Frågor & svar SVT 19 april 2021

Inför att Per Magnus Johansson skulle medverka i SVT Kulturnyheterna om psykoanalysen och Covid-19, fick han ett antal frågor som han svarade på skriftligen och som publiceras här nedan: 

Amanda Norgren (AN):  

Hur skulle du själv beskriva dagböckerna? Vad är det för slags böcker?

Per Magnus Johansson (PMJ):

Dagböckerna är initialt skrivna utifrån min egen oro över den situation vi hamnade i februari/mars 2020 i samband med att pandemin bröt ut. Jag lade ut den första dagsedeln – den första texten – på kulturtidskriften Arches Facebook-sida och märkte då en stark och uppskattande reaktion. Jag fick omedelbart en känsla av att mina ord fyllde en funktion för några. Tillräckligt många för att jag fick lust att skriva vidare, vilket jag också gjorde. Efterhand tog två förlag kontakt med mig. Jag valde ett av dem och därmed togs beslutet att texterna skulle bli en bok. När den första dagboken publicerades i maj 2020 ville förlaget, liksom jag själv, att det skulle bli en andra bok. När den andra boken kom från tryckeriet, i januari 2021, bestämdes att jag skulle skriva en tredje bok. Och där befinner vi oss nu. Dagböckerna handlar om att ge utrymme åt ett tal som inte finns närvarande i de dominerande mediestrukturerna.  

AN: Vad skiljer en psykoanalytikers dagbok från en vanlig dagbok?

PMJ: Det är inte en fråga som är lätt att svara på. Men vad jag kan säga är att jag har skrivit den utifrån min erfarenhet av att under flera decennier ha lyssnat på människor som brottats med existentiella frågor och konflikter, som talat om sin rädsla, oro, sina drömmar och fruktan för att drömmarna inte skall kunna realiseras, hur deras rädsla för sjukdom och död tagit språklig form, såsom deras ord gestaltade sig innan pandemin bröt ut. Den kliniska bakgrunden finns således i mitt skrivande. Dessutom har jag under snart tre decennier sysslat med psykoanalysens, den kliniska psykologins och psykiatrins historia. Det historiska perspektivet har varit en väsentlig del; det är inte första gången vi drabbas av en pandemi och inte heller första gången människan uttrycker sin förtvivlan inför det intensifierade synliggörandet av livets ändlighet.

En psykoanalytiker som tar sitt arbete på fullt allvar är alltid färgad av ett historiskt perspektiv. Människan har en individuell historia men också en gemensam historia, som hon delar med de övriga samhällsmedlemmarna och sin samtid.

Tidigt förstod jag att jag inte kunde skriva boken utan att konsultera andra kompentenser än min egen. Läkarna var viktiga. Jag riktade mig till flera läkare – en allmänläkare, Christer Andersson, ansvarig för en stor vårdcentral i östra Göteborg, och som varit en återkommande samtalspartner under hela skrivperioden, en överläkare i anestesi och intensivvård med en rik erfarenhet av kliniskt arbete, Bertil Andersson, och en kliniskt verksam professor i barnkirurgi, Kate Abrahamsson. Den medicinska kunskapen och erfarenheten finns därigenom närvarande i båda böckerna. Vidare ville jag låta andra människors tankar och röster komma fram; en konstnär, en undersköterska, en professor i religionsvetenskap, en bibliotekarie, kliniskt verksamma psykologer med olika inriktningar, en präst, en arbetsledare, en teaterregissör, en verksamhetschef inom psykiatrin, en utbildningsansvarig inom psykiatrin, en skådespelerska, en konsthistoriker, en student, en författare och en fotograf.

Jag ville låta olika perspektiv komma fram; en mosaik av röster. Vi är alla berörda, från lika såväl som olika utgångspunkter. Det är en psykoanalytikers uppgift att möjliggöra ett sådant samtal.

AN: Varför ville du skriva den här boken? Varför behövs den?

PMJ: Jag ser boken som ett komplement till huvudfåran av det som skrivs om pandemin. Det naturvetenskapliga, medicinska perspektivet och redovisningen av statistiska uppgifter om antalet smittade, antalet patienter med Covid-19 i intensivvården och inom slutenvården, antalet döda på grund av och/eller med Covid-19, är nödvändigt och en del av det vetenskapliga och transparenta samhället. Men det skapar också en rest eller som man säger inom psykoanalysen; en brist. Och där i denna brist har böckerna en funktion att fylla. De försöker fånga upp vad det mer finns att säga om vår utsatthet.

AN: Hur har viruset påverkat dig?

PMJ: Det finns inte en enda människa som inte är påverkad av pandemin. Över i princip hela världen skrivs det om pandemin varje timma på dygnet. Det finns en gigantisk massmedial exponering av pandemin på ett sätt som vi tidigare inte sett. Pandemins närvaro i media har dramatiska konsekvenser; den påverkar oss på en rad olika sätt både vad det gäller våra sätt att leva – våra möjligheter att träffa andra, vårt sätt att ta del av skilda evenemang, för dem som lever av att det finns en publik, för dem som är en del av publiken, våra möjligheter att upprätta kontakter som förutsätter fysisk närvaro, där gemenskapen möjliggörs genom att vi befinner oss i samma rum, enskilda människors ekonomiska situation har förändrats; föreläsningar och seminarier vid universitetet och i offentligheten har ersatts med digitala arrangemang. Att leva under det rimliga kravet att det är viktigt att hålla avstånd, att i några sammanhang helst ha munskydd och att så ofta som möjligt använda handsprit skapar en specifik psykologisk verklighet i utbytet med den andre.

AN: Hur har coronapandemin påverkat oss överlag och hur kan man förstå det ur ett psykoanalytiskt perspektiv? Och hur kan psykoanalysen hjälpa oss hantera pandemin? Vad kan den erbjuda som inte KBT och andra behandlingsmetoder kan?

PMJ: Det som psykoanalysen kan erbjuda för de som upplever ett sådant behov är att tala om de existentiella frågor som utlöses av pandemin; det som tidigare tagits för självklart är inte längre självklart. Psykoanalysen kan i detta sammanhang inte främst erbjuda en behandling utan snarare ett allvarligt samtal. Att sedan det allvarliga samtalet kan få terapeutiska effekter är en annan fråga. Att affektivt drabbas av pandemin är inte ett tecken på att man är sjuk, utan ett tecken på att man är en människa, det vill säga en sårbar varelse. Hon behöver inte botas från en sjukdom, men har ett behov av att tala om sin utsatthet till någon som kan lyssna. Det är en del av människans villkor: att dela människans villkor på jorden utanför och oberoende av den psykiatriska diagnostiken.

Det handlar också om vilken tilltro vi kan ha till auktoriteter och det vetenskapliga samhället; vem kan man lita på, hur kan jag förhålla mig till en kris som ingen, eller möjligen någon enstaka, kunde förutspå? Och där ingen vet när och hur pandemin kommer att sluta.

AN: Skulle du säga att psykoanalysen är extra viktig under pandemin? Hur? Varför?

Jag tror att psykoanalysen, eller möjligen det man skulle kunna kalla det kvalificerade, lyhörda och omsorgsfulla samtalet är extra viktigt, för att använda dina ord. Det är viktigt därför att det finns en tendens att effekterna av det biomedicinska paradigmet gör oss stumma och det behöver kompletteras med något annat; med en annan röst från en annan infallsvinkel. Vi behöver ha en plats där de okända reaktionerna inför det oförutsägbara kan komma till uttryck. Människan är bara till viss del rationell; det irrationella behöver igenkännas och lyssnas till. Den platsen ger också möjlighet till tröst och till försoning över de ibland plågsamma omständigheter som livet ibland tvingar oss att acceptera. Vad gör vi när delar av livet är okontrollerbart? Vad säger vi om det kusliga, om fasan, när paniken invaderar oss?

AN: Psykoanalysen har ju återkommande kritiserats för att vara pseudovetenskaplig och inte ha någon bevisad effektivitet. Varför är den då användbar?

PMJ: Psykoanalysen står på mer än ett ben. Det ena benet handlar om att den har något att säga om människans situation i samhället. Psykoanalysen har också en intellektuell uppgift; Freud skrev om Leonardo da Vinci, Dostojevskij, masspsykologiska fenomen, kyrkan, militären, om obehaget i kulturen, vantrivseln i samhället, religionshistoriska frågor, kriget: det första världskriget, destruktionskrafterna som finns i individen och i samhället. Idag finns det flera psykoanalytiker som tar på sig en sådan uppgift; Julia Kristeva är ett exempel på en psykoanalytiker och humanistisk forskare, som behandlar människans situation i samhället, de handikappade, främlingen, den exilerade, den rotlöse och de som dömts till tystnad.  

Sedan är psykoanalysen en praktik; en plats där man kan tala, där man får tid att reflektera, där man blir lyssnad på, där man får en plats att uttrycka såväl sin realistiska som sin irrationella oro, där man får komma i kontakt med det okända; med djupet av sin person. För en del är en sådan plats angelägen medan andra inte upplever ett dylikt behov. I vår situation behövs fungerande samtal, som har djup och är präglade av allvar. Låt oss tänka att vi inte bara skall överleva utan att vi skall leva.

AN: Finns det några felaktiga uppfattningar om psykoanalysen? Vilka?

Det finns flera missuppfattningar kring psykoanalysen, inte sällan är kritiken präglad av ytlighet; den vilar på en ofullständig kunskap om dess teori, praktik och historia. Dessutom tänker sig dessa kritiker att den psykoanalytiska teorin är en dogm som skall tillämpas på enskilda människor oberoende av vad den enskilda patienten säger. Det psykoanalytiska kliniska arbetet är ett tentativt arbete, där båda – psykoanalytiker och patient – står inför den gåtfulla människan och där den psykoanalytikern kan lyssna känsligt, ställa sokratiska frågor och avstå från att leverera stela och låsta svar. Tolkningen i det psykoanalytiska samtalet syftar till att öppna ett fönster, att inte stänga samtalet och lämna patienten perplex med en odiskutabel sanning. Alla psykoanalytiker har inte levt upp till ett sådant förhållningssätt; det är en krävande etik att veta att man inte vet lika mycket som man skulle vilja veta. Men i den osäkerheten finns också en möjlighet.

Den finns psykodynamiska behandlingar utformade för att passa in i en evidensbaserad utvärdering. Ofta är behandlingstiden då starkt reducerad i förhållande till hur psykoanalysen har praktiserats under decennier. Den är utformad för att passa in i en evidensbaserad vetenskaplig metodologi.

Psykoanalysen har drabbats av såväl rimlig och konstruktiv kritik som av oresonlig kritik och ett omotiverat avståndstagande. Detta är också knutet till det faktum att det som vi idag kallar den psykiska ohälsan ökar – trots alla så kallade evidensbaserade behandlingar. Det finns en ackumulerad besvikelse över att ingen psykologisk och psykiatrisk behandling lyckas realisera att det psykiska lidandet helst upphör eller åtminstone får en ytterst begränsad betydelse. Därmed kommer alla behandlingsmodeller förr eller senare att utsättas för kritik.

Diskussionen om psykoanalysen liksom om människors svårigheter att hitta fram till ett meningsbärande liv i samhället fortsätter; understundom sker det i en konstruktiv form och ibland urartar samtalet till förenklingar och destruktiva partsinlagor.

Den slovenske filosofen, universitetsläraren och kulturkritikern Slavoj Žižek hävdade i mitten på 1990-talet att psykoanalysen ungefär vartannat år förklaras urmodig, överspelad, slutgiltigt död och begraven. Det finns enligt honom tre huvudteman som kritiker i allmänhet brukar återvända till. Det första är att de har avslöjat något nytt i Sigmund Freuds vetenskapliga eller privata liv; de kan till exempel påstå att Freud övergivit en sann förståelse av förförelsens betydelse. Det andra temat som kritiker siktar in sig på handlar om psykoanalysens effektivitet som behandlingsmetod. De tvivlar på den psykoanalytiska behandlingens verkan, och talar ofta samtidigt om ett genombrott i den biologiska forskningen. Eller, som numera är fallet, hävdas att psykoanalysen inte kan erbjuda en evidensbaserad behandling. Man påstår sig ha funnit orsakerna till mentala störningar, orsaker som förläggs till förändringar i nervcellernas funktioner. Det tredje temat handlar om att psykoanalysen, på grund av sin oförmåga att ge entydiga orsaksförklaringar, saknar vetenskaplig legitimitet.

Freuds plats i idéhistorien är odiskutabel. I några länder, likt Frankrike, Argentina och Brasilien, är platsen mer solid och spridd till flera discipliner. I andra länder, som i Sverige, är intresset för Freud och den franska psykoanalysen i större utsträckning förlagd till det intellektuella fältet. Freuds verk pekar också på vikten av att uppfatta att äldre texter fortfarande kan tala till oss och göra den gåtfulla människan något mer begriplig. Men det krävs att vi inte läser klassiska texter som om de vore manualer, utan att vi sätter dem i sitt sammanhang och låter dem kreativt brytas mot vår samtid.

Hur ser det ut i den kliniska verkligheten och vilken plats har psykoanalysen idag i den offentligt finansierade psykiatriska vården? Låt oss börja med att konstatera att det inte finns någon psykoanalytisk praktik i ordets ursprungliga mening i den offentligt finansierade vården. Det som finns är behandlare som bemödar sig om att förstå och hjälpa människor och som har en kunskap om och erfarenhet av psykoanalys; som försöker att skapa ett känsligt sätt att lyssna på och tala till patienten. Dessa anstränger sig för att anpassa sina hjälpinsatser utifrån vad de bedömer vara den enskildes behov. Det är svårt att uppfatta att det idag skulle föreligga någon utbredd förlamande konflikt mellan olika ”ideologiska lägerbildningar”. Det är mer tydligt att psykiatriker, psykologer, psykoterapeuter och övrig personal inom den offentliga vården från olika utgångspunkter gemensamt försöker att hjälpa patienter, som inte sällan lider av en rad komplexa psykologiska och sociala frågeställningar. Några har svårigheter på arbetsmarknaden, är uteslutna från bostadsmarknaden, är kroppsligen nedbrutna, har ytterst komplicerade förhållande till sina föräldrar, liksom till sina fåtaliga vänner, sina barn, och inte sällan är deras ekonomiska situation prekär. Olika former av psykos, beroendetillstånd, personlighetssyndrom, svåra depressioner, ätstörningar, tvångssyndrom, ångestsyndrom, neuropsykiatrisk problematik och bipolaritet är vanligt förekommande tillstånd.

Den psykiska ohälsan fortsätter att öka och antalet självmord förblir, trots så kallad nollvision, på en konstant och alltför hög nivå. Regeringen har under fem år, från 2016 till 2021, fördubblat satsningen, från en till två miljarder kronor, för att minska den psykiska ohälsan och antalet suicid. Det finns en stark önskan hos politiker och behandlare att alla som vill bör kunna få en fungerande och effektiv hjälp. Verkligheten ser emellertid annorlunda ut. Psykiatrin misslyckas stundtals trots att den enskilde patienten får all upptänklig vård: psykofarmakologisk behandling, psykodynamisk psykoterapi, PDT, KBT, MCT, ACT, MBT, ISTDP, psykoedukativa insatser, elbehandlingar (ECT), DBT, fysioterapi eller sociala insatser, förslag på förbättrad kost och motion. Förtvivlan och besvikelsen hos de inblandade – patienten, anhöriga, behandlare – blir i några fall plågsam. Behovet av kvalificerad forskning är stort, liksom av engagerade och omdömesgilla behandlare, som dessutom har en förmåga till uthållighet. Det är svårare att förändra sitt liv än man skulle önska.

Jag vill avslutningsvis tacka för att du och ni kontaktade mig och för att ni ställde värdefulla och stimulerande frågor. 

Per Magnus Johansson

30 mars 2021

Inslaget från Kulturnyheterna finner du här: https://permagnusjohansson.com/nyheter/svt-kulturnyheterna-om-psykoanalysens-betydelse-under-pandemin/