VECKOBREV 17 AUGUSTI 2020
Brev till konstnären Lars Blomqvist, som också arbetar på ett äldreboende i Göteborg.
Din kollega Maria Hall gav mig ditt namn och jag önskar ställa ett antal frågor till dig med anledning av dina erfarenheter inom åldringsvården. Jag skulle gärna också vilja höra dina tankar om hur ditt konstnärskap påverkats av den tid vi lever i. Jag har publicerat en bok i juni innevarande år om Coronaviruset och som är utgiven på Korpens bokförlag. Det kommer en andra bok om effekterna av Covid-19 i slutet av året och som skall ges ut på samma förlag. Dina svar kommer att ingå i den kommande boken.
Skulle du först vilja berätta om vilka vårdtagare som du arbetar med?
”Sedan många år har jag parallellt med mitt konstnärskap arbetat natt inom äldrevården i Göteborg, länge som timvikarie men sedan tolv år som tillsvidareanställd. Jag har ingen formell utbildning, men numera lång erfarenhet. På det äldreboende där jag arbetar har vi både somatik och demens att hantera. Inslag av psykiska komplikationer är inte ovanligt. Arbetet är främst ett omsorgsarbete, med sjukvårdspersonal som stöd när sådana insatser krävs.
Man har möjlighet att få en bostad på ett äldreboende från det man fyllt 65 år, men så unga vårdtagare möter vi sällan. De flesta är sjuttio år och uppåt. Hundraåringar förekommer ibland. På senare år har dock vårdtagarna, när de väl får plats på boendet och flyttar in, varit i sämre skick än tidigare. Man ska idag bo hemma så länge som möjligt. Själva flytten är en ansträngning i sig och det händer att en ny vårdtagare går bort bara kort tid efter att ha flyttat in. Vårdtagarna kommer från de flesta samhällsklasser och yrkeskategorier: läkare, sjömän, kontorister, översättare. Övervägande delen är kvinnor. Under ett år går ungefär en tredjedel av vårdtagarna bort, så omsättningen på boendet är stor. Palliativ vård är del av våra arbetsuppgifter.”
Skulle du vilja beskriva hur en typisk arbetsdag sett ut under de senaste månaderna?
”Under våren och sommaren har det inte gått att tala om en ’typisk vardag’ eftersom situationen har varit så annorlunda. Men vid varje arbetspass har det varit osedvanligt angeläget att få höra allt om det dagsaktuella läget och om vad som hänt sedan sist man arbetade. Allteftersom Covid-19 under några månader spred sig i huset, fick vi succesivt vårdtagare som skulle behandlas enligt instruktionerna för vård av smittade.
Beroende på vilken avdelning jag arbetar på har jag under en natt ansvar för elva eller nitton vårdtagare. För de Covid-19-smittade har vi haft ett särskilt team på två personer som endast tagit hand om dem som varit sjuka.
Alla friska vårdtagare tar vi hand om som vanligt.”
Vad tycker du har varit det mest utmärkande för ditt arbete under våren och sommaren 2020?
”Det som varit mest påtagligt har varit en oro och osäkerhet hos både personal och vårdtagare kring situationen och hur den skulle utvecklas. Hos såväl personal som vårdtagare har det förekommit rädsla för att bli smittade. För mig personligen har oron kring risken att bära med sig smitta till någon vårdtagare varit stor och ett moment som känts väldigt obehagligt. Vid ett par tillfällen har jag också sjukskrivit mig på grund av ’diffusa symptom’.
Från början var det mycket ovant att arbeta med den utrustning som påbjöds – munskydd, visir, förkläde, engångs platsförkläde och handskar. Det är otympligt och försvårar arbetet och man vänjer sig egentligen inte vid det. Att arbeta några minuter i den utrustning som krävs, om så bara för att göra de enklaste arbetsuppgifter, medför att man blir mycket svettig. Det är också omständligt. Omsorgsarbetet blir lidande, då det är svårt att tala med en dement vårdtagare med visir på sig, både vad gäller att göra sig hörd, men också för att personen ifråga kanske alls inte förstår varför man kommer in till dem så märkligt klädd. Distansen som utrustningen skapar mellan personalen och vårdtagarna är stor.
Men vissa vårdtagare har också varit överraskande coola och väl informerade om vad det handlar om, haft överseende och tagit situationen med förvånansvärt lugn.
Hos många av mina kollegor har jag fått se en värdighet i arbetet och en arbetsmoral som jag kommer att bära med mig för lång tid framöver. Jag har fått höra timanställda invandrarkvinnor från Afrika och Mellanöstern tala om de insjuknade som ’de som har byggt Sverige’ och att det har därför varit självklart att vara behjälplig även när det varit som svårast.
I min arbetsgrupp har stämningen varit påfallande positiv. ”
Uppfattar du att det funnits några etiska konflikter knutna till arbetet inom åldringsvården i samband med att Covid-19 drabbade din arbetsplats?
”Boendet stängde tidigt för besök, men personal har självklart kommit och gått. Och när man hörde om att det är möjligt att ha Covid-19 också utan märkbara symptom, kändes det ofta olustigt att gå till arbetet.
Jag har tagit emot reaktioner från kollegor angående hur vården av de Covid-19-sjuka bedrivits, hur vissa inte fått träffa läkare personligen, eller hur man valt att till exempel inte sätta in dropp, vilket kanske kunde hjälpt de sjuka.”
Tycker du att det finns någonting som ledningen för verksamheten – på lägre nivå eller högre upp i organisationen – skulle ha kunnat göra annorlunda för att ge de äldre en bättre fungerande vård?
”Det är lätt att vara efterklok. Den avdelning där Covid-19 först dök upp i huset, blev också den hårdast drabbade. Kanske för att ingen ännu visste vad det handlade om, eller att man inte var förberedd på att detta var något som kunde ske. Både personal och vårdtagare drabbades svårt på denna avdelning. Samtliga vårdtagare på avdelningen behandlades som sjuka även om alla inte testats. Jag kan inte bedöma vad detta fick för konsekvens, men syftet var ju att iaktta försiktighet. I de faktiska mötena med vårdtagarna gjorde vi – som alltid – så gott vi kunde.
Ibland kunde det råda osäkerhet kring vilka vårdtagare som skulle behandlas som sjuka eftersom läget snabbt förändrades från den ena dagen till den andra, med avseende på vilka nya som insjuknat och vilka tidigare sjuka som nu friskförklarats. För det förekom ju faktiskt också att vårdtagare tillfrisknade och klarade sig genom Covid-19.
Jag upplevde dock aldrig att det saknades utrustning för personalen i huset där jag arbetar. Under sommaren fick vi anställda tackbrev från ledningen för de insatser vi gjort under våren, vilket kändes som ett välkommet erkännande av våra ansträngningar.”
Vilka dimensioner har sipprat in i ditt konstnärskap av tiden vi lever i och av de erfarenheter du fått genom dina möten med de äldre och mest sårbara? Hur det har varit att arbeta som konstnär under denna vår? Har dina bilder förändrats, förtätats, förskjutits eller förvandlats?
”Tydligast har jag erfarit en starkt ökad medvetenhet om livets skörhet – helt enkelt om min egen dödlighet – och framtidens ovisshet, både min egen men också ”världens”. Hur det i sin tur påverkat mitt konstnärliga arbete är för tidigt att säga, mina bilder har inte förändrats från en dag till nästa. Men upplevelsen av att det jag gör idag kan vara det sista jag gör, är påtaglig. Tidshorisonten har krympt och med omöjligheten att planera för händelser i framtiden följer en känsla av att vara fast i ett nu. Och att det gäller att agera i detta nu.
Tack, Lars, för ditt drabbande och tankeväckande svar. När man tar del av erfarenheter från någon som varit i det konkreta vardagliga arbetet kan den empiriska verkligheten träda fram renare och tydligare. Åtskilliga individer som på daglig basis tagit sig an människorna inom äldrevården har i den uppkomna situationen visat sig vara djupt solidariska och arbetslojala. De har helt enkelt gjort det bästa möjliga av den svåra arbetsuppgift de stått inför. Samtidigt anar man att det har funnits djupt försvårande omständigheter: Skräcken, rädslan inför den faktiska och föreställda smittorisken, den nya skyddsklädseln, omställningen, osäkerheten och den allmänna oron. Hinder som inte hindrat de äldre och dem som arbetat med de äldre att mötas. Svårigheter har överskridits.
Många som arbetar i skymundan, utan hög ekonomisk ersättning eller massmedial exponering, gör också storartade och avgörande insatser. Stora delar av samhället vilar på deras mödosamma slit. En naken mänsklighet utkristalliseras i den gemensamma ansträngningen.
Konstnärens förankrade form möter samtidskänslan, för att låna idéhistorikern Sven-Eric Liedmans uttryck. I det mötet bryts historien mot nutiden.
Per Magnus Johansson 17:e augusti 2020