Jag riktar mig till Marit Kapla, författare, som år 2019 tilldelades Augustpriset för årets skönlitterära bok med sitt debutverk Osebol. Marit Kapla har lång erfarenhet som skribent och författare. Hon var också konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival mellan 2007 och 2014. Tanken uppstod när David Karlsson, idéhistoriker, förläggare och ansvarig för Korpens bokförlag, modererade ett samtal mellan Marit Kapla och undertecknad i ABF:s regi den fjärde maj i år. Jag ställde följande frågor om hur hennes arbete som författare och föreläsare har påverkats under pandemin.
Kära Per Magnus, tack för dina frågor. Självklart vill jag svara på dem. De handlar om precis de saker jag själv funderat över.
- Du berättade för mig att en skrivarkurs som du skulle hålla i norra Värmland ställdes in på grund av pandemin. Hur har den formen av inställda engagemang påverkat dig?
Mycket riktigt skulle jag i juni ha varit ledare för en veckolång skrivarkurs på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Kursens utgångspunkt var min bok Osebol och skolan ligger bara några kilometer norr om byn Osebol där de intervjuade i boken bor. Egentligen skulle kursen ha ägt rum redan i juni 2020 men då ställde vi in. När det visade sig att pandemin även i år gjorde det omöjligt att samla deltagarna, beslutade vi oss för att försöka genomföra kursen digitalt. Skolans ledning, de andra föreläsarna och jag arbetade om kursen, men alltför många av de anmälda tackade nej. Det var viktigt för dem att få komma till skolan, arbeta där tillsammans och besöka platsen Osebol. Eftersom det inte gick väntar de hellre med att gå kursen till ett annat år. Det är något jag verkligen förstår, jag hade själv sett fram emot just det.
Om vi betraktar kursen som flyttad och inte inställd, hamnar den i samma kategori som många andra uppdrag under 2020 och 2021. Några av dem har liksom kursen flyttats flera gånger. Dessa uppskjutna uppdrag är det som präglat mitt arbetsliv mest under pandemin.
För det första innebär det minskade inkomster. Jag frilansar på heltid och är beroende av att uppdrag blir genomförda så jag kan skicka en faktura och därmed försörja mig. För det andra minskar belöningen även på andra sätt. Kursen skulle för min del ha inneburit både professionell utveckling och personlig glädje. Nu skjuts det på framtiden. Att ha många uppdrag hängande i luften är krävande på ett svårbedömt sätt. I teorin kan den frigjorda tiden användas till annat, men för mig har det varit märkligt svårt.
De flesta arrangörer har verkligen ansträngt sig. I många fall har uppdragen ställts om till digitalt genomförande. Under första halvåret 2021 har jag flera gånger pratat om boken Osebol in i datorns kamera i mitt vardagsrum, belyst av en cirkelformad så kallad selfie-lampa. Andra gånger har arrangemang filmats på plats för en liten närvarande publik och/eller inför en publik som finns med online. De tillfällena, när jag själv som medverkande har fått träffa andra författare och höra dem läsa, framstår så här i efterhand som livsuppehållande lägereldar under en lång, mörk höst, vinter och vår.
- Hur har ditt skrivande påverkats av pandemin? Upplever du att den gjort dig mer kreativ eller har pandemin snarare hämmat ditt skrivande? Kan du berätta vad du tänker om ditt författarskap under denna för oss alla svåra period.
Det råkade bli så att jag slutade min deltidsanställning som en av två redaktörer för tidskriften Ord&Bild den sista februari 2020. Pandemin bröt alltså ut nästan exakt samtidigt som jag inledde mitt yrkesliv som författare på heltid. Därför hade jag förmodligen befunnit mig på något slags gungfly även utan pandemin.
Ibland har jag känt mig nära avgrunden. Som om inte bara uppdrag utan hela mitt yrkesliv och min existens hängt i luften. Då har jag fått försöka hålla fast i det som finns, i stället för i det som inte finns.
Jag har inte känt mig särskilt kreativ. För att komma framåt med de olika bokidéer jag arbetar med har jag i stället försökt skapa struktur och systematik. Det har inte helt misslyckats men heller inte lyckats. Det känns som om mitt skrivande står och stampar.
En sak jag har börjat med det senaste året är att mer regelbundet och omfattande anteckna mina drömmar. De som andra kanske kan tycka är roliga skriver jag som korta uppdateringar på Facebook. Det har jag gjort under många år, men jag tror att drömmarna har betytt mer för mig under pandemin. De utgör en ström av visioner och förslag som bara fortsätter flöda. I en värld av restriktioner och kontroll känns de med sin bisarra oförutsägbarhet ibland som min sista och största tillgång. De erbjuder en inre gränslöshet som jag behöver kunna vända mig emot.
- Har du under det gångna året läst mer eller mindre än vad du vanligtvis gör? Hur har din läsning påverkats av pandemin? Har du läst en annan typ av litteratur än vad du annars gör?
Jag har läst mycket mer än vanligt och kanske har jag därför blivit mer påverkad än vanligt av det jag läser. I vintras hade jag bestämt mig för att läsa den amerikanske poeten Charles Reznikoffs verk Testimony. Han utvinner poesi ur domstolsprotokoll från slutet av 1800- och början av 1900-talet på ett sätt som fascinerar mig. Men efter flera hundra sidor av stölder, misshandel, mord och fruktansvärda arbetsplatsolyckor började jag känna mig nedstämd. Det blev mörkt utanför fönstret klockan tre på eftermiddagen, i boken fanns bara mörker och det började mörkna även inuti mig. Då lyfte jag upp Erik Anderssons nya bok Hem. Resor i Västergötland, bläddrade i den och hittade genast en väldigt rolig formulering. Jag hade läst någon bok av honom förut men bestämde mig för att omedelbart läsa allt han har skrivit. Humorn, infallsrikedomen och insikterna i hans författarskap räddade mig igenom den här pandemivintern.
- Hur har du påverkats psykologiskt, det vill säga hur har din stämning förändrats, av det vi alla har genomlevt under pandemin?
Jag har haft det bra på många sätt och känner mig lindrigt psykologiskt påverkad. Men jag har ofta känt plågsam maktlöshet inför hur pandemin har drabbat människor jag bryr mig om. Restriktionerna har skapat försvårade livsförhållanden som i sin tur har grusat förhoppningar och skapat isolering och ångest. Dessutom innebär själva smittan en påtaglig hälsorisk. En vän skrev just till mig från sjukhuset där hon ligger i covid-19 med dubbelsidig lunginflammation och syrgas. Jag kan inte slappna av förrän hon är frisk igen och jag vet att samma feber och andnöd kan drabba mig trots alla försiktighetsåtgärder.
Mina egna problem har hittills varit ganska triviala men hotar ändå att överskugga vardagen. Ganska ofta förvandlas planerade ljuspunkter till besvärliga dilemman. En middag för fyra personer utomhus måste flyttas inomhus på grund av dåligt väder. Att sitta inomhus med smittorisk är inte bra. Att ställa in är inte heller bra. Jag känner mig ofta villrådig. Tillvaron präglas av ett ständigt tryck som aldrig lättar. Konstnären Nina Hemmingsson publicerade en bild om det i vintras på sitt Instagramkonto. En gestalt står och försöker komma på: ”Vad är det nu igen som gör att man inte kan vara hundra procent glad, å gud jag har glömt, VAD ÄR DET”. Så är det för mig. Jag är inte olycklig men jag tror att jag skrattar mer sällan.
- Kommer du att skriva om din erfarenhet av utsatthet som präglat oss under det gångna året?
Det som är tydligt är att många andras utsatthet är större än min. Det skrivande jag arbetar med nu berör eventuellt det fast på ett mer indirekt sätt. Jag tror att jag till att börja med måste försöka skriva de böcker som på något vis har lagts i min väg. Jag tror också att andras utsatthet är en fråga för mig som medmänniska och medborgare minst lika mycket som för mig som författare. Men pandemins verkningar kommer nog att ta sig in i mitt skrivande så småningom. Den är en grundläggande erfarenhet som jag och andra nu har.
- Samtalet igår, den fjärde maj, mellan dig, David Karlsson och mig handlade bland annat om betydelsen av att lyssna och det faktum att både du och jag regelbundet i vårt skrivande har ägnat oss att intervjua människor. Din bok Osebol, liksom flera av mina böcker, vilar på ett intervjumaterial. Hur har denna sida av ditt litterära arbete kunnat fortleva under pandemin?
Det här är en stor anledning till att mitt skrivande står och stampar. Det har inte känts bekvämt att närma sig människor och föreslå en intervju av den sorten som boken Osebol bygger på, det vill säga när man träffas i verkligheten. Jag gjorde bara en sådan intervju under pandemins första år, för tidskriften Ord&Bild med just författaren Erik Andersson. Med tanke på att hans senaste bok handlar om att vandra i Västergötland passade det bra att genomföra intervjun just så, under en vandring, inte bara på grund av pandemin.
Nu när allt fler börjar bli vaccinerade öppnar sig återigen möjligheten att be om intervjuer öga mot öga. Jag är tacksam för det. Jag tror inte att jag kan skriva böcker som bygger på intervjuer där vi ses digitalt. Det är viktigt att vara på samma plats och kunna andas samma luft, utan att behöva vara rädd.
_
Stort tack för dina värdefulla svar. Det finns mycket att ta fasta på. Det som kanske berör mig allra mest handlar om vikten av att vara i samma rum för en författare som har intervjuarbetet som ett viktigt inslag i sitt författarskap. Vad gör det digitala mötet med oss? Vad riskeras att förloras i ett sådant möte? På vilket sätt är det möjligt att ersätta ett fysiskt möte med ett digitalt sådant? Vad gör dessa, som det ibland kan kännas, oändliga zoommöten med oss? Hur påverkas vi och vår förmåga att arbeta och i förlängningen vår livslust? Vad är skillnaden mellan att se den andre, möta den andres närvarande blick, känna den andres doft, höra den andre andas, ta del av den andres tankar och ord då vi befinner oss i samma rum i jämförelse med att samtala och uppleva den andre med hjälp av så kallade digitala lösningar? Pandemin har nu varat under åtminstone femton månader. Hur har vi påverkats över tid? Vad händer med oss? Vad har blivit möjligt? Vad har omöjliggjorts? Vilket pris har vi betalat? Hur ser det ut för den enskilde? Vad delar den enskilde med de flesta av oss? Vad har vi lärt oss av den gemensamma erfarenheten? Kommer vi att sakna något från dessa femton månader av ofrivillig, mer eller mindre påtaglig isolering, distans och rädsla för den andre? Frågorna är fler än svaren. Osäkerheten smyger sig på. Vi bör verkligen tala om osäkerheten, det är nödvändigt att förstå att vi inte vet. Ovissheten är större än vissheten. Olika motsägelsefulla tankar och disparata röster måste få höras. Osäkerheten öppnar oss mot ett oändligt hav av utforskande. Ett innerligt och varmt tack till dig Marit för att du delade med dig av dina tankar.