Om skrivande

Per Magnus Johansson skriver om skrivandet.
Texterna publiceras veckovis här och på sociala medier.


4 december 2021

Att skriva är också att acceptera värdet av den värld som skrivandet och läsandet kan utgöra. Ensamheten överskrids i språket. Tillfälligt. Ensamheten finner en plats i orden. De ger ensamheten en annan färg. Det finns ingen annan lösning. Det finns inte någon lösning. Att koncentrerat anstränga sig så länge som möjligt för att försöka hitta orden; en drömvärld. Uthålligheten prövas i det plågsamma skrivandet liksom i det krävande läsandet. Precis som i kärleken. Gå in i en annan värld, som är skild från och förbunden med det dagliga livet.


11 december 2021

Att skriva är också att vara trogen; trogen läsandet. Att inte vilja och inte kunna släppa kontakten med de döda. När man skriver, så skriver man också i förhållande till någon eller några som har skrivit. Författaren skriver in sig i en skriftlig historia. De döda väcks till liv i författarskapet.

I Marguerite Duras (1914-1996) bok Att skriva står följande: ”Det måste alltid finnas ett avstånd till andra människor runt personen som skriver böcker. Det är en sorts ensamhet. Det är författarens ensamhet, skrivandets ensamhet.”[1]

Ensamheten möjliggör författarskapet, liksom önskan att vara i kontakt med det förflutna. Förbindelsen till historien gör att ensamheten silas genom det som den franske psykoanalytikern Jacques Lacan (1901-1981) kallade den symboliska ordningen. Författaren är ensam, men inte övergiven.

[1] Marguerite Duras, Att skriva, Ellerströms (1993), 2014


18 december 2021

”Att skriva är också att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud.”[1]
En nyckelfråga handlar om förhållandet mellan att tala, lyssna och skriva, läsa; när skall jag vara tyst? När skall jag vänta? När skall jag ta till orda? När skall jag lyssna? När skall en del av mitt inre liv stanna inom mig, bearbetas och slutligen komma ut i en text? Att skriva innebär också att avstå; att ha förmågan att skjuta upp. När skall jag tiga? Är tystnaden det som möjliggör mitt skrivande? Skall jag hålla mun för att ta till orda senare? Är det den andres förtegenhet som möjliggör mina ord? Är mitt lyssnande det som tillåter den andre att komma till tals? Man måste kunna lyssna på den andre och till sig själv innan man yttrar sig. Man måste läsa de som redan har läst och studerat innan man försöker att skriva. Man bör fortsätta att läsa dem som skrivit in sig i vår idéhistoria, som ihärdigt formulerat sig i skrift. En text får en annan färg då den bryts mot historien.

[1] Marguerite Duras, Att skriva, Ellerströms (1993), 2014


23 December 2021

Marguerite Duras skriver: ”Det spelar ingen roll vad jag säger, jag kommer aldrig att förstå varför man skriver och hur man gör för att inte skriva.”[1] Meningen fångar en väsentlig aspekt av skrivandet. Då skrivandet blir en del av det som sker dagligen och när man upplever att en dag utan skrivande är en bortkastad dag har författarskapet blivit en oundviklig del av livet. En dag utan skrivande medför att en diffus känsla av frustration gör sig påmind; någonting står inte rätt till och ett störande missnöje uppkommer. Utan den skrivna texten tvingas man leva mer oskyddat i förhållande till vardagslivets olika prövningar och utmaningar. Vi behöver den skriftliga framställningen mellan det vi ser och hör för att kunna andas frisk luft. Skrivandet lever ett eget okuvligt liv. Motståndet mot att skriva kan inte hindra att författandet insisterar på att ta form. Vi har ett behov av ett avstånd för att kunna vara närvarande.

[1] Marguerite Duras, Att skriva, Ellerströms (1993), 2014, s 15. Marguerite Duras, Je peux dire ce que je veux, je ne trouverai jamais pourquoi on écrit et comment on n’écrit pas. Écrire. (1993) Éditions Gallimard, s 18.


26 december 2021

”Att skriva är att tvivla. Alltså är det också författaren.” Återigen Marguerite Duras ord.
Det finns en obestridlig motsättning; att skriva är att försöka säga något sant, som alltid innehåller ett tvivel. Skrivandet utgör snarare en strävan efter sanning än att trumpeta ut en ovedersäglig Sanning. Det helt sanna och självklara finns det sällan anledning att skriva om. Det uppenbara lever sitt liv och har bara undantagsvis behov av att ackompanjeras av någon text. Skrivandet uppkommer som ett försök att överskrida ovisshet och osäkerhet. Skrivandet innebär att leva i osäkerhet men att inte överväldigas och förstelnas av den. Att försöka få ned på pränt vad som är undflyende och förgängligt. Det som är på väg att undfly mig. Texten strävar efter att ge det kaotiska en struktur; att brottstyckena blir något mindre fragmenterade.




30 december 2021

Marguerite Duras beskriver hur hon bevittnar en vanlig blåsvart flugas dödskamp. De sista tio till femton minuterna av flugans liv. Flugan föll slutligen ned från väggen och dog. Dödskampen var över. Beskrivningen är detaljerad, kortfattad och medryckande. Passagen avslutas på följande sätt:

”Man kan låta bli att skriva, glömma en fluga. Bara titta på den. Se hur den kämpade i sin tur, på ett fruktansvärt och redovisat sätt, i en okänd himmel av ingenting. ”[1]

När man skriver gör man ett val; detta vill jag skriva om; det här är värt att skriva om. Detta måste jag skriva om. I ämnet idéhistoria skriver forskare om dem som redan skrivit. Idéhistorikerna väljer att skriva om dem som han eller hon tycker har haft något väsentligt att uttrycka och som det fortfarande finns möjlighet att läsa. Det skriftliga lever vidare genom att det kommenteras av andra skribenter. Att skriva är att välja. Att skriva om dem som skrivit är ett sätt att ge det skrivna ny betydelse.

Marguerite Duras ser något till synes betydelselöst, men genom att skriva om det tillsynes ovidkommande, som hon drabbats av, får det som skulle kunna försvinna bort i glömska en annan mening och en ny plats. Vi minns den namnlösa flugans dödskamp. Och framför allt kommer vi ihåg Marguerite Duras beskrivning av den. Vi förstår att en flugas död är en beskrivning av döden. En fluga dör precis som en människa. Genom beskrivningen får flugan, som Duras skriver, ”en hemlig begravning”[2]. Det hade gått tjugo år mellan flugans död och Marguerite Duras berättelse. Men döden är ständigt möjlig att aktualisera. Vi påminns regelbundet om ändligheten. I skriften återuppstår den. Texten gör att vi minns slutet.

[1] Marguerite Duras, Att skriva, Ellerströms (1993), 2014, s 41. ”On peut aussi ne pas écrire, oublier une mouche. Seulement la regarder. Voir comme à son tour, elle se débattait, d’une façon terrible et comptabilisée dans un ciel inconnu et de rien. ” Écrire. (1993) Éditions Gallimard. Marguerite Duras, s 45.[2] Marguerite Duras, Att skriva, Ellerströms (1993), 2014, s 37. Marguerite Duras, Écrire. (1993) Éditions Gallimard,— ”des funérailles secrètes”—, s 41. 



2 januari 2022

Skrivandet kan ändra inriktning utifrån en genomgripande upplevelse av utanförskap, som nobelpristagaren i litteratur 2021, Abdulrazak Gurnah, påpekar i sin Nobelföreläsning[1] . Distansen till minnet av det förfärliga möjliggör ett nytt skrivande. För några. Medan andra blir fångade i den förstelning som det fasansfulla skapar. Samtidigt skall vi inte glömma att den så kallade traumatiska erfarenheten delas av oss alla. Om än på olika sätt.

Abdulrazak Gurnah lyfter fram att författandet alltid är ett försök att ge plats åt det som förpassats till marginalerna; att ge röst och en ny synpunkt till det som tystas ned. I dagens diskurs om den så kallade psykiska ohälsan tenderar ett väsentligt perspektiv att tystas ned; berättelsen om den lidande och sorgsna människan som har ett livsöde att leva. Vi mals sönder av talet om allehanda psykiatriska diagnoser och dithörande evidensbaserade behandlingar. Förenklade lösningar tränger bort komplexa tankar, liksom strävan efter att nå fram till en inträngande klokskap om den gåtfulla människan och hennes tillkortakommanden. Vi behöver nya tankar och andra ord, som leder oss mot ett känsligt och omdömesgillt skrivande om den talande människan som längtar efter att bli lyssnad till.

[1] Publicerad i Dagens Nyheter den sjunde december 2021. Översättning av Helena Hansson. 



7 januari 2022

Olof Lagercrantz (1911-2002) skriver i Om konsten att läsa och skriva, utgiven 1985, följande:
”Alla, som skriver, har verkligheten som sin uppdragsgivare. Att vara trogen mot det man uppfattar som sant blir uppgiften. Det betyder att en känsla av otillräcklighet med naturnödvändighet hör till skrivarverksamheten. En författare måste uppleva sig själv som någon som ger för litet och ej exakt nog.”[1] 

Utan förnimmelsen av ett bristtillstånd hos den skrivande skulle inget författande ha kommit till stånd. Författaren lever i en form av trohet i förhållande till vad som upplevs som sant; en undflyende sanning. Det finns ingen berörande text, som inte på det ena eller andra sättet strävar efter någon form av sanning. Skribenten lever med en känsla av att det finns mer att skriva; den färdigställda artikeln, boken, dikten, dramat, essän eller recensionen skapar behovet av en ny text. Det finns ytterligare tankar och fler ord att lägga till. Att skriva är också ett sätt att erkänna ofullständigheten, kunskapens begränsning, människans tillkortakommanden och ändligheten. Behovet att uttrycka sig upphör aldrig. Begäret att veta frambringar nya skrifter. Min ofullkomlighet leder mig mot läsandet och skrivandet. Att fortsätta att studera är ett försök att ta sig an de utmaningar som tillkortakommandet innebär; som en skrivande Don Quijote.

[1] Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva, s 84, Wahlströms & Widstrand (1985).


 12 januari 2022

Olof Lagercrantz (1911-2002) skriver i Om konsten att läsa och skriva, utgiven 1985, följande: 

”Gunnar Ekelöf frågar sig en gång, om man kan läsa för mycket och hans svar blir både ja och nej. ’Läsandet måste ha näring i verklighetsupplevelse, man måste ha gjort erfarenheter för att känna igen sig i det lästa. Och för att få nya eller fördjupade erfarenheter. Annars lär man bara livets bokstav.’[1]  

Skrivandet utan läsning blir historielöst; utan brytpunkter. Skrivandet utan upplevelsen av ett igenkännande, som också tar sin utgångspunkt i något utanför läsandet, blir blodlöst. Skrivandet förutsätter läsningen och ett liv där sorgen, glädjen, njutningen, meningen, lusten, allvaret har fått sin beskärda del. Texten tar sig an det som erfarits, och det levda livet för oss mot läsningen, och i några fall mot skrivandet. Livserfarenheten, läsningen och skrivandet är sammanflätade och lever i ett sårbart och befruktande förhållande till varandra. 

[1] Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva, s 19f, Wahlströms & Widstrand (1985). 


16 januari 2022

Olof Lagercrantz (1911-2002) skriver i Om konsten att läsa och skriva, utgiven 1985, följande:
”En god bok ger läsaren en förnimmelse av att det är vår egen erfarenhet vi läser om. När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt.”[1] 

Den goda läsningen innehåller ett moment av överraskning, en förnimmelse av att det här kunde jag inte ana då jag började läsa. Läsaren får kontakt med en förlorad del av sig själv. En stängd dörr låses upp och ett fönster öppnas. Det som man inom den psykoanalytiska traditionen kallar det bortträngda kommer upp till ytan igen; det bortträngdas återkomst. Något blir på nytt igenkänt: återerövrat. Déjà vu. Déjà lu. Déjà vécu. Déjà entendu. Läsningen av den sammansatta texten för med sig att vi förflyttar oss i tiden och i rummet. Vi blir förundrade över av att det kunde ske igen; och vi blir lite mindre ensamma. Den enskilde har genom läsningen av texten kommit i kontakt med slumrande delar av sig själv. Författaren har nått sin läsare.

[1] Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva, s 19f, Wahlströms & Widstrand (1985). 


22 januari 2022

Böckernas värld är magisk. Att ha tillgång till ett bibliotek med en läsesal där man kan få stillhet och arbetsro, läsa och skriva; att i tystnaden dela det genomgripande intresset för kunskap är en danande erfarenhet. Vi i läsesalen är ensamma och ändå tillsammans. Att befinna sig i en privat bostad där det finns rikligt med bokverk är som att komma hem; böcker skrivna på svenska, engelska, franska, spanska, tyska och ett otal andra språk. Litteraturen omgärdar den enskilde.

Omkring 1445 färdigställde Johannes Gutenberg (1394-1468) sin första tryckprodukt i Mainz. Tre år senare, 1448, skapade han en kalender. Det första mer omfattande bokverket, som tillverkades med den nya boktryckartekniken var en bibel på latin; Gutenbergbibeln. Den trycktes i Mainz omkring 1454. Det första tryckeriet skapades 1470 i Frankrikes huvudstad och till Sverige, inte minst genom kyrkans, klostrens och kungahusets förtjänst, kom boktryckarkonsten 1483. 

Verbet författa introducerades i det svenska språket år 1561 enligt Nationalencyklopedins ordbok. Medan substantivet författare, enligt samma ordbok användes på svenska först 1738. Under dessa 177 år inträder en resa; den som författar blir ett subjekt. Texten inte bara skrivs utan författas av någon och denna någon blir en igenkännbar person. Skrivandet laddas och knyts till ett namn.

Biblioteket är mötet med det kosmopolitiska, med historien, lidandet, utsattheten, kampen och kärleken. Det andaktsfulla i biblioteket sprider ett lugn; här kan jag stanna, leva och dö. Men jag kan också gå ut från biblioteket och möta världen på ett nytt sätt. 


27 januari 2022

Gunnar Ekelöf skriver i En självbiografi. Efterlämnade brev och anteckningar till sin mamma, från Dalarö den nionde december 1941. 

”I jul skall jag vara samman med Jaenssons (Knut och Tora), Grates etc, – men det är inte avgjort, kanske far jag också någonstans till landet. Sedan skall jag vara på Sigtunastiftelsen (stipendiat), sedan Lappland, sedan hoppas jag, västkusten. Jag trivs med att flacka och lever nu i koffert. 

Mina grejor hos er skall jag skicka och hämta någon gång nu medan jag är i Stockholmstrakten – men jag måste ha tag på någonstans att ha dem – vet just inte var. Någon gång hoppas jag kunna skaffa en liten paviljong på landet, som jag äger, och ha stående även om jag reser, med mina möbler och böcker.”[1]

Den skrivande bor och lever i läsandet och skrivandet. Det så kallade kringflackandet möjliggör ett intellektuellt liv snarare än hindrar det. Den skrivande vet – genom sin praktik – att olika landskap har skiftande form av skönhet. Inget landskap är särställt. Alla landskap har en plats för sig. Det är snarare skrivandet och läsandet som är unikt. Uppbrottet och förlusten driver författaren till att skriva: att leva i koffert gör läsandet och skrivandet än mer nödvändigt. 

Allra svårast att skiljas från i det nomadiska livet är favoritmöblerna, och, framförallt, biblioteket. Allt det slit och all den kärlek som finns knutna till böckerna. Det är angeläget att veta var de finns och att man kan återfinna dem när man vill och behöver det. Man lämnar inte sina vänner hur som helst när man drar ut i världen; vänskap skall vårdas. Inte minst när man är på resande fot. Förankringspunkten finns där. Vi måste veta var vi har varandra. Vi måste veta var böckerna finns.  

[1] Gunnar Ekelöf, En självbiografi. Efterlämnade brev och anteckningarI urval, redigering och med inledning av Ingrid Ekelöf, (1971), s. 157.


31 januari 2022

Gunnar Ekelöf skriver i ”Anteckningar 28 augusti 1967”, som trycks i Partitur:

Att få leva, dvs. arbeta, så länge att jag åter kommer tillbaka till skissen,
detta är min innersta önskan. Det är mitt mål – eller åtminstone att man skall veta,
kanske ana, att det var mitt mål.

Att möta mig själv som en främling, en annan.

Det eviga läsandet och det vidhäftande skrivandet är också en strävan efter att få tag i ett ursprung. På spaning efter det ursprung som flytt. Någonting släpper inte taget; kallar mig tillbaka till orden, pockar, driver fram fler ord, nya tankar, gamla tankar som tänks om, omläsningar, ytterligare texter. Skrivandet är ett försök. Tillfredsställelsen tillfällig. Bristen återvänder. Punkten är inte en slutpunkt. Semikolon snarare än punkt. Den sista sidan är tom. Det finns under alla omständigheter en ny första sida. Upprinnelsen skrivs om.


3 februari 2022

Den meningsfyllda läsningen inträffar i skarven; läsaren känner igen sig och begriper samtidigt någonting nytt. Den befintliga kunskapen är utgångspunkten, ingången i texten, och upptäckten eller förnimmelsen av det okända skapar en spänning i läsningen. Den nya kunskapen lägger till något; den modifierar, omstöper och förändrar. Läsaren korrigeras, men förlorar inte kontakten med tidigare läsningar och erfarenheter. Igenkännandet och överraskningen lever sida vid sida. Läsningen initierar en rörelse. Läsaren går vilse utan att förlora kontakten med rötterna eller ljuset: Den mörka upplysningen. Läsaren bekräftas och skakas om. Berörd och störd. Läsupplevelsen blir stundtals en befrielse och understundom plågsam. Lusten och motståndet befruktar varandra. Det oändliga äventyret att försöka förstå fortsätter.


7 februari 2022

Ett värdefullt exempel på förhållandet mellan smärtsamma livserfarenheter och skrivarbete kan illustreras av Lou Andreas-Salomés uppväxt och ungdomstid. Hon döptes ursprungligen till Louise von Salomé, född 1861 i en aristokratisk familj i Sankt Petersburg. Fadern, Gustave von Salomé (1807–1878), var en rysk general av fransk härkomst. Modern, Louise von Salomé (född Wilm) (1823–1913), kom från en välbärgad familj av sockerproducenter och hade ett nordtyskt ursprung. I hemmet var huvudspråket tyska, andra språket franska och ryska det tredje. Hon badade i språkförbistringen och alla dess möjligheter.

På inrådan av sin handledare och privatlärare, den protestantiske pastorn Hendrik Gillot (1836-1919), lämnade hon 1880 Sankt Petersburg, för att läsa filosofi och religionshistoria i Zürich. Hon hade hos Gillot studerat Gamla Testamentet, René Descartes (1596-1650), Blaise Pascal (1623-1662), Port-Royal Logic (Logiken eller konsten att tänka, 1662, publicerad anonymt första gången av Antoine Arnauld (1612-1694) och Pierre Nicole (1625-1695)), Immanuel Kant (1724-1804), Gottfried Wilhelm von Leibniz (1646-1716), Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) och Voltaire (1694-1778).

Gillot, som var gift och 25 år äldre än sin elev, drabbades av Louise, vilket blev ytterligare en anledning för henne att lämna Ryssland. En stark passion präglade utbytet dem emellan. När Gillot förklarade sin kärlek till sin elev var han, läraren, 43 år, och eleven, Louise, 18 år. Hon, som i sin uppväxt hade brottats med ett religiöst grubbleri, förlorade under denna omtumlande period sin tro på Gud.

Gillot lyckades övertyga modern, som inledningsvis var tveksam, att stödja sin dotters önskan att få lämna det majestätiska Ryssland. I det just utfärdade passet stod hennes nya förnamn: Lou. Det var detta koncisa namn som skulle gå till historien.

Hon kom senare att beskriva sina upplevelser och våndor med sin lärare i romanen Ruth, som publicerades 1895. Den skrevs utifrån nödvändigheten att skriva om den omstörtande och plågsamma erfarenheten. Hennes framställning utgörs inte av en socialrealistisk redogörelse med avslöjande detaljer utan av en bearbetad text; en roman. Berättelsen omformar och överskrider den så kallade verkligheten. Den blir genom romanen en annan realitet; en symboliserad sådan, med ett förmedlat band till den tidigare levda verkligheten.


11 februari 2022

Kärlekens samtal av Roland Barthes (1915-1980) under rubriken Fading skriver författaren:

Jag har inte läst i någon kärleksroman att en enda person är trött . Jag fick vänta på Blanchot för att någon skulle tala om utmattningen med mig. [1]

En aspekt av skrivandet utgörs precis som i förälskelsen av en urkraft. Någonting som inte går att kontrollera eller att stoppa. Tröttheten upphör och kraften tar dess plats. Eller som man säger inom den franska traditionen, begäret, le désir, är allestädes närvarande. Passionen driver den enskilde till att överskrida sina gränser och normala begränsningar. Den omstörtande erfarenheten leder individen till ett tillstånd av utmattning. Ansträngningen av att vilja överlämna allt vad som är möjligt att ge leder till ett fysiskt försvagat tillstånd; genomtrött. En slutpunkt som också har en förbindelse med döden. Livet har återvänt, samtidigt som kraftlösheten och dess anförvant likgiltigheten har gått på semester. 

Skrivandet når slutligen föreställningen om en form av perfektion. Texten måste också bli ett konstverk. Ett ideal som driver det skrivande subjektet mot nya ansträngningar. Faites un effort, som den franske psykoanalytikern och tänkaren Jacques Lacan (1901-1981) uttryckte det. 

[1] Roland Barthes, Fragments d’un discours amoureux, (1977), Éditions du Seuil. Dans aucun roman d’amour, je n’ai lu qu’un personnage soitfatigué. Il m’a fallu attendre Blanchot pour que quelqu’un me parle de la Fatigue. 


15 februari 2022

”Att skriva är en genväg antingen till döden eller till livet. Jag skriver för att sluta skriva och för att kunna sluta skriva måste jag börja. Jag vill dö eller börja leva. Något så ofullständigt som mitt nuvarande liv kan jag inte tänka mig och detta förutsätter en undermedveten förkänsla av något bättre. Jag känner att jag sover, att jag drömmer. Maran rider mig. Jag vill vakna. Jag vill finna någonting som ger mig en känsla av att jag gör någonting. Hela mitt liv har förflutit utan att jag har haft en dylik känsla; jag har aldrig gjort något, jag har försökt göra något. Det har tagit på mina nerver, jag är förtvivlad, jag skriver.”[1] 

När den känslomässiga stormen i början av 1930-talet var som starkast kommer dessa rader från Gunnar Ekelöfs penna. Utsattheten och nakenheten i öppen dager. Den oskyddade och hudlöse poeten tar till det enda han eller hon har; orden. Skrivandet blir till en fråga om allt eller intet. Början möter slutet. Slutet möjliggörs genom att någonting får sin början. En plötslig tilltro till att det går att formulera det jag så innerligt önskar uttrycka. Jag måste börja skriva! Skriv! Någonting skall få ett slut. Jag behöver en ny struktur i mitt liv. Det är nödvändigt att något nytt påbörjas. En ny mening måste ta form. Jag står inte ut med mitt nuvarande liv. Jag är instängd och det enda som kan rädda mig och mitt liv är skrivandet. Överskridandet sker i skrivandet. Jag har förberett mig under så lång tid. Det är först nu jag kan möta den andre; börja fantisera och drömma.

[1] 1930. Ur ”Anteckningsbok”, s 108. Gunnar Ekelöf. En självbiografi. Efterlämnade brev och anteckningar. I urval, redigering och med inledning av Ingrid Ekelöf. Albert Bonniers Förlag. Stockholm (1971). 


19 februari 2022

Lawrence Durrell (1912-1990) skriver i fyrbandsverket Alexandriakvartetten – Justine (1957), Balthazar (1958), Mountolive (1958) och Clea (1960) – följande:

”Så skriver min vän, och har rätt; ty kommentaren uppställer nu för mycket mer än problemet om objektiv ”trohet mot livet”, eller om man så vill ”mot dikten”. Den uppställer, på samma sätt som livet självt – vare sig man skildrar eller lever det – den kvistigare frågan om formen. Hur skall jag då manipulera denna massa kristalliserade data för att få fram meningen i den och på så sätt ge en sammanhängande bild av denna omöjliga stad av kärlek och obscenitet?”

Det finns en trohet som aktualiseras i förhållande till såväl livet som till skrivandet. Det finns ett öde att leva som var och en är bärare av; ett livsöde. Lojaliteten gentemot fru Fortuna; lyckans och slumpens gudinna. Att leva det liv som vi blivit tilldelade och som går att skriva om. Igenkännandet av det som tilldelats oss och blivit vårt. Trots att det som blev vårt är motsägelsefullt, understundom djupt smärtsamt och på gränsen till omöjligt. Det finns en frid i att förstå och anta sitt öde. Det Lawrence Durrell kallar Alexandria är en osannolik stad uppbyggd av kärlek och obscenitet. Alexandria i författarens mening är någonting som överskrider den konkreta staden. Texten om staden förtätar det som ett liv kan innehålla. Därigenom skrivs ödet.

[1] Durrell, Lawrence i svensk översättning av Aida Törnell utgiven 1960 på Nordstedts. I volymen Balthazar, s 183. 


24 februari 2022

Michel Houellebecq (f. 1956) fick i samband med att han besökte det välbekanta konstmuseet Louisiana i oktober 2019 av en dansk journalist en fråga om varför han blev författare. En av de tankar som han förmedlade i sitt svar är att han hade läst så länge och så mycket att det var ett naturligt steg för honom att börja skriva. Det regelbundna och intensiva läsandet väckte behovet av att själv uttrycka sig skriftligen. 

I hans paradigmatiska svar återfinns något väsentligt: Det blir problematiskt att skriva om man inte läser. När jag i mitten på 1980-talet studerade Elisabeth Roudinescos (f. 1944) böcker om psykoanalysens historia i Frankrike (Histoire de la psychanalyse en France; 2 vol., publicerade på Éditions du Seuil) förstod jag att det skulle bli min uppgift att skriva psykoanalysens historia i Sverige. När vi sedan träffades på Franska Ambassaden på Östermalm i Stockholm, och började tala om psykoanalysen och om psykoanalytikernas förhållande till historisk och akademisk kunskap blev det än mer uppenbart. När vi slutligen tillsammans med den franska kulturattachén smet iväg till en enkel krog på Södermalm för att i fred få fortsätta vårt samtal, framstod även att jag skulle behöva förankra mitt avhandlingsprojekt på institutionen för idéhistoria vid Göteborgs universitet. Läsningen kom att tippa över i ett skrivande. Läsaren drabbades av ett skrivprojekt beläget alldeles i närheten. Jämte läsandet befinner sig skrivandet. Skrivandet bevattnas av läsandet. De befinner sig i ett känsligt förhållande till varandra. Det kan som August Strindberg (1849-1912) påpekar i Ensam bli för mycket av läsande. På samma sätt som skrivandet till sist blir livlöst om det inte omges av läsandet. För mycket läsning leder till att den enskilde blir överfylld och för mycket skrivande leder till att berättarjaget når ”ett förtvivlans tomrum”. Ett väl avvägt förhållande mellan läsandet och skrivandet utgör förutsättningen för att den plågsamma ensamheten skall kunna utmanas, enligt Strindberg. Eller för att åter citera Strindberg: ”måste varje dag få ett utlopp genom att skriva, och ett mottagande genom att läsa.”[1] Att försöka ta emot och att försöka ge tillbaka utgör livets villkor. Lika nödvändigt som komplicerat.  

[1] Ensam. August Strindberg (2020), s 61. Lindelöws bokförlag. Samlade Verk. Nationalupplaga. 52. Ensam, s 26. Litteraturbanken.


1 mars 2022

Sigmund Freud (1856-1939) tillskrev vid några tillfällen sin bok Ett minne ur Leonardo da Vincis barndom[1] en särställning. I ett brev, från den 9:e februari 1919, till Lou Andreas-Salomé förmedlar han att texten är ”det enda vackra jag någonsin skrivit.”[2] Några dagar senare, den 13 februari, använder han i ett brev till sin ungerske kollega Sándor Ferenczi (1873-1933) samma ord som till Lou Andreas-Salomé för att beskriva sitt arbete om renässanskonstnären.[3]

Skrivandet har också ett estetiskt mål. I skönheten når författaren fram. Det handlar om stilen; om en skönhet som under stundom skaver och stundtals förtrollar. Den njutning som läsande och skrivande har en förbindelse till upplevelsen av det stilrena. Textens fulländning. Djup ytlighet. Texten är också en form; en kropp. Någonting tar form. Inte bara psykoanalytikern, som Freud skrev i ovan nämnda bok, utan också författaren, måste arbeta som en skulptör genom att ta bort det överflödiga och blottlägga det väsentliga. Förfina arbetet och vägra att ge upp: Hålla fast vid att försöka förkovra sig. Ge sig hän utan att ge upp. 

[1] Ett minne ur Leonardo da Vincis barndom. Den ingår i Samlade Skrifter av Sigmund Freud XI, Konst och Litteratur (2007) Volymansvarig Clarence Crafoord (f. 1936). I översättning av Ingrid Wikén Bonde (f. 1943).

[2] Lou Andreas-Salomé (1861-1937) var verksam som författare och psykoanalytiker i Göttingen. Brevväxlingen mellan Lou Andreas-Salomé och Sigmund Freud publicerades 1966. I original: ”das einzig Schöne, das ich je geschrieben.” Sigmund Freud – Lou Andreas-Salomé. Briefwechsel(1966), s 100. Det är troligen enda gången, vilket Jean-Bertrand Pontalis (1924-2013) påpekat, som Freud talar om en av sina texter som ”det enda vackra” han någonsin skrivit.

[3] Ernest Jones (1955) The Life and Work of Sigmund Freud II, London: Hogarth Press, s 389.


5 mars 2022

I ett brev från den 25:e maj 1969 skrev den ungersk-svenske psykoanalytikern Lajos Székely (1904-1995) till professorn i psykologi vid Lunds universitet, Gudmund Smith (1920-2012), att han såg sina svårigheter att skriva som det mest analysresistenta av sina så kallade symptom.[1] Låt oss undersöka vad kan det betyda.

Vad innebär det att vilja men inte kunna skriva? På vilket sätt kan man uppfatta att någon vill skriva? Vi börjar med ett väsentligt konstaterande: Ibland är det viktigt att avstå från att skriva för att sedermera kunna skriva. Att ha förmågan att stanna upp; att låta livserfarenheter och läsupplevelser sjunka in. Om det är den enskildes öde, så kommer dessa erfarenheter att pocka på att ta skriftlig form. Det finns en rörelse mellan passivitet och aktivitet, mellan passivt arbete och aktivt arbete. 

Driften att skriva gör sig påmind. Författandet lever sitt eget liv; ibland är arbetsdisciplin avgörande för att skrivprocessen skall återupptas. Ibland krävs tid för att kraften skall återvända. Den gåtfulla tiden skapar ett inre behov att uttrycka sig. Det finns en urkraft som måste få tillåtelse att ta plats; den går inte att stänga in. Att tvångsmässigt tvinga sig att skriva när det inte finns något att uttrycka, skapar inte de bästa texterna. Att avstå från regelbundna arbetsstrukturer för skrivandet leder sällan till ett fungerande manus. Någonting måste beredas plats för att komma till uttryck. Någonting måste också propsa på att få ta plats. 

[1] Brev från Lajos Székely till Gudmund Smith 25/5 1969. Brevet finns i privat ägo. Tack till Edith Székely som gav mig tillgång till brevväxlingen mellan Gudmund Smith och hennes make. 


9 mars 2022

Den franska kulturtidskriften La règle du jeu, under Bernard-Henri Lévys (f. 1948) ledning, gav i januari ut en tegelsten om läsandet; Comment lisez-vous?. Sammanlagt 177 prominenta personer intervjuas om sina läsvanor. Vi kommer att ta del av flera av svaren. En av dem som utfrågas är den franska presidenten Emmanuel Macron (f. 1977). Man undrar över när presidenten läser. Under dagen? Under veckan? När på året? Macron svarar: Jag läser varje dag. På kvällen och på natten. Ofta poesi eller essäer. Under dagen försöker jag fly undan, även på eftermiddagen för att också då läsa. Framförallt romaner. På veckosluten läser jag i synnerhet romaner. Jag går från den ena boken till den andra. Vad gäller semestrarna är de fyllda av böcker och läsmaterial.[1] Jag minns samtidigt den franske presidenten Francois Mitterrand (1916-1996) och hans bildning, liksom hans sensitivitet. 

Ofta har jag tänkt att jag saknar en verkligt läsande ledande svensk politiker. En ansvarig politiker som är djupt bildad, som lever i sin lärdom och som utifrån den kan fatta kloka beslut i den politiska vardagen. Denna känsla infinner sig sällan spontant när jag hör de svenska partiledarna. De avgörande frågorna ställs i de tunga böcker som tillhör vår historia. Det gör något med en människa som också lever i den litterära världen; som har en fot i böckernas universum och en annan i den samhälleliga verkligheten. Det ter sig som en rimlig tanke att texten kan utgöra ett skydd mot barbariet, nyckfullheten och godtycket. De kanoniska skrifterna sätter gränser och skapar möjligheter. Det systematiska läsandet skapar tolerans. Med studerandet följer också ett etiskt ansvar. Genom läsandet kan vi i bästa fall bli till mer ansvarsfyllda medmänniskor. Utan läsandet är det lätt till att hamna i historielöshet och egenmäktigt förfarande. Och till sist i barbariet. 

[1] Je lis chaque jour. Le soir et la nuit. Souvent de la poésie et des essais. Dans la journée j’essaie de m’échapper, dans l’après-midi, pour lire aussi. Alors des romans. 

Les fins de semaine, ce sont les romans et je lis alors davantage. Passant d’un livre à l’autre. Les vacances, quant à elles, sont peuplées de livres et de lectures. La règle du jeu, s 299 f


17 mars 2022

Kulturjournalisten och kritikern Marie-Laure Delorme (f. 1968) tillfrågades av den franska kulturtidskriften La règle du jeu, om sitt läsande i den tidigare nämnda boken Comment lisez-vous?. Intervjuaren undrar över när hon läser och vilken betydelse hon tillskriver läsandet. I sitt intressanta svar berättar hon bland annat om vad skådespelerskan Gene Tierney (1920-1991) en gång förmedlade: ”att hon hade förstått att hon slutligen tagit sig ur sin depression när hon åter fick lust att läsa.[1]

Att få kontakt med texten är också ett sätt att vara i livet; den andre får ett fördjupat värde. Jag blir intresserad av att höra vad den andre tänker, vad den andre känner, vad den andre har erfarit. Den andre blir en person som väcker mig ur en sömngångaraktig tillvaro och instängdhet. Jag läser, alltså vill jag något. Jag sträcker mig ut mot den andre; jag är inte längre ensam. Det är inte möjligt att läsa på ett genomgripande sätt och samtidigt förbli deprimerad. Någonting skakas om. Läsandet är ett band till den andre. Jag läser, alltså lever jag. Ögonen och porerna öppnas; världen får en annan lyster. 

[1] L’actrice Gene Tierney disait qu’elle avait compris qu’elle sortait enfin de la dépression le jour où elle eut à nouveau envie de lire.  La règle du jeu (2022) Janvier, nr 75, s 157. 


22 mars 2022

Låt oss komma tillbaka till en åldrande August Strindberg. I artikeln ”Mandarin-Strecket eller Vita Fyrk-Mössan”, utgiven september 1910 i Afton-Tidningen, uttalar sig Strindberg om studentskrivningarna. Han lyfter fram hur skrivandet är avhängigt inspirationen:

”Jag har skrivit ner mina tankar i 50 år, och är tränad. Men jag kan icke skriva när som helst. Jag behöver vara disponerad för att skriva ett brev; till och med att skriva ett kvitto fordrar ansträngning.”

Skrivandet är känsligt och kan sällan ske på beställning. I ett givet moment är det nödvändigt att läsa och avstå från attskriva. Författandet förutsätter också att den enskilde skribenten lyssnar på sig själv; är lyhörd för den känsliga rörelsen mellan passivitet och aktivitet, läsande och skrivande, mellan att ge och ta emot. Att skriva kräver en ansträngning; men det är viktigt att ha i åtanke att det inte alltid är möjligt att anstränga sig. Man måste ibland vänta på att kraften – den okuvliga nödvändigheten att anstränga sig – återvänder. Då är det inte längre möjligt att avstå. Till sist pockar skrivandet på att komma till uttryck. Tankarna kommer, orden hittar framoch nya meningar bildas. Fönstret har öppnats och än en gång är sikten fri. 


29 mars 2022

En författare som också blir intervjuad om sitt läsande av den franska kulturtidskriften La règle du jeu, i den tidigare nämnda boken Comment lisez-vous? är Michel Houellebecq(f. 1956). Han tillfrågas om när han helst läser, på dagen, under veckan, under året. Houellebecq svarar att det knappast är någon överdrift att säga att han läser hela tiden. Till och med när han åker tre stationer med metron, eller om det finns risk för att han i mataffären skall bli stående fem minuter i kön till kassan, så tar han med sig en bok. Han har alltid en bok med sig. Han uttrycker också sitt starka missnöje med pocketboken, som inte får plats i vare sig byxfickan eller kavajen. Han hävdar att det endast är de japanska pocketböckerna som svarar mot dessa elementära krav.

Michel Houellebecq beskriver också den underbara känslan att åka tåg och samtidigt vara djupt försjunken i en bok. Ibland kan läsaren titta upp från boken och betrakta det flyende vackra landskapet. De båda erfarenheterna – att djupt sjunka in i bokens värld och att stundtals beskåda den undflyende naturen – befruktar varandra. Och Houellebecq konstaterar att ”man vill att det skall vara länge, alltid.” Han beskriver en paradisisk tillvaro: Ensam på tåget tillsammans med okända medpassagerare, texten och att på alla sätt befinna sig på resande fot.


5 april 2022

I långnovellen Döden i Venedig (1911), för att använda sig av Karl Vennbergs uttryck i det svenska förordet till boken, skriver Thomas Mann (1875-1955) följande;

”En författares lycka är den tanke som kan bli känsla helt och hållet, och den känsla som alltigenom kan bli tanke. En sådan pulserande tanke, en sådan exakt känsla tillhörde och lydde vid den tiden den ensamme: nämligen att naturen ryser av sällhet, när anden böjer sig i hyllning för skönheten. Han fick plötsligt lust att skriva.”[1]

Här finns en av nyckelfrågorna kring skrivandet. Hur kan skribenten förmedla en angelägen tanke så att de emotioner som ofta är knutna till den finns närvarande i texten? En tanke kan förmedlas på mer än ett sätt: Tanken kan förstås utan att läsaren berörs, tanken kan falla platt, tanken kan nå ända fram och läsaren drabbas. Passagen från tanke till text är en krävande resa. Orden och hur de kombineras är avgörande. Det handlar om stilen.
Den andra vägen är minst lika viktig. Den enskilde hemsöks av en överväldigande känsla och tar sig an den komplicerade uppgiften att omvandla den omskakande upplevelsen till en språklig strukturerad gestaltning, som gör att de andra kan ta del av den. Starka affekter skall finna sin språkliga och symboliserade form.
Plötsligt blir den okuvliga skönheten påträngande och lusten att skriva pockande. Rörelsen mellan en öppenhet gentemot livet och det solitära skrivandet har tagit form. Livet har återvänt.


[1]Thomas Mann Döden i Venedig (Der Tod in Venedig). Översättning och förord av Karl Vennberg (1910-1995). Bra Klassiker, s 79. Novellen filmatiserades 1971 av Luchino Visconti (1906-1976). Rollen som Gustav von Aschenbach gjordes av Dirk Bogarde (1921-1991) och rollen som Tadzio av Björn Andresen (f. 1955).


14 april 2022

Förläggaren Olivier Nora (f. 1960), som är chef för förlagshuset Éditions Grasset, får frågan om när han läser och han svarar; på morgonen och kvällen, under veckan och veckoslutet, på arbetet och under semestern, sittande och liggande. Jag läser som jag andas; illa men hela tiden.[1]

Olivier Nora är ytterligare en av de personer som i den parisiska kulturen haft en avgörande betydelse inom och för förlagsvärlden. Läsandet blir en livsnödvändighet. Det blir också ett sätt att lära sig tänka. Jag tänker inte isolerad och ensam, utan jag lär mig att tänka genom att ta del av andras tankar och förmåga att tänka. Därför blir det speciellt viktigt att läsa. Inte minst viktigt är att försöka läsa de som verkligen kan tänka och uttrycka sina tankar. 

Jag minns när jag under idéhistorikern och seminarieledaren Sven-Eric Liedmans ledning läste Emanuel Kants Kritiken av det rena förnuftet (1781) (1787). Det var under min tid som doktorand på Institutionen för idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Jag vet om att jag fick en impuls och tänkte; jag ger upp. Detta är för svårt för mig. Under min utbildning till psykolog hade jag inte kommit i närheten av en text med en sådan grad av komplexitet. Artiklarna på psykologutbildningen innehöll snarare information; uppgiften var att informera sig om verkligheten. 

Men innan jag tänkte mig att ge upp frågade jag Liedman om jag kunde få spela in föreläsningarna. Han gav mig tillåtelse att göra det. Därefter påbörjades ett disciplinerat arbete; under två månaders tid lyssnade jag varje dag omkring två timmar på föreläsningarna. Jag kommer ihåg hur jag under flera resor från Göteborg till Marstrand och tillbaka lyssnade på Liedmans röst och försökte förstå Kants sätt att tänka. Till sist påbörjades en långsam islossning; ur dimman började Kants tankar att ta gestalt. Jag återvände sedermera till originaltexten Der Kritik der reinen Vernunft. Slutligen skrev jag en text om förhållandet mellan Kants begrepp föreställning och hur Freud använde begreppet. Jag fick mina fem poäng, det som idag motsvarar 7,5 poäng, på min doktorandutbildning och minns en känsla av befrielse. 

Idag tänker jag; det var precis i det momentet jag påbörjade mina allvarsamma studier. 

[1] À quel moment de la journée, de la semaine, de l’année, de la vie lisez-vous le plus volontiers?

Matin et soir, jour et nuit, en semaine et le weekend, au travail et en vacances, assis et couché. Je lis comme je respire: mal mais tout le temps.  A.a. s. 333. 


18 april 2022

Den svenska poeten Gunnar Ekelöf skriver 1934, samma år som Finsk-Svenska psykoanalytiska föreningen bildades och som han publicerade Dedikation med omslagsbild av Eric Grate (1896-1983), följande;

För mig är dikten tro,

Den enda tro som något värde har

Som lever, som är![1]

Att tro på skriften; att det är möjligt att knyta förhoppningar till det skrivna ordet. Det går att ställa samman ord som väcker tron; tron på att det är tillåtet att leva, att det är meningsfyllt att läsa. Orden gör det möjligt att glömma och på det sättet att minnas. Vi minns att vi kan glömma; tråkigheten, likgiltigheten, ältandet och upprepningen ersätts med mening och en annan känslomässig närvaro. Plågan att gå omkring utan att vara närvarande minskar; dimman som hindrar mig från att möta mig själv och den andre lättar. Solen tränger fram i gryningen. Med orden återvänder ljuset. 

[1] Gunnar Ekelöf, En röstEfterlämnade dikter och anteckningar, (1973) s 37. Urval och redigering av Ingrid Ekelöf, Albert Bonniers förlag.



22 april 2022

Katarina Frostenson skriver i på följande vis:

ATT SKRIVA

”Är det att stängas in eller ge ut? Både och.

Det är att andas.

Att skriva, är det flykt eller närvaro? Både och.”

Och lite längre ned på sidan citerar hon Ovidius som i landsflykt i Trista uttrycker sig på följande sätt: Skriver jag, sjunker jag inte. [1]

Katarina Frostensons ord är drabbande; orden kan göra att vi stängs in; för många ord, för okänsliga ord, klumpiga ord som inte riktar sig till någon, ord som inte söker någon annan eller något annat, ord som inte kan överskrida instängdheten. Ord som går ut på att förgöra den andre. Eller ord som inte vill nå ut. Eller ord som syftar till att lyfta fram sig själv. Ord som kommer från instängdheten och som förstärker den. Ord i förstörelsens och ljugandets tjänst.

Men ord kan också öppna stängda rum, veckla ut det instängda; äntligen når vi den andre. Det finns ord som gör att ensamheten bryts. Ord som möjliggör att vi blir närvarande. Den absolut nödvändiga närvaron. Minnet av att den andre varit närvarande och därmed åter kan vara närvarande får oss att överleva. Minnesbilden av närvaro. Hågkomsten av din närvaro. Minnet av att jag blev mindre ensam; att jag mötte dig och att du bemötte mig. Att skriva är den mest känsliga av alla konster.  

Det finns författare som talar till oss. 

[1] Katarina Frostenson, K, Polaris (2019) (2020)  s 127. 


27 april 2022

Katarina Frostenson citerar Simone Weil (1909-1943) som skriver på följande sätt.

”En själ som är instängd i språket är i fängelse.”[1]

Jag tänker att vi inte heller får glömma att en själ som är utestängd från språket också är i fängelse. Utestängd och instängd. Det är fullt möjligt att både vara utestängd och instängd. 

Det finns ett språk som aldrig når den andre; orden sluter rummet och den andre exkluderas. Språket blir till sist tomt; vad är det för mening med att tala; vi har ju redan pratat om allt, det finns inget mer att säga. Det är någonting annat jag behöver; ett nytt jobb, bättre ekonomi, en annan bostad, bättre träningsmöjligheter, etc. Jag orkar inte prata mer. Orkeslöst, aggressivt och trött drar jag mig tillbaka i min tysta ensamhet. 

Och så finns det de som talar om och om igen om samma sak. De som lyssnar blir inte överraskade. Och de som skriver om samma sak och upprepar det som alla vet att de kommer att skriva ökar i antal. Tomt, tråkigt, förutsägbart och fritt från överraskningar. De låtsas tala med eller skriva till andra. Instängda och utestängda från språklig gemenskap. Isolerade och uteslutna från mänsklig samhörighet.

Ända fram till att någonting bryts. Det är den språkliga ansträngningen som har den förmågan. Utan den är vi förlorade. 

[1] Katarina Frostenson, K, Polaris (2019) (2020) s 128.  


1 maj 2022

”Att fortsätta skriva, att bevara sin integritet och så långt det går intressera sig för andra författares verk, för vad som kan kallas en bra och rik återväxt, är det centrala.
Att skriva är vad det handlar om. Tappar man den tråden och fastnar i att klaga på supén eller att avundas någons lägenhet, skvallra och fantisera om andras erotiska liv, faller man”. [1]

”Förlorad glans. Hopens värld, dess gråa, trista, mediokra massa.”[2]

Att försöka avstå från det oväsentliga, att inte ge upp, att inte falla till föga, att fortsätta att anstränga sig, att vägra förlora sig i småaktigheter, att inte bli upptagen med dem man har svårt att respektera, att acceptera de gränser som livet ställer för oss alla, och därmed kunna överskrida dess begränsningar och futiliteter. Det som Katarina Frostensson benämner som det gråa, trista, mediokra och som hon, likt de flesta andra av oss, drabbats och kommer att drabbas av.

Hon skriver också om hur hennes forne svensklärare i gymnasiet i ett brev till henne i samband med att hon blev invald i Svenska Akademien berättade att han alltid sett henne i ett sammanhang med de särlingar som aldrig kom in i Akademien. Han såg henne tillsammans med Birger Sjöberg, Vilhelm Ekelund, August Strindberg, Carl Jonas Love Almqvist och några till i ”den himmelska akademien”.[3]

Att våga fortsätta ensam med dem man kan älska. Att aldrig mer sjunga i kör, som hon skriver. I det sammanhanget kan det skrivande uppstå som med tiden visar sig bestå.


1 Katarina Frostenson, K, Polaris (2019) (2020) s 55.
2 Katarina Frostenson, Ibid s 55.
3 Katarina Frostenson, Ibid s 45.


 6 maj 2022

Katarina Frostenson hänvisar till Simone Weil som i Tyngden och nåden skriver: 

”När uppmärksamheten är fullkomligt ren och ogrumlad är den en bön.”[1] 

Det möte som möjliggör en ovillkorlig närvaro kräver en tonsäker och känslig rörelse mellan tystnad och de ord som når ända fram: Stillheten och de meningar som därur växer. Det lyhörda mottagandet måste kunna vara oreserverat: Att fullt ut kunna ta emot. Det är bara det tveklösa mottagandet av orden som kan föra med sig att vi i denna värld höjer oss över det jordiska. Mötet blir transcendentalt. 

(1) Katarina Frostenson, K, Polaris (2019) (2020) s 213.


10 maj 2022

Den franska kulturtidskriften La règle du jeu, under Bernard-Henri Lévys ledning och som jag tidigare refererat till, publicerar i Comment lisez-vous? en intervju med den framstående franske ekonomen, ämbetsmannen och författaren Jacques Attali, född 1943 i Algeriet, om när han läser. Han svarar att ”jag läser när som helst, ibland mycket tidigt på morgonen. Jag läser alla dagar och alla nätter.”[1]

Attali förmedlar avskalat; att läsa är en fråga om liv och död. Det handlar om att härda ut; den enskilde överlever ytterligare en stund om han eller hon får tillgång till läsandet. Läsningen måste reproduceras varje dag. Precis som människans kropp behöver vatten. Vissa av oss kan inte släppa kontakten med texten; att inte läsa och att inte reflektera över den egna läsningen skapar ett irriterande obehag. Det uppstår ett inre behov av att skriva eller tala om de egna studierna. Den outhärdliga och osläckliga törsten skapar en oroande vantrivsel, en nedstämdhet och en brist. Ögonen dras oundvikligen ånyo mot läsningen. Meningen återuppstår.  

[1] Je lis n’importe quand, parfois très tôt le matin. Je lis tous les jours, toutes les nuits. La règle du jeu (2022) Janvier, nr 75, s 58.


14 maj 2022

Katarina Frostenson skriver i K på följande vis:

”De är ord som går in. Det är orden när de verkar. Jag tänker på Erri De Lucas tal för en tid sen, på citatet ur Bibeln om hur orden urholkar örat, när språket verkligen har en verkan: när det gör något med din varelse, med ditt sinne, med din kropp.
De är orden som tar sig in i kroppen, och verkar där.”

Frostensons och den italienske författaren och översättaren Erri De Lucas (f. 1950) ord når ända fram. Orden söker sig in, skapar en förbindelse till den andre där igenkännandet är möjligt, där orden känns, där sinnligheten upplevs, där den som tar emot dem får tillgång till färg och nyanser. Orden försvinner inte tonlöst ut i rymden. De stannar upp, dröjer sig kvar, blir ihågkomna, fastnar i minnet, landar på och i kroppen. Orden har lämnat ett spår och fått en bostad. Läsaren är inte längre ensam.

[1] Katarina Frostenson, K, Polaris (2019) (2020)  s 177. 


18 maj 2022

Det finns en frågeställning kring läsandet och skrivandet som jag ofta tänker på; vilket förhållande finns det för dem som går i psykoanalys på ett grundligt vis och det man med en sammanfattande beteckning skulle kunna kalla det intellektuella arbetet, det vill säga läsandet och skrivandet?

En psykoanalys över tid innehåller till syvende och sist alltid frågan; hur skall jag stå ut med min ensamhet och hur kan jag förbinda mig till den andre i ett meningsbärande förhållande?

Frågorna finns närvarande i det analytiska rummet och kommer därmed på ett eller annat sätt att föras ut från samma rum. Hur kan jag leva min ensamhet och hur kan jag leva tillsammans med andra? Hur kan mitt sätt att leva min ensamhet möjliggöra att jag kan leva med den andre? Och vilken betydelse har läsandet, och för några skrivandet, för att jag skall kunna leva med min ensamhet på ett sätt som blir i livets tjänst?


26 maj 2022

En annan central frågeställning handlar om förhållandet mellan att tala och att skriva: vad sker med en människa som försöker att tala på allvar? Låt oss metaforiskt använda oss av den dikotomi som den franske psykiatrikern och psykoanalytikern Jacques Lacan (1901-1981) använde sig av; den mellan det tomma talet (la parole vide) och det fulla talet (la parole pleine). Det blev ett sätt för honom att markera en skillnad mellan att tala på allvar och att i talet avstå från allvaret; skillnaden mellan att försöka säga något i förhållande till en undflyende sanning eller att låtsas som om den inte finns. Att tala utan denna allvarsamhet innebär att uppträda på platsen som om den andre inte existerar; att agera som att skillnaden inte finns, eller som att likheten inte är betydelsefull. Det är angeläget att inse att det som till sist kännetecknar oss människor förenar snarare än skiljer oss åt; att till det yttersta anstränga sig för att försöka nå fram till den andre, att höra den andre, att tala till den andre. Den andre liksom den andra är både lik och olik. Hur kan man som talande varelse förhålla sig till det komplicerade spelet mellan likhet och olikhet? Leder en sådant bemödande till att talet och skriften kommer att närma sig varandra? 


29 maj 2022

Katarina Frostenson skriver i F : en färd på följande sätt;

Vänskapen, den sanna, finns kvar. Kärleken. Driften att skriva. 

Livet, det intagande.

Livet, livet, livet.[1]

Bland det som återfinns i det intagande livet, nämner hon, utöver vänskapen och kärleken, också driften att skriva. 

Hos Sigmund Freud är driften ett komplicerat och i vissa avseenden paradoxalt begrepp. Freud använde ett stort antal uttryck i vilka ordet drift förekommer, liksom flera benämningar på skilda drifter: Han skriver och teoretiserar bland annat om: drift (Trieb), aggressionsdrift (Aggressionstrieb), destruktionsdrift (Destruktionstrieb), driftanspråk (Triebanspruch), driftblandning (Triebmischung), driftenergi (Triebenergie), drifthämningar (Triebhemmungen), driftimpuls (Triebregung), driftkonflikt (Triebkonflikt), driftkälla (Triebquelle), driftlära (Trieblehre), driftrepresentans (Triebrepräsentanz), driftstyrka (Triebstärke), drift till bemäktigande (Bemächtigungstrieb), driftångest (Triebangst), driftöden (Triebschicksale), dödsdrift (Todestrieb), flockdrift (Herdentrieb), forskardrift (Forschertrieb), jagdrifter (Ichtriebe), kunskapsdrift (Wißtrieb), kärleksdrift (Liebestrieb), livsdrifter (Lebenstriebe), partialdrifter (Partialtriebe), sexualdrift (Sexualtrieb), självbevarelsedrifter (Selbsterhaltungstriebe), skådedrift (Schautrieb) och urdrifter (Urtriebe).

Freud använde driftbegreppet första gången 1905[2] i Tre avhandlingar om sexualteori och kom att betrakta begreppet – der Trieb – som ett grundbegrepp (Grundbegriff), även om han så sent som 1915 betraktade det som ett dunkelt sådant. Från 1905 fram till 1939 återkommer han med olika reflektioner om driften och på vilket sätt begreppet är avgörande för den psykoanalytiska förståelsen av den begärande människan[3]

Både kunskapsdriften och forskardriften måste ha ett förhållande till Frostensons tanke om driften att skriva. Erfarenheter av avgörande betydelse tenderar vi att på ett eller annat sätt skriva ned. Forskning måste på något sätt redovisas och denna redogörelse sker i slutändan alltid, eller möjligen, nästan alltid i skrivandets form.  Något som pockar på att komma upp till ytan, liksom ansträngningen att förmedla det angelägna, tillhör människans villkor. Igenkänt och omhändertaget kommer det i livets tjänst. Som skrivande subjekt riktar vi oss åter utåt. En människa blir människa när hon förbinder sig. 

[1]  F : en färd. 2020, Polaris, s 240

[2] Vi kan notera att Josef Breuer (1942-1925) använde ordet drift 1895 i Studier i hysteri. I det sjunde kapitlet som har rubriken ”Teori” skriver han på följande vis: ”Språket kallar de förra impuls, de senare upphetsning. Ett intressant samtal, te, kaffe, stimulerar; ett gräl, en större dos alkohol hetsar upp. Medan impulsen endast väcker driften (min kursivering) till funktionell användning av den stegrade excitationen, söker upphetsningen urladdning i mer [eller] mindre häftiga processer som gränsar till det patologiska eller i verkligt patologiska processer.” Sigmund Freud & Josef Breuer Studier i hysteri, övers. Lars W. Freij, i Samlade skrifter av Sigmund Freud III. Tidiga skrifter och historik (Stockholm: Natur och Kultur, 1997), s. 230.

[3] Jag skrev ett kapitel – ”Driften och psykoanalysen” – i boken Freud och dödsdriften (2021). Redaktörer var Tobias Wessely & Pablo Lerner. Hägersten: Tankekraft förlag.


1 juni 2022

Gunnar Ekelöf skriver;

/…/. Skriva som om allting vore självklart, först då blir det underbara underbart. Skriva som om allting vore självklart, det är en ytterligt viktig grundsats. Man måste lära sig lita på läsaren, annars kan man aldrig lita på sig själv.[1]

Författaren måste känna att det finns någon därute som vill ta del av det han eller hon skriver. Att ha förtroende för den andre, att lita på att den andre finns, att den andre kan vänta, kan vänta på, och längta efter, att det kommer att komma ytterligare ord och fler texter.

Den grundläggande erfarenheten av att ha blivit läst, hörd och därmed erkänd är av danande betydelse. Att kunna lita på att det finns någon därute som kan ta emot.

Den franska författarinnan och psykoanalytikern Marie Darrieussecq (f 1969) förklarar i en intervju att anledningen till att hon inte skriver på baskiska utan på franska är att hon som författare alltid har velat bli läst.[2]  Den som kan ta sig an henne och hennes texter är en människa som läser på franska.

Skrivandet är så känsligt; vi utsätter oss för vår sårbarhet. Vi kan bli ignorerade, okänsligt bemötta, misskända, okunnigt kommenterade eller avundsamt kritiserade. Men vi kan också bli bemötta med olika former av kärlek, med generositet, förståelse, konstruktiv kritik, stil och elegans. Det händer att vi blir känsligt igenkända av allvarsamma läsare.

[1] Gunnar Ekelöf – En självbiografi – Efterlämnade brev och anteckningar. I urval, redigering och med inledning av Ingrid Ekelöf, s 91. Albert Bonniers Förlag Stockholm (1971) 

[2] Je voudrais être lu. 


6 juni 2022

1930 ur anteckningsbok D.

”Att skriva är en genväg antingen till döden eller till livet. Jag skriver för att sluta skriva och för att kunna sluta skriva måste jag börja. Jag vill dö eller börja leva. Något så ofullständigt som mitt nuvarande liv kan jag inte tänka mig och detta förutsätter en undermedveten förkänsla av något bättre.”[1]

Detta skriver Gunnar Ekelöf 23 år gammal. 

I dessa ord finns en förhoppning om att ur mörkret hitta fram till en strimma ljus; en glänta. En glugg, ett halvöppet fönster, att det kommer in frisk luft. Att orden kommer att kunna förändra någonting, att det med orden skall vara möjligt att ta sig bort från källarhålet. Instängd i det karga ordlösa landskapet, isolerad i idisslandet, i bitterheten, i den tröstlösa upprepningen. Känsligheten inför en upplevd omöjlighet gör någonting möjligt; sårbarheten inför isoleringen driver fram nya ord. Det är på allvar. Det är på liv och död.

[1] Gunnar Ekelöf. En självbiografi. Efterlämnade brev och anteckningar. I urval, redigering och med inledning av Ingrid Ekelöf. Albert Bonniers Förlag Stockholm (1971), s 108.


13 juni 2022

”I de verk, som Strindberg på grundval av sina personliga upplevelser skrev under dessa kampfyllda år, spelar givetvis hustrun den mest framträdande rollen, men i olika sammanhang möter vi också hennes väninna, fröken David. För Strindberg blev skrivandet en säkerhetsventil, han klädde sina upplevelser i ord på papperet och fick så en möjlighet att nå en viss distans i förhållande till de pinsamma händelserna. Främst skedde detta genom En dåres försvarstal, om vilket arbete Brandell[1] skrivit, att ’det innebar ett våldsamt försök att vinna emotionell frigörelse från den problemkrets, som hörde samman med Siri von Essens person’”.[2]

”Lamm[3] har betonat att Strindberg ’började detta drama [mitt tillägg ”Marodörerna”] för att skaka av sig den åskstämning, som tryckt honom alltsedan Giftaskampanjen’ ”. 

För några blir skrivandet avgörande; det enda sättet att stå ut med den outhärdliga plågan och med erfarenheter fyllda av alltför mycket pina. Man kan rentav lägga till och konstatera; orden blir utslagsgivande. Skriften struktureras av smärtan och gör att det outhärdliga inte får samma dominerande roll. I den franska psykoanalytiska traditionen talar man om att det är det reala som driver fram det symboliska; något som är problematiskt att sätta ord på, något som är svårt att symbolisera, som utgör en gräns för det som är möjligt att symbolisera, driver fram skrivandet. Texten får en förbindelse till det som varit och skapar en ny värld, som tar sin kraft från det som är närvarande av det plågsamma förflutna. Några är födda med eller har förvärvat förmågan att inte drunkna i smärtan utan att försöka att överskrida den. Trots att den är mycket svår, eller annorlunda uttryckt; på gränsen till omöjlig, att lämna bakom sig. 

[1] David Norrman (1903-1978) syftar på litteraturvetaren och Strindbergskännaren Gunnar Brandell (1916-1994), professor i litteraturhistoria med poetik vid Uppsala universitet och ordförande i Strindbergssällskapet 1965-1975.

[2] Strindbergs skilsmässa från Siri von Essen (1953). David Norrman. Stockholm: Natur och Kultur, s 17 f.

[3] David Norrman refererar till Martin Lamm (1880-1950), som forskade om August Strindberg, var akademiledamot och litteraturvetare vid Stockholms högskola, som professor mellan 1919-1945.


18 juni 2022

La règle du jeu, i det tidigare nämnda temanumret Comment lisez-vous? finner jag ytterligare en tankeväckande intervju. Denna gång med författaren och poeten Mathieu Terence (f. 1972)[1], som förmedlar: ”Jag skriver därför att jag har läst och för att jag fortfarande läser.” Och han fortsätter; ”Läsa och skriva är två konsubstantiella aktiviteter.”[2] Det ena förutsätter det andra. De befinner sig i en dialektisk rörelse. Om läsandet försvinner upphör skrivandet att existera. Mathieu Terence skapar till och med ett nytt ord; han lässkriver (lirécris)[3]. Det är just av och i den rörelsen han lever.[4] Eller kanske till och med befinner han sig i ett tillstånd av att försöka överleva.

Läsandet är grundläggande i förhållande till skrivandet. Vi skriver också till dem och tack vare dem som redan har skrivit. Vi skulle inte känna till vad de skrivit utan att ha läst deras texter. I läsandet delar vi skribentens tankar, ord, frågeställningar och utsatthet; dennes kamp för att finna ord. Läsandet väcker och när ett behov av att skriva. Vi för ett samtal med dem vi läser genom att skriva. Läsningen mynnar ut i skrivandet, som i sin tur skapar ett behov av att återvända till läsandet. Det blir tomt att skriva utan att läsa. Det blir så lätt fel.

Den franske filosofen Jacques Derrida (1930-2004) sade en gång att hans författarskap är en lång kommentar till filosofihistorien. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan (1901-1981) uppfattade sig återkommande som en uttolkare och läsare av Sigmund Freuds verk och praktik. Verklig originalitet och självständighet vilar på en förmåga till en form av underkastelse.

[1] La règle du jeu. Janvier 2022. Numéro 75. Directeur: Bernard-Henri Lévy, s 420. 

[2] “J’écris  parce que j’ai lu et que je lis encore.“   /—/. “Lecture et écriture sont deux activité consubstantielles.“ 

[3]  A.a, s 420. 

[4] “J’lirécris, je vis, d’un même élan.”


24 juni 2022

”Tystnaden består av de ord som inte har uttalats.”[1]

Marguerite Duras (1914-1996) pekar på en avgörande fråga; vilket förhållande finns det mellan att tala och att vara tyst, mellan att läsa och att skriva, mellan aktivitet och passivitet, mellan rörelse och stillhet. 

Det finns en tystnad som skapar en tomhet. Det finns en tystnad som inte väntar på någonting. Det finns en tystnad som gör att utbytet förstummas. Det finns en tystnad som gör att den andre upphör att existera. Det finns en tystnad som förstärker isoleringen mellan dig och mig. Det finns en tomhet som skapar en tystnad. Den tyste har gått vilse och hittar inte tillbaka.

Men det finns också en tystnad som ivrigt väntar på att fyllas av ord, den andre plågas av tystnaden och hoppas att det skall bli möjligt att ta till orda. Den tysta eller den tyste väntar på ett tecken från yttervärlden; på att det skall bli möjligt att bli hörd. I denna tystnad har den andre inte gett upp. Den tyste är utsvulten. Det finns en tystnad som skapar närvaro. Det finns en tystnad som skapar förutsättningar för ett återfinnande. Tystnaden kan delas.

[1] ”Le silence est fait de paroles que l’on n’a pas dites.” Marguerite Duras. 


2 juli 2022

­I La règle du jeu och dess temanummer Comment lisez-vous? finner jag ytterligare en tankeväckande intervju. Denna gång med Paris spansk-franska borgmästare, Anne Hidalgo (f. 1959), medlem i Socialistiska partiet, som förmedlar att hon läser så snart det är möjligt. Hon citerar den franske författaren Daniel Pennac (född 1944 i Casablanca) som skriver; ”Tiden att läsa, liksom tiden att älska, vidgar tiden att leva.”[1]

Att upptäcka världen och förbinda sig till den andre och de andras liv skapar också en vilja att fortsätta leva. Nyfikenheten driver fram livslusten. Livslusten driver fram nyfikenheten. Orden kan byta plats. Nyfikenheten är en form av livslust. Livslusten visar sig i nyfikenheten. Man lever i det ögonblicket man överskrider sig själv; när man går utanför sig själv; man blir människa först genom att sätta sig i förbindelse till en annan människa; talande eller skrivande, levande eller död. I läsandet överskrids instängdheten. Livet fortsätter. Läsandet består.

[1] ”Le temps de lire, comme le temps d’aimer, dilate le temps de vivre”. La règle du jeu. Janvier 2022. Numéro 75. Directeur: Bernard-Henri Lévy, s 224.


7 juli 2022

Henri Michaux (1899-1984): ”Den som sjunger i grupp, kastar sin bror i fängelse, bara man ber honom.”[1]

Det finns en avgörande fråga: Driver det omsorgsfulla skrivandet den enskilde att finna sin originalitet; till förmågan att tänka självständigt och därmed också till att nå fram till den nödvändiga ensamheten som möjliggör det skrivande som bryter mot flocken och flockmentaliteten? Ett ansvarsmedvetet skrivande utgör ett skydd gentemot frestelsen att följa bekvämlighetens inre logik.

Skrivandet innebär en risk. En risk som endast kan tas genom att bryta mot vad man i den franska idétraditionen kallar imaginära föreställningar; att skriva är att utsätta sig för ensamhetens risk, men också möjligheten att förvärva sig en frihet. Det leder också till att det skrivande subjektet är beredd att ta ett etiskt ansvar och att göra motstånd; det blir därigenom omöjligt ”att kasta sin bror i fängelse”. Även om den som blir ombedd eller uppmanad har något att vinna på att lyda order och följa skocken. Det blir inte länge möjligt att gå i hatets tjänst, eller att agera för att stärka den egna komforten. Det har skapats en inre omutlig kärna; en ryggrad. En öppenhet som bärs upp av en okränkbarhet. Det samvetsgranna skrivandet blir i slutändan en solidarisk handling.   

[1]  Citatet är hämtat ur Katarina Frostenson, K, Polaris (2019) (2020), s 46.



12 juli 2022

Skrivandet är en tillfällig lisa som skyddar mot ensamheten och kan till och med föra den ensamme mot en ”obeskrivlig lycka”.[1], skriver August Strindberg. Och han fortsätter: Men mot kvällen kommer den långsamma tiden tillbaka och kampen mot den destruktiva ensamheten får en annan färg.

Strindberg visar några av skrivandets olika faser; det har möjligheten att bli en lisa i förhållande till ensamhetens utmaning. Skrivandet kan till och med leda till en euforisk känsla av lycka, en upplevelse av oövervinnerlighet. En erfarenhet av ett absolut tillstånd. Skrivandet har en potentiell förmåga att berusa. Efterhand klingar tillståndet av och författaren befinner sig på nytt i brist: livets gängse villkor har återkommit. 

I gryningen sitter skriftställaren åter vid skrivmaskinen – eller det vi idag kallar datorn – och försöker få någonting på pränt som skulle kunna erhålla ett värde. Den dagliga rutinen har återupptagits. Kampen mot ensamheten har ånyo tagit form. 

[1] August Strindberg. Ensam/SagorAugust Strindbergs Samlade Verk Band 52. (1994) Norstedts, s 28.


19 juli 2022
Lawrence Durrell (1912-1990) skriver i fyrbandsverket Alexandriakvartetten – Justine (1957), Balthazar (1958), Mountolive (1958) och Clea (1960) i ett brev från Clea på följande sätt: 

”Å, den börjar bli trött, denna underbara hand. Jag måste få det här brevet med kvällsposten. Det är hundra saker att styra med innan jag börjar tråkgörat att packa. Vad dig beträffar, kloke man, har jag en känsla av att du kanske också har stigit över tröskeln till ditt drömda rike för att ta det i besittning en gång för alla. Skriv och berätta för mig – eller spara det till något litet café under en kastanj, i disigt höstväder, vid Seine. 

Jag väntar, fullkomligt lugn och lycklig, en verklig människa, en konstnär till sist.”[1]

Att i en text kunna etablera en känsla av värdighet, att i orden finna skönheten, det skrivande subjektet förbinder sig till den andre, i ett begär, i en förflyttning, i en rörelse mot livet.  Den andra platsen; från Medelhavet till Paris, från sommar till höst, från abstrakt längtan till konkret fantasi. Det är möjligt att våga berätta om ett drömt rike som en gång för alla skall kunna tas i besittning.

Orden är riktade och han väntar på dem. Orden blir förlösande. Han skulle kunna skriva; jag längtar efter dina ord. Jag väntar på dig. Orden gör att saknaden stillas. Eller som Erik Lindegren (1910-1968) skriver i Arioso från diktsamlingen Sviter (1947); för att åter komma åter. 

[1] Clea s 302. Norstedts (i svensk översättning 1961 av Aida Törnell (1901-1988)).


23 juli 2022

En kommentar till Cleas brev och den senaste texten från den 19:e juli:

Texten var ett uttryck för ett löfte och i den finns ett sådant inskrivet. Brevet var en konsekvens av en historia som möjliggjorde ett löfte. Orden var ett försök att överskrida ensamheten, en ansträngning att förhålla sig till en brist, ett sätt att skapa något av en bristsituation, ett försök att leva med bristen. Texten tog sig an det rumsliga avståndet – från Medelhavet till Seine. Brevet angrep den abstrakta tiden: avståndet mellan nutid och framtid. Orden uppstod för att benämna den plågsamma saknaden som omvandlades till en estetisk form; till en längtan efter skönhet.  


31 juli 2022

Martin Heidegger skriver på följande sätt; i Brev om humanismen:

”Att fullborda innebär: att utveckla något till dess väsens fullhet, att leda fram till detta, producere. Därför kan egentligen bara det som redan är fullbordas. Det som emellertid framför allt är, är varat. Tänkandet fullbordar varats relation till människans väsen. Det skapar och åvägabringar inte denna relation. Tänkandet framlägger den bara som en relation som är given det av varat, och gör detta inför varat. Detta framläggande består i att varat kommer till språk i tänkandet. Språket är varats hus. I denna boning bor människan. De tänkande och diktande är denna bonings väktare. Såsom väktare fullbordar de varats öppenhet, i den mån de genom sitt sägande bringar denna till språk och bevarar den i språket.”[1]

Det finns något att fullborda, det som finns att fullborda finns inskrivet i människans vara; i hennes väsen. Varats boning är språket och i det huset bor människan. Varat, tänkandet och språket, är med den svenske poeten Erik Lindegrens ord, ”intill förväxling och förblandning” knutna till varandra. Det är denna språkliga boning som skall vårdas. Väktarna av boningen är tänkarna och diktarna; filosoferna och poeterna. De skall skydda sin särart och inte föreställa sig att de konkurrerar med vetenskapsmän eller andra som ger sig ut för att tillhöra den vetenskapliga familjen. Den värld som poeterna och tänkarna bär upp är den som vi lever i och av. Den rivaliserar inte med den vetenskapliga världen, den befinner sig bortom den; på en annan plats. Dess särart hotas av att den eftersträvar att imitera det som den föreställer sig vara vetenskap.  

Vårt kall är att försöka vara trogen språkets möjligheter. 

[1]  Martin Heidegger Brief über den Humanismus (1949) Brev om humanismen, s 5. Översättning av Daniel Birnbaum och Sven-Olof Wallenstein (1996). Thales


16 augusti 2022
Den franska kulturtidskriften La règle du jeu (75), under Bernard-Henri Lévys (f. 1948) ledning, gav i januari ut ett tegelstensnummer om läsandet; Comment lisez-vous?. Sammanlagt intervjuas 177 prominenta personer om sina läsvanor, om vilka böcker som lämnat oåterkalleliga spår, om det finns någon klassiker som den intervjuade aldrig haft lust att läsa, och slutligen, om det finns någon dålig bok som de kommit att älska. Publikationen omfattar mer än 450 sidor.  

När jag under augusti månad 2022 läser om tidskriften får jag en påtaglig känsla av att för de som intervjuas i boken är läsandet livsavgörande. En dag utan läsande är en bortkastad dag. Den enskilde kastas ut i mörkret – i ett intet – i ett tomrum – utan läsningen. 

Vi kan läsa tidigt på morgonen, på förmiddagen, mitt på dagen, på eftermiddagen, på förkvällen, sent på kvällen och under den mörka natten. Men vi kan inte låta bli att läsa. De dagar vi inte läser har vi hamnat på fel spår; vi har förkastat behovet av att förkovra oss och att ta del av en värld som vi inte känner till. I ett visst avseende är det viktigare att ha kontakt med omständigheten att det är mycket vi inte känner till snarare än att förhäva sig över det vi anser oss veta. De som intervjuas har kännedom om att de har så mycket mer att lära sig. Läsandet är det yttersta tecknet på att den läsande är sökande: På spaning efter nya perspektiv, efter en fördjupad kunskap, ett kvalificerat tänkande, någon att känna igen sig i eller något nytt att upptäcka. Läsandet blir en möjlighet att söka tröst, en källa till kunskap, ett igenkännande, att få tillhöra historien, en inspiration eller något som vi inte vet vad. Läsandet som en nödvändig del av det dagliga livet. 


23 augusti 2022

Ett antal frågor kom från bokförlaget Korpen; David Karlssons och Karin Bryggers frågor är fetmarkerade nedan.  

1. Vad skriver du på just nu?

Jag skriver för tillfället en längre text om den så kallade postmoderna kärleken. Texten skall ingå i en antologi med olika forskare och författare. Jag skriver utifrån en tidigare artikel om samma ämne; fördjupar, reviderar och kompletterar. Jag har också bestämt mig för att samla ihop mina dagsedlar om skrivandet, som regelbundet publiceras på sociala medier via Arche, och av dessa sammanställa en bok om mina tankar om skrivandet. Parallellt med detta skrivarbetet har jag ett långsiktigt projekt att skriva en bok om Sigmund Freud. De första tre hundra sidorna är klara, och jag räknar med att den är färdigställd 2025. 

2. Vilka författare eller konstnärer inspirerar dig?

Det är många författare och konstnärer som inspirerat mig. Jag nämner några; Ola Andersson, Hannah Arendt, Beatles, Ingmar Bergman, Jacques Brel, André Breton, Albert Camus, Leonard Cohen, Marguerite Duras, Lawrence Durrell, Bob Dylan, Gunnar Ekelöf, Henri F Ellenberger, Michel Foucault, Sigmund Freud, Katarina Frostenson, Peter Gay, Friedrich Hegel, Carl Fredrik Hill, Ernest Jones, Ernst Josephson, Ernst Jünger, Immanuel Kant, Franz Kafka, Julia Kristeva, Drottning Kristina (Kristina Alexandra), Jacques Lacan, Pierre Legendre, Sven-Eric Liedman, Erik Lindegren, Sten Linderoth, Karl Marx, Robert Musil, Anaïs Nin, Lars Norén, Pablo Picasso, François de la Rochefoucauld, Elisabeth Roudinesco, Frank Sinatra, Patti Smith, Rolling Stones, August Strindberg, Edith Södergran, Evert Taube, The Velvet Underground and Nico, Giuseppe Verdi, Andy Warhol och Ludwig Wittgenstein. Och många andra:  personer som tagit skrivandet på allvar och vars ord fastnat vid mitt eget tanke- och skrivarbete. 

Inled gärna med en kortare text om vad du tidigare gett ut – din senaste bok helst – och om något av det du skrivit som betyder lite extra mycket för dig.

Jag är författare till femton böcker, ett stort antal förord och efterord, och till flera kapitel i skilda antologier. Jag har även publicerat en mängd vetenskapliga artiklar, liksom texter i kulturtidskrifter som Arche, Divan, Glänta och Ord & Bild. Liksom ett flertal artiklar på kultursidor i svenska dagstidningar, främst i Göteborgs-Posten.  

År 1999 publicerades min doktorsavhandling i idé- och lärdomshistoria Freuds psykoanalysUtgångspunkter och del två; Freuds psykoanalys. Arvtagare i Sverige. Fyra år senare, 2003, publicerades Freuds psykoanalys, Arvtagare i Sverige. Del två. År 2009 publicerades fjärde volymen i serien Freuds psykoanalys; Inblickar i psykiatrins och den psykodynamiska terapins historia i Göteborg 1945-2009. Samtliga volymer trycktes på Daidalos bokförlag. Tillsammans med Claudia Fahlke gav jag ut Personlighetspsykologi (2007) och Psykopatologi (2012) på Natur och Kultur. År 2014 publicerades Psykoanalys och Humaniora samt En psykoanalytikers väg. År 2016 gav jag tillsammans med Thomas Karlsohn ut boken Ensamhet & gemenskap. En brevväxling om universitetet på Bokförlaget Korpen. År 2018 publicerade jag tillsammans med Sven-Eric Liedman En spricka i språket. Freud och Marx – våra samtida på Albert Bonniers förlag. De senast utgivna böckerna är Sekelskiftet 1900. August Strindberg och Sigmund Freud (2020), på Daidalos bokförlag, och trilogin Corona: En psykoanalytikers dagbok (I-III) (2020, 2021), på Bokförlaget Korpen. Den senaste boken, Arkitektliv, författades tillsammans med Gert Wingårdh och Johan Linton. Den kom ut på Arche Press (2021).

Mitt skrivande handlar om att jag är på spaning efter att förstå vad som sker i vår tid och i vårt samhälle, och uppfattar precis som psykoanalysens grundare skrev 1921; ”Motsättningen mellan individualpsykologi och social- eller masspsykologi, som vid första påståendet kan förefalla oss mycket betydelsefull förlorar vid närmare betraktande en hel del av sin skärpa.” Och likt Walter Benjamin uppfattar jag att det tycks utsiktslöst att försöka bemästra nuet utan att förstå det förflutna. 

Eller för att använda sig av den amerikanske poeten, Nobelpristagaren och rocksångaren Bob Dylans ord från ”Ballad of a Thin Man”; ”Something is happening but we don´t know what it is”. Skrivandet och läsandet lever sitt liv i mig och jag försöker följa den vägen så långt jag kan utan att släppa taget.  


27 augusti 2022

En mycket speciell erfarenhet som det delvis slumpmässiga läsandet kan leda till är upptäckten av ett författarskap som man inte har tagit del av tidigare, trots att man haft kännedom om författaren och att han eller hon är mer eller mindre välbekant för läsande människor. 

Jag läste nyligen på allvar för första gången historikern, författaren och akademiledamoten Peter Englund och hans bok 1914 – Stridens Skönhet och Sorg. Första världskrigets inledande år i 68 korta kapitel. Jag blev tagen av noggrannheten, det sinnrika uppslaget och det sylvassa språket. Boken förenar allvar och skönhet.

Jag slås av tanken; hur många angelägna författarskap kommer en enskild människa och läsare inte att gå miste om? De flesta marginaliserade författarskap kommer den enskilde inte att ha en aning om att de finns, och några går den flitige läsaren miste om på grund av att denne är hänvisad till att göra prioriteringar. Det är materiellt och tidsligt omöjligt att studera alla de böcker som väcker den nyfiknes läslust.

Hur begränsade är inte våra möjligheter att läsa? Hur oändligt lite tid har vi inte under vårt jordeliv i förhållande till vad som skulle krävas för att ta möta all den värdefulla litteratur som man kan utgå från att det finns att ta del av? Det noggranna läsandet, liksom det minutiösa skrivandet, är en tidskrävande uppgift. Alltför tidsödande i förhållande till den tid vi har möjlighet att vara i biblioteket eller framför våra datorer. Det mödosamma arbetet – läsandet och skrivandet – tar allt för lång tid i förhållande till vår utmätta livslängd. Men utifrån denna begränsning måste vi enträget och kompromisslöst ägna oss åt vårt kall. Och vi bör vara väl medvetna om vårt snäva och personliga urval. Den läsande och skrivande människan måste kunna leva med sin ofullkomlighet och sina gränser. Även den spränglärde har enbart läst en bråkdel av det som han eller hon borde ha läst.     


3 september 2022

Idag finns det 195 självständiga stater i världen. Till självständiga eller suveräna stater räknas de som har en egen regering och ett eget territorium. Utöver FN:s 193 medlemsländer räknas Vatikanstaten och Taiwan. Andra anser att det finns så många som 246 länder, inräknat de stater som inte är internationellt erkända. 

Ingen vet exakt hur många språk som talas i världen, men en grov uppskattning är att det rör sig om ungefär 6000 språk. 

Ethnologue är en databas som publicerar översikter över världens språk. Enligt Ethnologue är antalet levande språk 7 117 (sjutusen ett hundra sjutton). Enbart i Zimbabwe finns det 16 officiella språk. Siffrorna är svindlande och den enskilde människans litenhet framträder otvetydigt. Människans möjligheter att förstå och omfatta delar av världen framstår som uppenbart begränsade. 

Detta pekar också på översättarnas betydelse för möjligheten att kunna tala om en världslitteratur. Liksom vilken avgörande roll översättarna har för att läsarna skall kunna ta del av åtminstone en bråkdel av allt det som annars skulle förbli oläst. 

Och samtidigt vet vi att erfarenheten av skillnaden mellan att läsa en bok på originalspråk och att göra det i en översättning i vissa fall kan vara plågsamt stor. Att läsa Jacques Lacan på franska eller att läsa honom i engelsk översättning eller i de få befintliga svenska översättningarna är inte samma sak. Andra översättningar likt Aida Törnells översättning av Lawrence Durrell (1912-1990) fyrbandsverk Alexandriakvartetten Justine (1957), Balthazar (1958), Mountolive (1958) och Clea (1960) – gör att man glömmer att det är en översättning. Översättningen har överskridit översättningsgenren och blivit till en ny text. Den lever sitt eget liv med en förmedlad förbindelse till ursprunget. 


9 september 2022

Läsandet och skrivandet har även en samhällelig existens. Det lever och blir möjligt under speciella sociala betingelser. Skrivandet och läsandet har också ett förhållande till talet och lyssnandet. 

Vi lever under 2000-talet i ett samhälle som har stora svårigheter att erbjuda institutionella strukturer som kan möta människors behov av att reflektera över och tala om de centrala existentiella frågorna, som omger oss människor. Vi behöver tala, läsa och skriva om de livsavgörande frågorna. Vi har behov av ett rum laddat med meningsbärande förhoppningar och som bärs upp av minnesspår; ett bibliotek, ett seminarierum; ett heligt rum. Där kan den enskilde ta sig an frågor och möta de frågeställningar som är hans eller hennes. Vi behöver någon att på allvar tala med; om vår utsatthet, våra drömmar, våra rädslor, vår sorg, våra misslyckanden och om ändligheten. 

Hittar vi ingen att tala med är vi dömda att läsa för att överleva. Har vi någon att tala med är det nödvändigt att fortsätta läsa för att det meningsbärande samtalet skall bestå. En levande livsnödvändighet. Vi behöver hjälp med att värdigt vara i de livsavgörande frågorna. 

 Vi skall läsa dem som läser och skriver på allvar; det är med dem vi kan förbinda oss till den andre och dennes kropp. 


16 september 2022

Vi får inte heller glömma att ibland skriver människor om likartade frågor utan att veta om varandras existens. Två skrivande personer runt sekelskiftet 1900 som jag studerat under flera decennier och som utifrån olika utgångspunkter och med skilda angreppssätt kom att ta sig an några av de frågor som präglade denna tid var August Strindberg (1849-1912) och Sigmund Freud (1856-1939). Litteraturvetaren Gunnar Brandell (1916-1994) genomförde vid mitten av 1950-talet på Uppsala universitet en forskningsuppgift, som utmynnade i att han 1961 publicerade boken Vid sekelskiftes källor. Den utkom nästan tio år senare i en andra upplaga under titeln Freud och hans tid.[1] Ett huvudstråk i hans undersökning var att uppmärksamma de kontaktytor som fanns mellan Freud och skönlitteraturen, och då främst samtidslitteraturen. Samtidigt sökte han gestalta det idéklimat som rådde under 1800-talets sista decennium. Övergripande kan man säga att Brandell får psykoanalysens tillkomst att framstå som att den hadenära kontakt med vad som kom till uttryck i tiden, utan att för den skull förminska Freuds originalitet. Av de nordiska författarna intar vid tiden i fråga Henrik Ibsen (1828-1906) huvudpositionen i de tyskspråkiga delarna av Europa, hävdar Brandell.[2] Strindberg finns emellertid också där. Brandell kommer  bland annat fram till att Strindbergs novell Genvägar (1887) lägger fram en hysterianalys, trogen hans då ”naturalistiskt vetenskapliga ambitioner.”[3] Den skandinaviska genombrottslitteraturen var Freud enligt Brandell bekant med. Han hade läst Jens Peter Jacobsen (1847-1885) och hans roman Nils Lyhne, och uppskattade romanen i hög grad, vilket framgår i ett brev till Wilhelm Fliess (1858-1928). I ett brev från den 16 oktober 1895 skriver Freud att under de senaste nio åren har ingenting berört honom djupare än Jens Peter Jacobsens roman Nils Lyhne. Han betraktar det sista kapitlet i romanen som klassiskt.[4]

I en given epok stämmer känsliga skribenter upp i en gemensam och brokig kör. Olika stämmor skildrar den anda, de konflikter och motsättningar som präglar tiden. Även om de befinner sig i olika rum och endast i begränsad utsträckning känner till varandras existens. Eller i några fall rentav är helt obekanta för varandra. Behovet att fånga tidens stridigheter och förtvivlan får under stundom en okuvlig styrka.    

[1] Brandells bok utkom i Aldusserien 1970.

[2] Gunnar Brandell (1970). Freud och hans tid. Stockholm, Aldusserien, s 40.

[3] Brandell (1970), a a, s 22.

[4] Brandell (1970), a a, s 26. Han anger att brevet är från december 1895, men den korrekta dateringen är den 16:e oktober 1895. Sigmund Freud. Briefe an Wilhelm Fliess 1887-1904 (1986). Freud till Fliess, den 16 oktober 1895 (brev 77), s 149.


22 september 2022

I begynnelsen var inte ordet utan handlingen. Im Anfang war die Tat skrev Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832).[1] I begynnelsen var inte ordet. I begynnelsen var handlingen, men inte endast den, utan även, och kanske inte minst, bilden. I begynnelsen var ordlösheten. 

Det nyfödda barnet reagerar inte bara på rösten – ord och ljud – utan också på synintryck och taktil beröring. Inte heller uttrycker sig spädbarnet med hjälp av det som han eller hon senare i livet kommer att uppfatta och beteckna som ord.  Språklösheten, den form av tystnad som råder när orden saknas, utgör det ursprungliga, i människans liv. Det lilla barnet är dömt att försöka kommunicera med hjälp av gester, blicken, ljud, gråt, skratt och kroppsrörelser. Föräldern måste tolka de ordlösa ansatserna. Med tiden förvärvar sig barnet ett gemensamt och talat språk. Barnet uppfattar så småningom vad den vuxne säger och kan med tiden använda sig av ord som den vuxne förstår. En mödosam process att förstå och att göra sig förstådd utgör de villkor som omgärdar barnet. När barnet träder innanför skolans väggar påbörjas också den långa vägen att lära sig att läsa och skriva. Och i förlängningen att erövra ett skriftspråk. Upprinnelsen är ordlösheten. Samtidigt; skriften är ett försök att distansera sig från och ge mening åt ordlösheten. Stumheten, tystnaden, ljudet från tystnaden, bilden, blicken, talet och skriften i alla dess olika skepnader lever sida vid sida i varje människokropp.   

[1] Sigmund Freud refererar till denna formulering i Totem och Tabu (1912-1913).