Var vi förberedda på att Covid-19 skulle dyka upp?
Jag har refererat relativt få gånger till Sigmund Freud och hans verk i mina tidigare dagsedlar. Men jag kommer att göra det i denna text. Freud skriver på följande vis i Bortom lustprincipen från 1920:
”Full förståelse har hittills inte uppnåtts vare sig för krigsneuroserna eller de traumatiska neuroserna i fredstid. Vad krigsneuroserna beträffar verkar det å ena sidan upplysande men samtidigt också förvirrande att samma sjukdomsbild ibland uppkom utan hjälp av grovt mekaniskt våld; när det gäller den vanliga traumatiska neurosen framträder två drag som givit upphov till följande funderingar: för det första att orsakens huvudvikt tycktes ligga på överraskningsmomentet, på skräcken, och för det andra att en skada eller ett sår som man samtidigt ådragit sig för det mesta motverkade uppkomsten av en neuros. Skräck, fruktan, ångest används ofta felaktigt som synonyma uttryck; man kan lätt hålla isär deras respektive förhållande till faran. Ångest betecknar ett visst tillstånd som till exempel väntan på faran och förberedelsen för denna, även om den är okänd; fruktan kräver ett bestämt objekt som man fruktar; skräck däremot betecknar det tillstånd som man försätts i när man råkar i fara utan att vara förberedd på den och betonar överraskningsmomentet.” (Samlade skrifter av Sigmund Freud. Band IX. ”Metapsykologi”. Volymansvarig Bengt Warren, s 262 f.)
För oss handlar det inte om huruvida vi väntar på en fara eller inte: Faran om än osynlig – the invisible enemy – är här och kan drabba allt och alla. Situationen är dramatisk: Vi kan vara smittade, bli allvarligt sjuka och till och med dö. Vi kan smitta den andre, och vi kan bli smittade av den andre. Vi kan inbilla oss att vi har blivit smittade och vi kan föreställa oss att vi har smittat den andre. Vi kan få lätta och övergående symtom. Vi kan ha haft sjukdomen utan ens ha vetat om att vi varit sjuka. Vi kan drabbas av andningssvårigheter; till och med livshotande sådana. Vi kan få ett omedelbart behov av respirator. Vi vet inte. Ingen vet. Experterna är osäkra och dessutom inte sällan oeniga. Covid-19; fasan.
En beteckning; ett ord och en osynlig angripare. Vi ser inte fienden; Covid-19 går inte att identifiera med ögonen. Inte heller med öronen; viruset samtalar inte med någon. Men det existerar. Alla talar om och tänker på det vi kallar viruset. Covid-19 opererar osynligt i det tysta. Ingen får vara ifred.
Och så har vi siffrorna; hur många är smittade och hur många har dött under de senaste 24 timmarna? Vi vaknar med frågan, och får svar på den; inte sällan vid Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferens klockan 14.00. I slutet av maj, mer exakt den 24:e maj 2020, noterar vi att över 342.000 har dött i Covid-19 världen över. Man undrar; kommer antalet döda att överskrida 500.000 innan midsommarafton? Och så den lika oundvikliga som rimliga funderingen; kan man lita på de siffror som myndigheterna världen över lämnar?
Dessutom har vi jämförelsen mellan olika länder; är den svenska strategin exempelvis bättre eller sämre än den franska? I den franska tidningen L’Express publicerades den 16 maj en artikel med rubriken: ”Coronavirus: Ensamt mot resten av världen, vägrar Sverige fortfarande karantän.”[1] Kan man ha förtroende för medborgarna, eller är det rimligare att kontrollera, övervaka och bestraffa dem? Har Kina med sitt ofullkomliga demokratiska politiska system lyckats bättre än de västerländska demokratierna? Om svaret är ja, kommer följdfrågan; till vilket pris?
Vi lär oss hur många invånare det finns i det enskilda landet i jämförelse med våra ungefär 10,3 miljoner invånare. Jämför vi Sverige och Frankrike, där det bor omkring 67 miljoner människor, bör siffran döda i Covid-19 multipliceras med 6,5.
Stärks nationalismen världen över under denna svåra period? Och hur går det med den internationella solidariteten under fasans tider? Är det inte rimligt att vi alla stannar hemma i sommar, när den osynliga fienden har blivit en gränslös kosmopolit som terroriserar alla? I en svensk undersökning, som publicerades den 20:e maj uppgav endast tre (3) procent av de tillfrågade att de skall resa utomlands under sommaren 2020. När Covid-19 gör sig påmind gäller devisen; borta bra, men hemma bäst
Var vi förberedda på att Covid-19 skulle dyka upp? Några, inte sällan med akademiska meriter, har behov av att framstå som om de visste och framhärdar; de har varnat och de har vetat. De är på intet sätt överraskade. Sanningen är att ingen kunde förutspå att det skulle ske en pandemi under våren 2020 och än mindre vad den skulle föra med sig. På samma sätt som forskare och intellektuella inte kunde förutspå Berlinmurens fall, den 9:e november 1989. Muren hade stått där stadigt och stabilt från den 13:e augusti 1961 fram till den magiska dagen då den revs. Vi har åter tagits på sängen. I det ena fallet en svårgripbar överraskning från ingenstans, i det andra fallet en chock, en riktig kalldusch; skräcken. ”Out of the blue, into the black”, som Neil Young skrev 1979 från albumet Rust never sleeps.
Den naturliga tanken hos allmänheten såväl som hos förståsigpåare tenderar att vara: såsom det är idag kommer det sannolikt till stora delar och i väsentliga avseenden också att vara imorgon. Behovet att påstå sig veta, fastän man inte vet, är begripligt och en del av den mänskliga narcissismen. Även om behovet vare sig är ädelmodigt eller betagande. Eller som den statsrättslärde Carl Schmitt (1888-1985), en gång skrev: Idel banaliteter.[2]
Per Magnus Johansson 25 maj 2020
[1] Coronavirus : seule contre le reste du monde, la Suède refuse toujours le confinement
Antoine Jacob publicerad den 16 maj 2020.
[2] Citerat av Ernst Jünger (1895-1998) i Dagböcker från Tyskland och Frankrike under krig och ockupation. Översättning till svenska av Stig Jonasson och utgiven år 1975 på Bo Cavefors Bokförlag.