Veckobrev 15 juni 2020

Brev till Petra Revenue i början av juni 2020.

Jag är intresserad av att ställa några frågor till dig med anledning av Coronapandemin. Eftersom vi skall träffas på Teater Trixter i slutet av augusti månad för att diskutera Strindbergsfejden tänkte jag att det kunde vara värdefullt om vi innan dess hade ett utbyte om Covid-19 och dess effekter.

Det finns många frågor som hänger över oss: Vad tänker vi om epidemin om 60 dagar? Vilken form kommer vårt samtal att ta denna avlägsna sensommarkväll? Är faran över? Kommer det en andra våg? 

Här kommer mina frågor till dig: Du är dramatiker, författare och regissör inom både teater och film. Du har många strängar på din lyra och jag är intresserad av att höra hur de olika delarna av din verksamhet påverkas av Covid-19 och dess framfart.

 ”Rent praktiskt så hade jag precis haft premiär på en Teaterföreställning, ”Ingeborgs Manifest”. Eftersom jag och mina medarbetare hade premiär på den på Trixter i Göteborg där jag gör mitt sista år i den konstnärliga ledningen så var det relativt lätt att flytta föreställningarna till hösten. Jag skriver parallellt med detta på ett manus som ingår i filminstitutets satsning på kvinnliga manusförfattare, att sitta hemma och skriva går bra. I min roll som huvudlärare på Alma manusutbildning och i annan undervisning, till exempel för Valands filmstudenter har alla föreläsningar och workshops flyttats online. En egen kurs har jag genomfört i maj, den var planerad i Lucca, Italien, men fick genomföras i Gerlesborg. Vi höll 2 meters avstånd och socialiserade utomhus. Undervisningen blir lugnare, mer fokuserad. Samtal fördjupade. Teman hos studenter fördjupas. En stillhet infinner sig och längtan efter intimitet och mening starkare.”

Hur reagerade du när det började framgå och du förstod vilka konsekvenser Coronakrisen skulle få för oss alla?

”Först blev jag förbannad eftersom jag just gör mitt sista år på Trixter efter att ha varit med i gruppen sen den startades 1990. Jag ville att det skulle bli ett enkelt år efter en strikt planering. Jag upplevde mig stressad av för många engagemang och en fullpackad kalender. Släppte allt. Rensade.”

Hur har pandemin påverkat dina aktiviteter som dramatiker, författare och regissör? Har ni på teater Trixter kunnat ha någon fungerande verksamhet? Vilka konstnärliga och ekonomiska konsekvenser har krisen fått för teatern? Har ditt arbete som författare stärkts eller störts av pandemin? På vilket sätt sysslar du direkt och aktivt med frågeställningen i dina olika aktiviteter? Tänker du skriva någon dramatik knutet till Coronaviruset och dess konsekvenser? Vilket förhållande tänker du dig att det finns mellan de mänskliga frågeställningar som fanns innan och efter utbrottet?

”Jag har tur som hade detta år finansierat tack vare manussatsningen. Jag jobbar även på radion och har därigenom min försörjning. Trixters planering ligger fast men just nu används scenen till experiment och ett artist in residens för unga scenkonstnärer. Bortfallet i biljetter beräknar vi till ca 70.000 kronor, gruppen hoppas få stöd för det. Jag skriver en del fritt om tiden, och filmar en liten webserie med min mobilkamera, rent konkret. Men man vet ju aldrig på vilket sätt något sådant här kommer att färga ens arbete och det offentliga samtalet. Varifrån kommer vår längtan efter dystopier, rent genremässigt? Hur ska vi bli del av ekosystemet? Hur kommer viruset att förändra vår psykologi? Hur kommer vår kollektiva historia att skrivas om? Jag är nyfiken. Bifogar en reflektion från morgonen om vår syn på åldrande i virusets skugga.
Petra. ”

Här återges den medföljande texten:

Vår gemensamma fantasi om åldrande och något om palliativ vård i ett virus skugga

”Jag skriver en komedi om en sällsam sorgeprocess. Den handlar om 69-åriga Milda som blir tokförälskad när hennes 20 år äldre make dör och hon träffar en 55-årig vital veterinär. Passionen kommer som en chock, hon vet inte längre vem hon är. 
Researchen sammanfaller med Corona och väcker tankar.
Anledningen till att jag ursprungligen ville berätta denna historia berodde på att vi befinner oss mitt i en revolution i åldrandets historia.

När min gammelfarmor fyllde 50 satt hon, en grå liten skata, omgiven av blommor med käpp. När en av mina närmaste vänner nyligen skulle fylla 70 befann hon sig på Nya Zeeland och fick bråttom hem till ateljén. Jane Fonda blev just arresterad, 82 år ung, när hon klimatstrejkade. Nancy Pelosky, 78 år, ger hårt motstånd till Trump, världens mäktigaste pajas, som också är 70 plus. Jag skulle kunna rabbla hur många exempel som helst. Inte bara berömda. Inte bara från den offentliga scenen. Du känner dem.

Samtidigt som jag forskar kring detta tittar jag på SVT:s Agenda där Yngve Gustafson som är professor i geriatrik vid Umeå universitet är oroad över vilken vård som ges på äldreboenden under Coronapandemin. I vissa fall sätts det in palliativ vård, vård anpassad för att lindra symtom och smärta i livets slutskede, utan att anhöriga är underrättade eller att läkaren ens träffat patienten.
– Ibland vill man råda anhöriga att polisanmäla, det är extrem vanvård, säger Yngve Gustafson i programmet. 
Äldreansvariga inom Socialstyrelsen menar att dödsantalen inte är så många fler bland äldre än under en vanlig influensasäsong.

Jag måste stanna upp. Vad betyder den informationen? Siffrorna SVT presenterar talar sitt tydliga språk. Fler dör i Sverige än i våra grannländer. Det stora flertalet på våra äldreboenden. Jag undrar om det har med pandemins olika strategier att göra eller om vi har en annan syn på äldre överhuvudtaget? 
HALLÅ?!
Är det så att det ges palliativ vård till i övrigt friska äldre som råkar drabbas av en infektion, så måste väl hela äldrevården synas? Vad kan vara viktigare? Rädda flygbolag från konkurs?

När jag var ung arbetade jag på ett sjukhem. Mina minnen därifrån är mycket tydliga fast jag bara var 24 år. Då. Jag minns sjömannen som ville känna på min mage där Jack låg och sprattlade innan han dog. Jag minns kvinnan som broderade nattlinnet hon ville somna in i. Jag minns de vi tvingade äta, de som måste sitta upp, de som skulle rullas hit eller dit.

Och jag minns de som väntade.
De som väntade på att någon skulle hälsa på. På att vi skulle ta en promenad. På mosad mat. På ett samtal. Jag minns de som önskade vända sig inåt, gå i barndom, orera om förr, upprepa sig eller tystna. Andra ville dela sina minnen. Vara klara. Glada. 

Men allra tydligast minns jag en kvinna som vi unga vårdvikarier var rädda för. Hon skrek och ville inte bli tvättad. Hon hade varit gift med en präst och skrek efter en polis med en jättestor batong. Hon var obscen, ilsken. Hatisk. Jag hade ont i magen när jag fick hennes rum. Så dök en brorson upp och beordrade att hon skulle sluta drogas ned. Efter ett dygn var hon kontaktbar, lugn. En tydlig personlighet med humor. Gränsen mellan liv och död tedde sig för mitt unga jag som en skärseld av morfin. Min första pjäs, ”Saliga äro”, handlade om henne. Inez. Ett försök till upprättelse kanske.

James Hillman, som alla borde läsa fast han nu är död, menade att vår kultur, på ett psykologiskt plan, helt ignorerar ämnet och fenomenet åldrande. Vi för inget medvetet samtal kring hur äldre kan bidra till vår gemenskap och vårt samhälle och därför förlorar vi kunskap och erfarenhet. Vi är inte intresserade av det åldrande medvetandets process. 

Jag tror han har rätt och jag undrar vad det beror på. 

Är det för att människovärdet här hos oss i väst är så kopplat till produktion och att göra nytta på ett marknadsekonomiskt plan?

 Eller är det kanske också det irrationella som skrämmer oss? När associationerna blir för fria, när berättelserna cirklar runt teman istället för att leda framåt? 
Ålderdomens slutsatser kräver fördjupning istället för plot-driven handling. Missar vi poängen för att vi söker efter en slutkläm, ser vi inte väven eftersom vi letar efter den enda röda tråden?”

Jag är tacksam över Petra Revenues tänkvärda tillägg, som knyter an till ett av mina tidigare veckobrev, från den förste juni, som också berörde åldrandet i förhållande till den tid vi lever i. Vi kan aldrig ge avkall på en orubblig etik i förhållande till människors lika värde: från födelsen till döden; från vaggan till graven. Vi känner också väl till att när livet håller på att ta slut är människan och de som omger henne som allra känsligast. Det är inte en fråga som är möjlig att diskutera; livet är ända fram till att det tar slut en gåva: som när ett barn kommer till världen; större än själva händelsen. Ett transcendentalt överskridande av det konkreta.  

Det finns en annan aspekt som jag tänker på i Petra Revenues svar; konstnären är en person som i den bästa av världar under inga omständigheter låter sig dömas till tystnad. Konstnären drivs av en inre kraft som inte låter sig kuvas. Drivkraften är oberoende och autonom. Känsligheten inför världen; förändringen, det plågsamma, hotet, det som är omöjligt att stå ut med, lämnar inte den reflekterande och skrivande personen någon ro. Begäret efter att lämna ett spår lever sitt eget självständiga liv. 

Mot denna lika nödvändiga som utopiska inställning skall realitetsprincipen ställas. Det är befogat att ställa frågan: Riskerar coronakrisen att kväva det litterära och intellektuella livet? Frågeställningen gäller bland annat vilka konsekvenser som de inställda mötesplatserna – litteraturmässor, inte minst Bokmässan, föreläsningar, debatter, offentliga samtal och skilda kulturfestivaler – får för dem som arbetar med kultur och inom det intellektuella fältet. 

Göteborgs-Posten skriver Per Bergström, förläggare vid Rámus förlag, att ”i Storbritannien rapporterar The Guardian att 75 procent av de små kvalitetsförlagen inte tror att de kommer att överleva fram till nästa vår.” Bergström nämner vidare att de inställda mässorna – exempelvis Littfest i Umeå, Textival, Poesimässan i Göteborg och litteraturmässan i Stockholm – har katastrofala följder för de mindre och exklusiva bokförlagen.

Bergström avslutar sin artikel från den andre juni:

”Jag fick nyligen ett uppmuntrande mejl från Richard Ford där han skriver att vi små kvalitetsförlag och litterära arrangörer när krisen väl är över kommer att ha en enorm betydelse för att återskapa den mening som kan ha gått förlorad för krisens krafter. 

Frågan är om vi kommer att finnas kvar länge nog för att göra det. För om vi inte vill att det breda litterära samtalet ska falla offer för krisen behövs riktade insatser mot den litteratur som ofta kallas för smal.”

Bergströms bedömning är således att det krävs vad han kallar riktade insatser för att det breda litterära samtalet skall bestå. Idén är sprungen ur föreställningen att erkännandet är knutet till ekonomin och att den ekonomiska ersättningen är livsnödvändig för att kulturarbetarna skall kunna leverera och vara skapande. Ingen kan leva allenast av bröd och vatten. Mot denna föreställning finns den lika rimliga tanken att behovet att uttrycka sig och skriva är okuvligt, i stora stycken skilt från den ekonomiska ersättningen. Liksom att det finns ekonomiskt mycket framgångsrika kulturarbetare – till exempel författare – som inte nödvändigtvis är lika framstående vad gäller vetenskaplig, litterär eller konstnärlig kvalité. 

Och när det kommer till kritan måste vi ändå inte tillstå:  Det är inte konstigt att älska det smala, det verk som når fram till ett samtal med de döda, det som består, det som inte tar hänsyn till begränsningarna, det som är präglat av en omisskännelig kvalité och en strålande ansträngning. Futtigheten och kommersialismen blir placerad i utvisningsbåset och vi kan på allvar börja leva igen; få kontakt med såväl det storslagna som vår utsatthet. 

Per Magnus Johansson den 15 juni 2020, fyra dagar innan midsommarafton