Om skrivande

Per Magnus Johansson skriver om skrivandet.
Texterna publiceras veckovis här och på sociala medier.


4 december 2021
Att skriva är också att acceptera värdet av den värld som skrivandet och läsandet kan utgöra. Ensamheten överskrids i språket. Tillfälligt. Ensamheten finner en plats i orden. De ger ensamheten en annan färg. Det finns ingen annan lösning. Det finns inte någon lösning. Att koncentrerat anstränga sig så länge som möjligt för att försöka hitta orden; en drömvärld. Uthålligheten prövas i det plågsamma skrivandet liksom i det krävande läsandet. Precis som i kärleken. Gå in i en annan värld, som är skild från och förbunden med det dagliga livet.


11 december 2021

Att skriva är också att vara trogen; trogen läsandet. Att inte vilja och inte kunna släppa kontakten med de döda. När man skriver, så skriver man också i förhållande till någon eller några som har skrivit. Författaren skriver in sig i en skriftlig historia. De döda väcks till liv i författarskapet.

I Marguerite Duras (1914-1996) bok Att skriva står följande: ”Det måste alltid finnas ett avstånd till andra människor runt personen som skriver böcker. Det är en sorts ensamhet. Det är författarens ensamhet, skrivandets ensamhet.”[1]

Ensamheten möjliggör författarskapet, liksom önskan att vara i kontakt med det förflutna. Förbindelsen till historien gör att ensamheten silas genom det som den franske psykoanalytikern Jacques Lacan (1901-1981) kallade den symboliska ordningen. Författaren är ensam, men inte övergiven.

[1] Marguerite Duras, Att skriva, Ellerströms (1993), 2014


18 december 2021

”Att skriva är också att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud.”[1]
En nyckelfråga handlar om förhållandet mellan att tala, lyssna och skriva, läsa; när skall jag vara tyst? När skall jag vänta? När skall jag ta till orda? När skall jag lyssna? När skall en del av mitt inre liv stanna inom mig, bearbetas och slutligen komma ut i en text? Att skriva innebär också att avstå; att ha förmågan att skjuta upp. När skall jag tiga? Är tystnaden det som möjliggör mitt skrivande? Skall jag hålla mun för att ta till orda senare? Är det den andres förtegenhet som möjliggör mina ord? Är mitt lyssnande det som tillåter den andre att komma till tals? Man måste kunna lyssna på den andre och till sig själv innan man yttrar sig. Man måste läsa de som redan har läst och studerat innan man försöker att skriva. Man bör fortsätta att läsa dem som skrivit in sig i vår idéhistoria, som ihärdigt formulerat sig i skrift. En text får en annan färg då den bryts mot historien.

[1] Marguerite Duras, Att skriva, Ellerströms (1993), 2014


23 December 2021

Marguerite Duras skriver: ”Det spelar ingen roll vad jag säger, jag kommer aldrig att förstå varför man skriver och hur man gör för att inte skriva.”[1] Meningen fångar en väsentlig aspekt av skrivandet. Då skrivandet blir en del av det som sker dagligen och när man upplever att en dag utan skrivande är en bortkastad dag har författarskapet blivit en oundviklig del av livet. En dag utan skrivande medför att en diffus känsla av frustration gör sig påmind; någonting står inte rätt till och ett störande missnöje uppkommer. Utan den skrivna texten tvingas man leva mer oskyddat i förhållande till vardagslivets olika prövningar och utmaningar. Vi behöver den skriftliga framställningen mellan det vi ser och hör för att kunna andas frisk luft. Skrivandet lever ett eget okuvligt liv. Motståndet mot att skriva kan inte hindra att författandet insisterar på att ta form. Vi har ett behov av ett avstånd för att kunna vara närvarande.

[1] Marguerite Duras, Att skriva, Ellerströms (1993), 2014, s 15. Marguerite Duras, Je peux dire ce que je veux, je ne trouverai jamais pourquoi on écrit et comment on n’écrit pas. Écrire. (1993) Éditions Gallimard, s 18.


26 december 2021

”Att skriva är att tvivla. Alltså är det också författaren.” Återigen Marguerite Duras ord.
Det finns en obestridlig motsättning; att skriva är att försöka säga något sant, som alltid innehåller ett tvivel. Skrivandet utgör snarare en strävan efter sanning än att trumpeta ut en ovedersäglig Sanning. Det helt sanna och självklara finns det sällan anledning att skriva om. Det uppenbara lever sitt liv och har bara undantagsvis behov av att ackompanjeras av någon text. Skrivandet uppkommer som ett försök att överskrida ovisshet och osäkerhet. Skrivandet innebär att leva i osäkerhet men att inte överväldigas och förstelnas av den. Att försöka få ned på pränt vad som är undflyende och förgängligt. Det som är på väg att undfly mig. Texten strävar efter att ge det kaotiska en struktur; att brottstyckena blir något mindre fragmenterade.




30 december 2021

Marguerite Duras beskriver hur hon bevittnar en vanlig blåsvart flugas dödskamp. De sista tio till femton minuterna av flugans liv. Flugan föll slutligen ned från väggen och dog. Dödskampen var över. Beskrivningen är detaljerad, kortfattad och medryckande. Passagen avslutas på följande sätt:

”Man kan låta bli att skriva, glömma en fluga. Bara titta på den. Se hur den kämpade i sin tur, på ett fruktansvärt och redovisat sätt, i en okänd himmel av ingenting. ”[1]

När man skriver gör man ett val; detta vill jag skriva om; det här är värt att skriva om. Detta måste jag skriva om. I ämnet idéhistoria skriver forskare om dem som redan skrivit. Idéhistorikerna väljer att skriva om dem som han eller hon tycker har haft något väsentligt att uttrycka och som det fortfarande finns möjlighet att läsa. Det skriftliga lever vidare genom att det kommenteras av andra skribenter. Att skriva är att välja. Att skriva om dem som skrivit är ett sätt att ge det skrivna ny betydelse.

Marguerite Duras ser något till synes betydelselöst, men genom att skriva om det tillsynes ovidkommande, som hon drabbats av, får det som skulle kunna försvinna bort i glömska en annan mening och en ny plats. Vi minns den namnlösa flugans dödskamp. Och framför allt kommer vi ihåg Marguerite Duras beskrivning av den. Vi förstår att en flugas död är en beskrivning av döden. En fluga dör precis som en människa. Genom beskrivningen får flugan, som Duras skriver, ”en hemlig begravning”[2]. Det hade gått tjugo år mellan flugans död och Marguerite Duras berättelse. Men döden är ständigt möjlig att aktualisera. Vi påminns regelbundet om ändligheten. I skriften återuppstår den. Texten gör att vi minns slutet.

[1] Marguerite Duras, Att skriva, Ellerströms (1993), 2014, s 41. ”On peut aussi ne pas écrire, oublier une mouche. Seulement la regarder. Voir comme à son tour, elle se débattait, d’une façon terrible et comptabilisée dans un ciel inconnu et de rien. ” Écrire. (1993) Éditions Gallimard. Marguerite Duras, s 45.[2] Marguerite Duras, Att skriva, Ellerströms (1993), 2014, s 37. Marguerite Duras, Écrire. (1993) Éditions Gallimard,— ”des funérailles secrètes”—, s 41. 



2 januari 2022

Skrivandet kan ändra inriktning utifrån en genomgripande upplevelse av utanförskap, som nobelpristagaren i litteratur 2021, Abdulrazak Gurnah, påpekar i sin Nobelföreläsning[1] . Distansen till minnet av det förfärliga möjliggör ett nytt skrivande. För några. Medan andra blir fångade i den förstelning som det fasansfulla skapar. Samtidigt skall vi inte glömma att den så kallade traumatiska erfarenheten delas av oss alla. Om än på olika sätt.

Abdulrazak Gurnah lyfter fram att författandet alltid är ett försök att ge plats åt det som förpassats till marginalerna; att ge röst och en ny synpunkt till det som tystas ned. I dagens diskurs om den så kallade psykiska ohälsan tenderar ett väsentligt perspektiv att tystas ned; berättelsen om den lidande och sorgsna människan som har ett livsöde att leva. Vi mals sönder av talet om allehanda psykiatriska diagnoser och dithörande evidensbaserade behandlingar. Förenklade lösningar tränger bort komplexa tankar, liksom strävan efter att nå fram till en inträngande klokskap om den gåtfulla människan och hennes tillkortakommanden. Vi behöver nya tankar och andra ord, som leder oss mot ett känsligt och omdömesgillt skrivande om den talande människan som längtar efter att bli lyssnad till.

[1] Publicerad i Dagens Nyheter den sjunde december 2021. Översättning av Helena Hansson. 



7 januari 2022

Olof Lagercrantz (1911-2002) skriver i Om konsten att läsa och skriva, utgiven 1985, följande:
”Alla, som skriver, har verkligheten som sin uppdragsgivare. Att vara trogen mot det man uppfattar som sant blir uppgiften. Det betyder att en känsla av otillräcklighet med naturnödvändighet hör till skrivarverksamheten. En författare måste uppleva sig själv som någon som ger för litet och ej exakt nog.”[1] 

Utan förnimmelsen av ett bristtillstånd hos den skrivande skulle inget författande ha kommit till stånd. Författaren lever i en form av trohet i förhållande till vad som upplevs som sant; en undflyende sanning. Det finns ingen berörande text, som inte på det ena eller andra sättet strävar efter någon form av sanning. Skribenten lever med en känsla av att det finns mer att skriva; den färdigställda artikeln, boken, dikten, dramat, essän eller recensionen skapar behovet av en ny text. Det finns ytterligare tankar och fler ord att lägga till. Att skriva är också ett sätt att erkänna ofullständigheten, kunskapens begränsning, människans tillkortakommanden och ändligheten. Behovet att uttrycka sig upphör aldrig. Begäret att veta frambringar nya skrifter. Min ofullkomlighet leder mig mot läsandet och skrivandet. Att fortsätta att studera är ett försök att ta sig an de utmaningar som tillkortakommandet innebär; som en skrivande Don Quijote.

[1] Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva, s 84, Wahlströms & Widstrand (1985).


 12 januari 2022

Olof Lagercrantz (1911-2002) skriver i Om konsten att läsa och skriva, utgiven 1985, följande: 

”Gunnar Ekelöf frågar sig en gång, om man kan läsa för mycket och hans svar blir både ja och nej. ’Läsandet måste ha näring i verklighetsupplevelse, man måste ha gjort erfarenheter för att känna igen sig i det lästa. Och för att få nya eller fördjupade erfarenheter. Annars lär man bara livets bokstav.’[1]  

Skrivandet utan läsning blir historielöst; utan brytpunkter. Skrivandet utan upplevelsen av ett igenkännande, som också tar sin utgångspunkt i något utanför läsandet, blir blodlöst. Skrivandet förutsätter läsningen och ett liv där sorgen, glädjen, njutningen, meningen, lusten, allvaret har fått sin beskärda del. Texten tar sig an det som erfarits, och det levda livet för oss mot läsningen, och i några fall mot skrivandet. Livserfarenheten, läsningen och skrivandet är sammanflätade och lever i ett sårbart och befruktande förhållande till varandra. 

[1] Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva, s 19f, Wahlströms & Widstrand (1985). 


16 januari 2022

Olof Lagercrantz (1911-2002) skriver i Om konsten att läsa och skriva, utgiven 1985, följande:
”En god bok ger läsaren en förnimmelse av att det är vår egen erfarenhet vi läser om. När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt.”[1] 

Den goda läsningen innehåller ett moment av överraskning, en förnimmelse av att det här kunde jag inte ana då jag började läsa. Läsaren får kontakt med en förlorad del av sig själv. En stängd dörr låses upp och ett fönster öppnas. Det som man inom den psykoanalytiska traditionen kallar det bortträngda kommer upp till ytan igen; det bortträngdas återkomst. Något blir på nytt igenkänt: återerövrat. Déjà vu. Déjà lu. Déjà vécu. Déjà entendu. Läsningen av den sammansatta texten för med sig att vi förflyttar oss i tiden och i rummet. Vi blir förundrade över av att det kunde ske igen; och vi blir lite mindre ensamma. Den enskilde har genom läsningen av texten kommit i kontakt med slumrande delar av sig själv. Författaren har nått sin läsare.

[1] Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva, s 19f, Wahlströms & Widstrand (1985). 


22 januari 2022

Böckernas värld är magisk. Att ha tillgång till ett bibliotek med en läsesal där man kan få stillhet och arbetsro, läsa och skriva; att i tystnaden dela det genomgripande intresset för kunskap är en danande erfarenhet. Vi i läsesalen är ensamma och ändå tillsammans. Att befinna sig i en privat bostad där det finns rikligt med bokverk är som att komma hem; böcker skrivna på svenska, engelska, franska, spanska, tyska och ett otal andra språk. Litteraturen omgärdar den enskilde.

Omkring 1445 färdigställde Johannes Gutenberg (1394-1468) sin första tryckprodukt i Mainz. Tre år senare, 1448, skapade han en kalender. Det första mer omfattande bokverket, som tillverkades med den nya boktryckartekniken var en bibel på latin; Gutenbergbibeln. Den trycktes i Mainz omkring 1454. Det första tryckeriet skapades 1470 i Frankrikes huvudstad och till Sverige, inte minst genom kyrkans, klostrens och kungahusets förtjänst, kom boktryckarkonsten 1483. 

Verbet författa introducerades i det svenska språket år 1561 enligt Nationalencyklopedins ordbok. Medan substantivet författare, enligt samma ordbok användes på svenska först 1738. Under dessa 177 år inträder en resa; den som författar blir ett subjekt. Texten inte bara skrivs utan författas av någon och denna någon blir en igenkännbar person. Skrivandet laddas och knyts till ett namn.

Biblioteket är mötet med det kosmopolitiska, med historien, lidandet, utsattheten, kampen och kärleken. Det andaktsfulla i biblioteket sprider ett lugn; här kan jag stanna, leva och dö. Men jag kan också gå ut från biblioteket och möta världen på ett nytt sätt.