. Det fanns en stark önskan att göra sig oberoende av det rum som han hade fötts in i. Han ville frigöra sig och komma till en ny utsiktspunkt. 


Staden finns också genom vad vi har läst om den; utifrån den kunskap vi har förvärvat oss om staden och dess historia. Liksom genom andra människors sätt att i ord beskriva sin överlevnad och kamp i staden. Staden har en historia som överskrider vår stund på jorden. Paris, då med namnet Lutetia, intogs av romarna under ledning av Julius Caesar och grundades 52 f. Kr. Människor har i alla tider fötts, levt, älskat, hatat, skapat, bidragit, åldrats och dött i staden. Några har lämnat oförglömliga minnesspår till eftervärlden och andra har levt mer anonyma liv. Några byggnader överlever, andra rivs. På stadens kyrkogårdar finns deras förmultnade kroppar, men också deras namn. Vi lever med dem. 

Vår uppfattning om staden är även avhängig det vi erfar i den. Upplevelser av skilda slag kan förstärka eller försvaga bandet till staden. Vi skapar en historia på den plats där vi verkar. Rummet upplevs till en betydande del utifrån den historien. Denna upplevelse är stadd i ständig rörelse. Samtidigt bör vi komma ihåg, som Hans-Georg Gadamer  

(1900-2002) skriver; ”Vi måste acceptera det som är; och därför kan vi inte heller ändra på det faktum att det i vår förståelse alltid finns oredovisade förutsättningar.”[11]  

Paris – artonhundratalets huvudstad

En skönhetsförklaring till Paris: det är inte svårt att hitta miljöer i staden som motsvarar det som förmedlas i de hyllande orden. Men för någon som upplevt sig utesluten från staden och den parisiska konkurrensen – den sociala, den ekonomiska, den intellektuella, eller på kärlekens fält – är tillgången till skönhetsupplevelsen betydligt mer komplicerad. ”Det är visserligen vackert, men … ” Alltid ett men; men som kan översättas med; jag fick inte en för mig fungerande plats.

Skönhetsupplevelsen är alltid också knuten till det själsliga; det inre rummet möter det yttre; de förs ihop; de överlappar varandra; distinktionen mellan yttre och inre rum upplöses. Eller som den kanadensiske poeten och musikern Neil Young (f. 1945) skrev; ”There’s more to the picture than meets the eye.”

Staden pockar på att bli beskriven. Orden beskriver staden och den finns i texten. Framställningar som avviker från ögats upplevelse skaver. Iakttagelsen – ögats erfarenhet – skapar för några av oss ett behov av att skriva. Vi behöver ord för att kunna leva i rummet.

[1] Vetenskapsteori innebär inte sällan en diskussion om vetenskap utan referenser till empiriskt underlag.

[2] Strindbergs erövring av Paris, (1956) s 31Almqvist och Wiksell, Stockholm. 

[3] Ibid. 

[4] A. a s 43.

[5] A. a s 51.

[6] A. a s 60.

[7] A. a s 65.

[8] A. a s 103. 

[9] A. a. s 104.

[10] A. a s 131.

[11]  Vernunft im Zeitalter der Wissenschaft. (1976) Suhrkamp Verlag, Frankfurt am Main.  I svensk översättning av Thomas Olsson. (1988) Förnuftet i vetenskapens tidsålder, s 79. Daidalos, Göteborg. 


3 december 2022

Undertecknad fick en förfrågan från Jon Arborelius, Svenska Förläggareföreningen, instiftad 1843 under namnet Svenska Förlagsföreningen. Han undrade om jag skulle vilja presentera romanen Djävulsgreppet av Lina Wolff på Augustgalan 2022. Inbjudan motiverades bland annat av att jag är ”en profilerad psykoanalytiker”.  

Vidare nämns att Augustpriset är den svenska litteraturens finaste pris, att det delas ut på Augustgalan den 28 november i Konserthuset i Stockholm, och ”att var och en av de arton nominerade titlarna presenteras på scen av en noga utvald presentatör, någon som kan bokens ämne, förstår bokens estetik, som kan se det fina och unika i just den boken och som kan förmedla det till publiken i Konserthuset.”

Lina Wolffs författarskap kände jag till sedan tidigare. Jag hade läst och berörts av De polyglotta älskarna (2016) och Köttets tid (2019), men aldrig skrivit något om romanerna. Jag kände mig hedrad och inspirerad av uppdraget och tackade ja. Efter flera omtag och omskrivningar skrev jag följande rader om hennes roman: 

”Lina Wolffs Djävulsgreppet är ett stort verk i ett måttfullt format. Wolff skildrar människans strategier för att överleva i en värld utan tydliga gränser och strukturer. Den känsliga rörelsen mellan inre och yttre liv gestaltas. Djävulsgreppet tar sig an sexualitetens möjligheter och dess utsatthet, kärleken i det västerländska postmoderna samhället skärskådas, den urbana ambivalensen i Florens levandegörs. Den psykoanalytiska referensen är diskret närvarande; såväl det undermedvetna som det omedvetna skrivs in i den vindlande texten. 

Kroppens okontrollerbara kraft är dess klangbotten. Kroppens materialitet driver språket vidare och överskrids i mening efter mening. Ensamheten, ömkligheten, desperationen, tomheten och det mänskliga tillkortakommandet ges en lågmäld och värdig form. Hon skriver i slutet av romanen:  Det finns bara ett sätt att överleva extrem kyla, och det är att anta en ännu lägre temperatur. Var det inte det demonen inom henne sa?

Texten fångar kylan såväl i som utanför kroppen. 

Lina Wolffs roman Djävulsgreppet strålar av svärta i mörkret.” 

Texten lästes upp vid utdelningen av Augustpriset måndagen den 28:e november. 

Att skriva om en text av hög kvalité är en invecklad och komplicerad uppgift. Det finns flera fallgropar. En består i att ju mer man skriver om en text, desto mer riskerar man att fjärma sig från den ursprungliga texten. Man kan fångas av de egna orden och formuleringarna och drivas bort från uppdraget. Den ursprungliga skriften måste finnas som en subtil och förmedlad referens i den egna texten. Behovet av att återvända till originalet för att se om förhållandet mellan närhet och distans till den fungerar ger sig också till känna. Lyckas jag fånga något av den skönlitterära text som är föremålet för mitt skrivarbete? Är min egen text strängt underkastad uppdraget? Har den blivit alltför osjälvständig? Tenderar den att bli ett torrt referat? Eller än värre, en text som endast uttrycker en lam och poänglös beundran inför det ursprungliga verket? Eller dess motsats; uttrycker min egen text ett inre tarvligt behov att avundsamt solka ner den andres text? Kan jag inte öppna mig för den andres originella röst? 

Frågorna är många och tenderar att accentueras när det handlar om en idag levande skribent. Texten bör mejslas ut i en process som kräver både ansvar, noggranhet och mod. Utmaningen består i att bland kobbar och skär hitta fram till en farled som det går att färdas på. 

Lina Wolffs text drabbade mig; det kändes angeläget att med eftertryck och rakryggat uttrycka min innerliga uppskattning av Djävulsgreppet.


2 oktober 2022
Skrivandet och osäkerheten; tre veckor efter det svenska valet 2022

En värld av föränderlighet aktualiserar behovet av att tänka, studera och skriva. Vår tid präglas av stor osäkerhet, förenklingar som gör anspråk på att vara förklaringar, och dogmatiska diskurser som försöker dölja vår osäkerhet.

I decennierna före och efter sekelskiftets Wien 1900 verkade en rad konstnärer, arkitekter, författare, läkare och musiker, vilka alla bidrog till att Österrike-Ungerns kejserliga huvudstad  hamnade i centrum för såväl kulturlivet, politiken som vetenskapen. Staden blev en smältdegel. Människor från en rad olika nationaliteter befann sig på samma plats och försökte skapa ett gemensamt liv. 1840 hade Wien 440 000 invånare, 1870 hade antalet stigit till 843 000 och 1890 till 1 342 000.[1]  Wien var också en kosmopolitisk miljö. Människor med olika ursprung tog sig till staden. Stefan Zweig berättar i Zeit und Welt om hur slaver, magyarer, italienare, polacker och judar strömmade till den ständigt växande staden. Samtidigt skriver han: 

Emedan Wien bestod av så många främmande element, blev denna stad den idealiska jordmånen för en gemensam kultur. Det utländska betraktades inte som fientligt, som antinationellt, avvisades inte övermodigt som otyskt, som oösterrikiskt, utan ärades och eftersöktes.[2]

Uttrycket Jung Wien – unga Wien – myntades omkring 1890. Det betecknade först de unga nydanande författarna men kom sedermera att omfatta fler grupperingar och även den tidiga politiska oppositionen i Wien. En samlingsplats för det unga gardet var Café Griensteidl där diskussionsvågorna kunde gå höga; inte för inte skall det ha gått under öknamnet ”Café Storhetsvansinne”.[3] Bland stadens konstnärer fanns Gustav Klimt (1862-1918), Oskar Kokoschka (1886-1980) och Egon Schiele (1890-1918). Där verkade arkitekterna Otto Wagner (1841-1918) och Adolf Loos (1870-1933), av vilka den senare var den funktionella, osmyckade arkitekturens introduktör. I staden levde också författarna Hugo von Hofmannsthal (1874-1929), Hermann Broch (1886-1951) och Theodor Herzl (1860-1904), varav de två senare citerade såväl Karl Kraus (1874-1936), Stefan Zweig (1881-1942) som Robert Musil (1880-1942). Bland läkarna återfanns Wilhelm Reich (1897-1957) och Arthur Schnitzler (1862-1931), där den senare skulle bli mer känd som författare. 

Även kvinnor trädde fram i offentligheten i sekelskiftets Wien. Många av dem diskuterade kvinnofrågor och bidrog till att den kvinnliga rösträtten slutligen, 1918, kunde realiseras. En stor andel av de kvinnliga författarna var judinnor, vilket medförde att de kunde drabbas av att dubbelt motstånd; antifeminismen samverkade med antisemitismen. En viktig representant för dessa kvinnliga författare var Grete Meisel-Hess (1879-1922).[4] Filosofen Ludwig Wittgenstein (1889-1951), som växte upp i staden, kom också att ta intryck av Jung Wien, de unga intellektuella i sekelskiftets Wien. Bland musiker som gav färg åt musiklivet i staden fanns nydanare som Gustav Mahler (1860-1911) och den atonala kompositionens skapare Arnold Schönberg (1874-1951). Även Johannes Brahms (1833-1897) verkade där under nästan 30 år, mellan 1871 och 1897. I Wien levde under denna period likaledes den positivistiskt färgade filosofen, fysikern och vetenskapsmannen Ernst Mach (1838-1916), konstvetaren och psykoanalytikern Ernst Kris (1900-1957) och politikerna Victor Adler och Otto Bauer (1881-1938). Bland dessa nydanande yrkesutövare och ämnesöverskridandetänkare återfinner vi också Sigmund Freud (1856-1939). Alla kom att lämna bidrag som haft  återverkningar på eftervärlden. De var på olika sätt drabbade av de motsättningar och den transformering som präglade tiden. 

I en värld av förändring krävs att de stora frågorna ställs och att nya tankar tänks. Det krävs att några gör den avgörande ansträngningen att försöka förstå det vi ännu inte förstår, att några finner ord och tankestrukturer för att få fragmenten att bilda en rimlig, ansvarsfull och fungerande helhet, att några kreativt fångar tidsandans svårigheter och möjligheter. Skrivandet kan få en avgörande betydelse i denna omvälvande situation; att några anstränger sig för att formulera sig utanför och bortom rädslan, tvärsäkerheten, dogmatiken och rigiditeten. Att vi förenar oss kring att tillstå i att vi inte har förstått vad som håller på att ske; att vi måste samarbeta, ta in olika perspektiv och vara villiga att kompromissa. Vi skall överlämna oss till osäkerheten och vara medvetna om att vi inte vet. Och vi bör inte glömma att situationen är alarmerande. Vi får återvända till det långsamma läsandet, det allvarsamma studerandet och eftertänksamma skrivandet. Det är på allvar. Vi måste skapa en framtid som berikas av olikhet och som är möjlig att tro på. Ça suffit. 

[1] Wulz, Fredrik F. (1979). Wien. En arkitekturpolitisk studie av en stad i förändring 1848-1934, s 62.

[2] Zweig, S. (1943). Zeit und Welt; sv övers Tiden och världen. Stockholm: Aktiebolaget Skoglunds Bokförlag (1944), s 107. Citatet är hämtat från föredraget ”Det gamla Wien” som Zweig höll i Paris 1940. Det är ett hyllningstal till staden präglat av att den vid tiden i fråga var i nazisternas händer. Den internationella prägeln betonas starkt av Zweig och det gamla wienska valspråket ”leva och låta leva” anser han är ”icke blott humanare utan även klokare än alla stränga maximer och kategoriska imperativer” (1944, s 118). Han förespråkar ett ”varken härska eller tjäna”, och bäst uttryck för den ståndpunkten finner han i Wien som musikens stad. Och visst har staden dragit tonsättare och musikutövare till sig: Ludwig van Beethoven (1770-1827), Johannes Brahms (1833-1897), Anton Bruckner (1824-1896), Frédéric Chopin (1810-1849), Christoph Willibald Gluck (1714-1787), Joseph Haydn (1732-1809), Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791), Anton Rubinstein (1829-1894), Antonio Salieri (1750-1825) och Hugo Wolf (1860-1903), för att nämna dem Zweig lyfter fram i sin hyllning till staden. När Zweig återkallar det gamla Wien i minnet tänker han på det franska ordet ”jouissance” (1944, s 118). Livets goda är till för att njutas. Zweigs mycket positiva omdöme om det gamla Wien får som en motpol det aktuella politiska läget 1940. Samtidigt ger han en bild av att staden snabbt återhämtade sig från det senaste stora och omvälvande nederlaget, freden efter första världskriget. 

[3] Detta framgår i Barbara Borngässers artikel ”Arkitekturen från sekelskiftet 1900 till nutiden” som ingår i Toman, Rolf (red) (1999). Wien – konst och arkitektur. Köln: Könemann. Det stora och rikt illustrerade verket utkom i svensk översättning redan år 2000. 

[4] Melander, Ellinor (1994). ”Sekelskiftets Wien i ny belysning. Bortglömda kvinnor trotsade mansväldet i det habsburgska kejsardömet”. Se dn.se kultur & nöje 19940319.


Tidigare texter i urval


4 december 2021

Att skriva är också att acceptera värdet av den värld som skrivandet och läsandet kan utgöra. Ensamheten överskrids i språket. Tillfälligt. Ensamheten finner en plats i orden. De ger ensamheten en annan färg. Det finns ingen annan lösning. Det finns inte någon lösning. Att koncentrerat anstränga sig så länge som möjligt för att försöka hitta orden; en drömvärld. Uthålligheten prövas i det plågsamma skrivandet liksom i det krävande läsandet. Precis som i kärleken. Gå in i en annan värld, som är skild från och förbunden med det dagliga livet.


23 December 2021

Marguerite Duras skriver: ”Det spelar ingen roll vad jag säger, jag kommer aldrig att förstå varför man skriver och hur man gör för att inte skriva.”[1] Meningen fångar en väsentlig aspekt av skrivandet. Då skrivandet blir en del av det som sker dagligen och när man upplever att en dag utan skrivande är en bortkastad dag har författarskapet blivit en oundviklig del av livet. En dag utan skrivande medför att en diffus känsla av frustration gör sig påmind; någonting står inte rätt till och ett störande missnöje uppkommer. Utan den skrivna texten tvingas man leva mer oskyddat i förhållande till vardagslivets olika prövningar och utmaningar. Vi behöver den skriftliga framställningen mellan det vi ser och hör för att kunna andas frisk luft. Skrivandet lever ett eget okuvligt liv. Motståndet mot att skriva kan inte hindra att författandet insisterar på att ta form. Vi har ett behov av ett avstånd för att kunna vara närvarande.

[1] Marguerite Duras, Att skriva, Ellerströms (1993), 2014, s 15. Marguerite Duras, Je peux dire ce que je veux, je ne trouverai jamais pourquoi on écrit et comment on n’écrit pas. Écrire. (1993) Éditions Gallimard, s 18.


16 januari 2022

Olof Lagercrantz (1911-2002) skriver i Om konsten att läsa och skriva, utgiven 1985, följande:
”En god bok ger läsaren en förnimmelse av att det är vår egen erfarenhet vi läser om. När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt.”[1] 

Den goda läsningen innehåller ett moment av överraskning, en förnimmelse av att det här kunde jag inte ana då jag började läsa. Läsaren får kontakt med en förlorad del av sig själv. En stängd dörr låses upp och ett fönster öppnas. Det som man inom den psykoanalytiska traditionen kallar det bortträngda kommer upp till ytan igen; det bortträngdas återkomst. Något blir på nytt igenkänt: återerövrat. Déjà vu. Déjà lu. Déjà vécu. Déjà entendu. Läsningen av den sammansatta texten för med sig att vi förflyttar oss i tiden och i rummet. Vi blir förundrade över av att det kunde ske igen; och vi blir lite mindre ensamma. Den enskilde har genom läsningen av texten kommit i kontakt med slumrande delar av sig själv. Författaren har nått sin läsare.

[1] Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva, s 19f, Wahlströms & Widstrand (1985). 


11 februari 2022

Kärlekens samtal av Roland Barthes (1915-1980) under rubriken Fading skriver författaren:

Jag har inte läst i någon kärleksroman att en enda person är trött . Jag fick vänta på Blanchot för att någon skulle tala om utmattningen med mig. [1]

En aspekt av skrivandet utgörs precis som i förälskelsen av en urkraft. Någonting som inte går att kontrollera eller att stoppa. Tröttheten upphör och kraften tar dess plats. Eller som man säger inom den franska traditionen, begäret, le désir, är allestädes närvarande. Passionen driver den enskilde till att överskrida sina gränser och normala begränsningar. Den omstörtande erfarenheten leder individen till ett tillstånd av utmattning. Ansträngningen av att vilja överlämna allt vad som är möjligt att ge leder till ett fysiskt försvagat tillstånd; genomtrött. En slutpunkt som också har en förbindelse med döden. Livet har återvänt, samtidigt som kraftlösheten och dess anförvant likgiltigheten har gått på semester. 

Skrivandet når slutligen föreställningen om en form av perfektion. Texten måste också bli ett konstverk. Ett ideal som driver det skrivande subjektet mot nya ansträngningar. Faites un effort, som den franske psykoanalytikern och tänkaren Jacques Lacan (1901-1981) uttryckte det. 

[1] Roland Barthes, Fragments d’un discours amoureux, (1977), Éditions du Seuil. Dans aucun roman d’amour, je n’ai lu qu’un personnage soitfatigué. Il m’a fallu attendre Blanchot pour que quelqu’un me parle de la Fatigue. 


15 mars 2022

Den franska kulturtidskriften La règle du jeu, under Bernard-Henri Lévys (f. 1948) ledning, gav i januari ut en tegelsten om läsandet; Comment lisez-vous?. Sammanlagt 177 prominenta personer intervjuas om sina läsvanor. Vi kommer att ta del av flera av svaren. En av dem som utfrågas är den franska presidenten Emmanuel Macron (f. 1977). Man undrar över när presidenten läser. Under dagen? Under veckan? När på året? Macron svarar: Jag läser varje dag. På kvällen och på natten. Ofta poesi eller essäer. Under dagen försöker jag fly undan, även på eftermiddagen för att också då läsa. Framförallt romaner. På veckosluten läser jag i synnerhet romaner. Jag går från den ena boken till den andra. Vad gäller semestrarna är de fyllda av böcker och läsmaterial.[1] Jag minns samtidigt den franske presidenten Francois Mitterrand (1916-1996) och hans bildning, liksom hans sensitivitet. 

Ofta har jag tänkt att jag saknar en verkligt läsande ledande svensk politiker. En ansvarig politiker som är djupt bildad, som lever i sin lärdom och som utifrån den kan fatta kloka beslut i den politiska vardagen. Denna känsla infinner sig sällan spontant när jag hör de svenska partiledarna. De avgörande frågorna ställs i de tunga böcker som tillhör vår historia. Det gör något med en människa som också lever i den litterära världen; som har en fot i böckernas universum och en annan i den samhälleliga verkligheten. Det ter sig som en rimlig tanke att texten kan utgöra ett skydd mot barbariet, nyckfullheten och godtycket. De kanoniska skrifterna sätter gränser och skapar möjligheter. Det systematiska läsandet skapar tolerans. Med studerandet följer också ett etiskt ansvar. Genom läsandet kan vi i bästa fall bli till mer ansvarsfyllda medmänniskor. Utan läsandet är det lätt till att hamna i historielöshet och egenmäktigt förfarande. Och till sist i barbariet. 

[1] Je lis chaque jour. Le soir et la nuit. Souvent de la poésie et des essais. Dans la journée j’essaie de m’échapper, dans l’après-midi, pour lire aussi. Alors des romans. 

Les fins de semaine, ce sont les romans et je lis alors davantage. Passant d’un livre à l’autre. Les vacances, quant à elles, sont peuplées de livres et de lectures. La règle du jeu, s 299 f


29 mars 2022

En författare som också blir intervjuad om sitt läsande av den franska kulturtidskriften La règle du jeu, i den tidigare nämnda boken Comment lisez-vous? är Michel Houellebecq (f. 1956). Han tillfrågas om när han helst läser, på dagen, under veckan, under året. Houellebecq svarar att det knappast är någon överdrift att säga att han läser hela tiden. Till och med när han åker tre stationer med metron, eller om det finns risk för att han i mataffären skall bli stående fem minuter i kön till kassan, så tar han med sig en bok. Han har alltid en bok med sig. Han uttrycker också sitt starka missnöje med pocketboken, som inte får plats i vare sig byxfickan eller kavajen. Han hävdar att det endast är de japanska pocketböckerna som svarar mot dessa elementära krav.

Michel Houellebecq beskriver också den underbara känslan att åka tåg och samtidigt vara djupt försjunken i en bok. Ibland kan läsaren titta upp från boken och betrakta det flyende vackra landskapet. De båda erfarenheterna – att djupt sjunka in i bokens värld och att stundtals beskåda den undflyende naturen – befruktar varandra. Och Houellebecq konstaterar att ”man vill att det skall vara länge, alltid.” Han beskriver en paradisisk tillvaro: Ensam på tåget tillsammans med okända medpassagerare, texten och att på alla sätt befinna sig på resande fot.


 6 maj 2022

Katarina Frostenson hänvisar till Simone Weil som i Tyngden och nåden skriver: 

”När uppmärksamheten är fullkomligt ren och ogrumlad är den en bön.”[1] 

Det möte som möjliggör en ovillkorlig närvaro kräver en tonsäker och känslig rörelse mellan tystnad och de ord som når ända fram: Stillheten och de meningar som därur växer. Det lyhörda mottagandet måste kunna vara oreserverat: Att fullt ut kunna ta emot. Det är bara det tveklösa mottagandet av orden som kan föra med sig att vi i denna värld höjer oss över det jordiska. Mötet blir transcendentalt. 

(1) Katarina Frostenson, K, Polaris (2019) (2020) s 213.


7 juli 2022

Henri Michaux (1899-1984): ”Den som sjunger i grupp, kastar sin bror i fängelse, bara man ber honom.”[1]

Det finns en avgörande fråga: Driver det omsorgsfulla skrivandet den enskilde att finna sin originalitet; till förmågan att tänka självständigt och därmed också till att nå fram till den nödvändiga ensamheten som möjliggör det skrivande som bryter mot flocken och flockmentaliteten? Ett ansvarsmedvetet skrivande utgör ett skydd gentemot frestelsen att följa bekvämlighetens inre logik.

Skrivandet innebär en risk. En risk som endast kan tas genom att bryta mot vad man i den franska idétraditionen kallar imaginära föreställningar; att skriva är att utsätta sig för ensamhetens risk, men också möjligheten att förvärva sig en frihet. Det leder också till att det skrivande subjektet är beredd att ta ett etiskt ansvar och att göra motstånd; det blir därigenom omöjligt ”att kasta sin bror i fängelse”. Även om den som blir ombedd eller uppmanad har något att vinna på att lyda order och följa skocken. Det blir inte länge möjligt att gå i hatets tjänst, eller att agera för att stärka den egna komforten. Det har skapats en inre omutlig kärna; en ryggrad. En öppenhet som bärs upp av en okränkbarhet. Det samvetsgranna skrivandet blir i slutändan en solidarisk handling.   

[1]  Citatet är hämtat ur Katarina Frostenson, K, Polaris (2019) (2020), s 46.



12 juli 2022

Skrivandet är en tillfällig lisa som skyddar mot ensamheten och kan till och med föra den ensamme mot en ”obeskrivlig lycka”.[1], skriver August Strindberg. Och han fortsätter: Men mot kvällen kommer den långsamma tiden tillbaka och kampen mot den destruktiva ensamheten får en annan färg.

Strindberg visar några av skrivandets olika faser; det har möjligheten att bli en lisa i förhållande till ensamhetens utmaning. Skrivandet kan till och med leda till en euforisk känsla av lycka, en upplevelse av oövervinnerlighet. En erfarenhet av ett absolut tillstånd. Skrivandet har en potentiell förmåga att berusa. Efterhand klingar tillståndet av och författaren befinner sig på nytt i brist: livets gängse villkor har återkommit. 

I gryningen sitter skriftställaren åter vid skrivmaskinen – eller det vi idag kallar datorn – och försöker få någonting på pränt som skulle kunna erhålla ett värde. Den dagliga rutinen har återupptagits. Kampen mot ensamheten har ånyo tagit form. 

[1] August Strindberg. Ensam/SagorAugust Strindbergs Samlade Verk Band 52. (1994) Norstedts, s 28.


19 juli 2022
Lawrence Durrell (1912-1990) skriver i fyrbandsverket Alexandriakvartetten – Justine (1957), Balthazar (1958), Mountolive (1958) och Clea (1960) i ett brev från Clea på följande sätt: 

”Å, den börjar bli trött, denna underbara hand. Jag måste få det här brevet med kvällsposten. Det är hundra saker att styra med innan jag börjar tråkgörat att packa. Vad dig beträffar, kloke man, har jag en känsla av att du kanske också har stigit över tröskeln till ditt drömda rike för att ta det i besittning en gång för alla. Skriv och berätta för mig – eller spara det till något litet café under en kastanj, i disigt höstväder, vid Seine. 

Jag väntar, fullkomligt lugn och lycklig, en verklig människa, en konstnär till sist.”[1]

Att i en text kunna etablera en känsla av värdighet, att i orden finna skönheten, det skrivande subjektet förbinder sig till den andre, i ett begär, i en förflyttning, i en rörelse mot livet.  Den andra platsen; från Medelhavet till Paris, från sommar till höst, från abstrakt längtan till konkret fantasi. Det är möjligt att våga berätta om ett drömt rike som en gång för alla skall kunna tas i besittning.

Orden är riktade och han väntar på dem. Orden blir förlösande. Han skulle kunna skriva; jag längtar efter dina ord. Jag väntar på dig. Orden gör att saknaden stillas. Eller som Erik Lindegren (1910-1968) skriver i Arioso från diktsamlingen Sviter (1947); för att åter komma åter. 

[1] Clea s 302. Norstedts (i svensk översättning 1961 av Aida Törnell (1901-1988)).

 


9 september 2022

Läsandet och skrivandet har även en samhällelig existens. Det lever och blir möjligt under speciella sociala betingelser. Skrivandet och läsandet har också ett förhållande till talet och lyssnandet. 

Vi lever under 2000-talet i ett samhälle som har stora svårigheter att erbjuda institutionella strukturer som kan möta människors behov av att reflektera över och tala om de centrala existentiella frågorna, som omger oss människor. Vi behöver tala, läsa och skriva om de livsavgörande frågorna. Vi har behov av ett rum laddat med meningsbärande förhoppningar och som bärs upp av minnesspår; ett bibliotek, ett seminarierum; ett heligt rum. Där kan den enskilde ta sig an frågor och möta de frågeställningar som är hans eller hennes. Vi behöver någon att på allvar tala med; om vår utsatthet, våra drömmar, våra rädslor, vår sorg, våra misslyckanden och om ändligheten. 

Hittar vi ingen att tala med är vi dömda att läsa för att överleva. Har vi någon att tala med är det nödvändigt att fortsätta läsa för att det meningsbärande samtalet skall bestå. En levande livsnödvändighet. Vi behöver hjälp med att värdigt vara i de livsavgörande frågorna. 

 Vi skall läsa dem som läser och skriver på allvar; det är med dem vi kan förbinda oss till den andre och dennes kropp. 

[3] Brandell (1970), a a, s 22.

[4] Brandell (1970), a a, s 26. Han anger att brevet är från december 1895, men den korrekta dateringen är den 16:e oktober 1895. Sigmund Freud. Briefe an Wilhelm Fliess 1887-1904 (1986). Freud till Fliess, den 16 oktober 1895 (brev 77), s 149.


22 september 2022

I begynnelsen var inte ordet utan handlingen. Im Anfang war die Tat skrev Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832).[1] I begynnelsen var inte ordet. I begynnelsen var handlingen, men inte endast den, utan även, och kanske inte minst, bilden. I begynnelsen var ordlösheten. 

Det nyfödda barnet reagerar inte bara på rösten – ord och ljud – utan också på synintryck och taktil beröring. Inte heller uttrycker sig spädbarnet med hjälp av det som han eller hon senare i livet kommer att uppfatta och beteckna som ord.  Språklösheten, den form av tystnad som råder när orden saknas, utgör det ursprungliga, i människans liv. Det lilla barnet är dömt att försöka kommunicera med hjälp av gester, blicken, ljud, gråt, skratt och kroppsrörelser. Föräldern måste tolka de ordlösa ansatserna. Med tiden förvärvar sig barnet ett gemensamt och talat språk. Barnet uppfattar så småningom vad den vuxne säger och kan med tiden använda sig av ord som den vuxne förstår. En mödosam process att förstå och att göra sig förstådd utgör de villkor som omgärdar barnet. När barnet träder innanför skolans väggar påbörjas också den långa vägen att lära sig att läsa och skriva. Och i förlängningen att erövra ett skriftspråk. Upprinnelsen är ordlösheten. Samtidigt; skriften är ett försök att distansera sig från och ge mening åt ordlösheten. Stumheten, tystnaden, ljudet från tystnaden, bilden, blicken, talet och skriften i alla dess olika skepnader lever sida vid sida i varje människokropp.   

[1] Sigmund Freud refererar till denna formulering i Totem och Tabu (1912-1913).