Veckobrev 18 maj 2020

Den andres situation är också min

En författare som ett inte obetydligt antal intellektuella har ett förhållande till är Michel Houellebecq (f. 1956). Omskriven, kritiserad, älskad, hatad, originell, genuint orädd, utan att uppfatta sig som orädd, ensam, isolerad, en person som brutit sin isolering och vänt åter till en självvald avskildhet, osårbar i sin cementerade sårbarhet, upphört att ge intervjuer, provokatör, utan avsikt att provocera; en odiskutabel referens, en klart lysande stjärna på den litterära himlen, översatt världen över. Några av oss väntar på hans ord: vill ta del av hans tankar. I en värld där alltför få har något att säga; utöver det som vi förväntade oss att han eller hon skulle hävda.

Nyligen publicerade Michel Houellebecq en text om den aktuella situationen med Covid-19. Rubriken på artikeln är: ”Jag tror inte på den typ av kungörelser som går ut på att ingenting längre kommer att vara som tidigare.”[1] Författaren är i en situation som i mångt och mycket är densamma som tidigare, enligt Houellebecq. Denne lever som en eremit med sina böcker. Men, skriver han, en författare behöver kritiskt granska de hugskott och idéer han får vid arbetsbordet. Det gör han allra bäst genom att ge sig ut på promenader. Covid-19 har hindrat Houellebecq att röra sig fritt i Paris. Den bristande rörelsefriheten är problematisk. Arbetsrytmen störd. Ett irritationsmoment: En påle i köttet. 

Enligt honom kommer det mesta att vara precis likadant som tidigare, efter att vi fått distans till pandemin; men lite värre. Döden, som vi under lång tid i västvärlden har försökt gömma undan, har under krisen i större utsträckning kommit upp till ytan. Och vi har på allvar börjat fundera över vilket värde de människor som har fyllt 70, 75 eller 80 år har. Har åldringen samma värde som en levande och sprudlande 25-åring, med framtiden för sig? Har den så kallade åldersdiskrimineringen antagit en barbarisk form?

Hans slutsats är kristallklar: ”Alla dessa tendenser, jag har sagt det, existerade redan innan coronaviruset; de har enbart visat sig med en ny tydlighet. Vi kommer inte, efter karantänen, att vakna upp, till en ny värld; den kommer att vara densamma, men bara lite sämre.”[2]

Här finns en avgörande fråga: har det som framträder så tydligt i dag, tidigare funnits dolt under ytan? Är den förstärkta upplevelsen av ensamhet, behovet av avstånd, rädslan för att komma för nära den andre, som en rimlig konsekvens av pandemin, snarare en grundstämning i det postmoderna samhället? Har det som numera är manifest varit latent närvarande, för att tala med Karl Marx (1818-1883), Friedrich Nietzsche (1844-1900) och Sigmund Freud (1856-1939)?

Eller för att uttrycka sig annorlunda och på ett mer trösterikt och hoppingivande sätt: är det som vi nu ser också en signal som pekar ut ett livsnödvändigt behov av förändring; vi kan inte blint fortsätta med våra enskilda projekt utan att på något sätt inkludera den andre. Vi behöver i större utsträckning känna igen och förstå: den andres situation är också min. Det är detta igenkännande som kan ge oss möjligheten och rätten att hitta vår egen väg.

Per Magnus Johansson 18 maj 


[1] Je ne crois pas aux déclarations du genre ”rien ne sera plus jamais comme avant”.

[2] Toutes ces tendances, je l’ai dit, existaient déjà avant le coronavirus; elles n’ont  fait que se manifester avec une évidence nouvelle. Nous ne nous réveillerons pas, après le confinement, dans un nouveau monde; ce sera le même; en un peu pire.