Vi publicerar nyskriven poesi av Ann Jäderlund, Eva Runefelt och Kjell Espmark. Linda Östergaard översätter Ingeborg Bachmanns novell ”Ni saliga ögon”.
Per Magnus Johansson har intervjuat Philippe Sollers och Håkan Liljeland ger en introduktion till dennes arbete med tidskriften Tel Quel. Denna introduktion kompletteras med en artikel om tidskriften skriven av konsthistorikern och litteraturkritikern Mary Ann Caws. Detta åtföljs av några artiklar skrivna av Sollers själv.
Nietzsches tankevärld kommer till tals genom en publicering av hans aforismer, samt genom Luc Ferrys redogörelse för honom. Hans Ruin analyserar Nietzsches förhållande till religion och Ulrika Akca skriver en essä om ändlighetens intrång i det gudomligas värld. Den amerikanske ortodoxe teologen David Bentley Hart skriver om estetiska frågeställningar i sin doktorsavhandling ut vilken vi publicerar ett kapitel.
Johannes Nordholm för en studie över den judiske konstnären Pinchus Krémènge.
Annika Stiebe och Per Magnus Johansson har fört brevväxling om deras respektive möten med Julia Kristeva och det kunskapssökande som präglar hennes verk.
Göteborgs historia belyses i Olle Niklassons artikel om stadens egnahemsområden och Johan Linton försöker att formulera ”arkitektoniska principer”. Arkitekten Gert Wingårdh tecknar även konturerna av den utställning han visar på Strandverket Konsthall på Marstrand.
Håkan Möller har skrivit en tredelad betraktelse förankrad i saknaden.
Under avtäckningen av Charlotte Gyllenhammars skulptur Meteorit höll Jesper Svenbro ett tal, vilket publiceras i detta nummer. Vi publicerar även fotografier av arkitekten Alt Folmers från Paris hösten 1949, samt Per Magnus Johanssons fotografier från samma stad, för att visa på tidsrymden.
Per Magnus Johanssons ledartext
I Arche 62-63 publicerar vi nyskriven poesi från några av våra viktigaste poeter.
Ann Jäderlunds diktsvit »ensamtal« inleds med citat ur en dikt av Paul Celan samt ett telegram från Ingeborg Bachmann till Celan, hämtat från deras brevväxling Herzzeit, under titeln Brev utgiven 2012 på ellerströms förlag. Man kan i sviten ana de två tyskspråkiga poeternas samtal och verk som en partiell bakgrund. Man finner också Rainer Maria Rilkes uppmaning, »du måste ändra ditt liv«, hos Jäderlund framförd i första person. De dödas röster blir beståndsdelar i ett utbyte mellan poeter, mellan epoker.
Längre fram i numret ger oss Eva Runefelt fyra nyskrivna, klara dikter som rör sig i sorg och död, i dröm och betraktelse.
Kjell Espmark hämtar ur sin kommande samling, Den sena stilen, två framställningar av hur konstnärer som skulle kunnat stanna upp med ett fullbordat, etablerat verk i stället med obruten kraft går in i en fas av omprövning och förnyelse. »Den sena stilen är en exil som avstått från allt oväsentligt bagage.«
Ingeborg Bachmanns novell »Ni saliga ögon« är hämtad från novellsamlingen Simultan, som utkommer på svenska under hösten. Linda Östergaard, som översatt, har under senare år förutom Bachmanns brev till Celan översatt såväl hennes essäer som dikter, liksom romanen Malina. Den här publicerade berättelsen är tillägnad Georg Groddeck, som korresponderade med Freud, och vars Buch vom Es är en viktig referens i den psykoanalytiska historien. Bachmann, som också skrivit om Groddeck i essäns form, utgår i sin text från hans betoning av psykosomatiken i förståelsen av sjukdomen. Huvudpersonens synsvaghet, hennes ambivalenta förhållande till sitt symptom och möjligheterna att åtgärda det, får också symboliskt representera hennes förhållande till realiteten.
Bortanför poesin kretsar en stor del av detta nummer av Arche kring det intellektuella Frankrike under andra halvan av 1900-talet, och då inte minst tidskriften Tel Quel och några av dess tongivande medlemmar, Philippe Sollers och Julia Kristeva. I den intervju som undertecknad genomförde med Sollers under 2016 och 2017 gör sig dennes intellektuella nyfikenhet återkommande påmind. Samtalen låter den alltid närvarande historien löpa över i vår egen samtid, för vilken Sollers betraktar bristen på såväl historisk som litterär kunskap som karakteristisk. Det rör sig enligt Sollers om en regression, som han uppfattar som avgörande för hur framtiden kommer att kunna gestalta sig. Sollers söker i sina resonemang kontakt med den fras som surrealisten André Breton skänkt oss som skulle kunna vara och ses som hans arvtagare: »Jag söker tidens guld.«
Håkan Liljeland ger en introduktion till Philippe Sollers arbete med Tel Quel under åren från 1960 fram till 1982. Inom ramen för Paristidskriften har bland andra Michel Foucault, Jacques Derrida och Roland Barthes tagit till orda, liksom författare som Alain Robbe-Grillet, Claude Simon och Nathalie Sarraute. Noterbart är, att Tel Quel i den svenska receptionen framstår som i det närmaste bortglömd. Tidskriften stod för något nytt när den bildades och genom sin förändringsbenägenhet kom den kontinuerligt att stå i kontakt med nyheter som den händelserika perioden alstrade. En grundläggande idé bland redaktionsmedlemmarna vid starten var att »litteraturen ska vara öppen«, ett ideal som man ansträngde sig för att leva upp till.
Om Tel Quel inte fann någon plats i den svenska kulturdebatten då det begav sig, så uppmärksammades den däremot på andra platser. Vi kompletterar Liljelands introduktion med den amerikanska konsthistorikern och litteraturkritikern Mary Ann Caws artikel »Tel Quel: text och revolution«. Den publicerades i början av 1970-talet, med 1968-turbulensen i färskt minne och Tel Quel som ett frispråkigt medium i tiden. Hennes kommentar, som också ansluter till terminologin från den »textens praktik« som Tel Quel-gruppen ägnade sig åt, ger en inblick i det sprängstoff som tidskriften lät offentliggöra och i sig själv blev. Hon uppmärksammar varifrån gruppen hämtade inspiration och vilka såväl inre som yttre stridigheter som redaktionsmedlemmarna var indragna i och förefaller ha hämtat kraft ur. Caws text låter oss ta del av hur tankarna gick då och hur vindarna blåste.
Med Liljelands och Caws artiklar som bakgrund ledsagas vi avslutningsvis in i några öppet vindlande texter av Philippe Sollers, som utgör exempel på hur han betraktar gången tid och vad den efterlämnat. Den första, »Åren 1960-1970«, publicerades första gången 2003, medan den andra, »Lacans passion«, publicerades 2010 och blickar tillbaka ända till början av 1950-talet då Lacan, enligt Sollers, påbörjade sin »ensamma seglats«. Sollers beskriver Lacans sökande efter det immateriella språk som inom sig bär talet som en gåva att upptäcka. Den tredje texten, från 1994, bär titeln »Nietzsche och den franska anden«. Sollers menar att han aldrig hade kunnat skriva exempelvis Paradis, Femmes eller Le Cœur absolu om han inte »känt Nietzsches lediga, aktiva, grymma och fördragsamma hand sväva över sig«. Det Sollers formulerar utifrån sitt möte med Nietzsche påminner om den hållning som han tillbakablickande förknippar med Lacans sätt att våga vara i världen; stilen är en gemensam nämnare.
Sollers Nietzscheläsning bildar också en övergång till numrets andra dominerande tema, som är ett återvändande till denne centrale 1800-talsfilosof. Vi får bland annat möta Nietzsche själv i 275 aforismer hämtade ur efterlämnade fragment från 1882-1884. Många av dem är uppställda på paradoxens knivsegg. Livsbejakandet får exempelvis denna form: »Vi är tillräckligt nära döden för att inte behöva rädas livet.«
Därefter förs vi vidare in i Nietzsches tankevärld genom Luc Ferrys »Nietzsche: Guds död«. I sin redogörelse hyllar Ferry Nietzsche utan att luta sig mot någon nietzscheansk doktrin. Det innebär att han förmår vidmakthålla en kritisk balans i sin presentation av filosofens tänkande. Ferry är dessutom lekmannavänlig; för den som inte på djupet tagit sig an Nietzsches på inget sätt motsägelsebefriade utläggningar om människans villkor i en värld där Guds död gör sig gällande, blir Ferrys text en vägvisare.
Hans Ruin analyserar i »Att be till solen – Zarathustra och hängivelsens poetik« Nietzsches förhållande till religionen. Med Gilles Deleuze ser Ruin hur motsättningen mellan dionysiskt och apolliniskt från debutverket Tragedins födelse ersätts av motsättningen mellan en livsbejakelsens Dionysos och en livsförnekelsens Kristus. Med utgångspunkt i sena anteckningar från Nietzsche ställer han sig frågan om det skulle vara möjligt att finna en annan plats för religionen i dennes verk, ett försök att förstå den som en ursprunglig bejakelse i strid med den nihilism Nietzsche uppfattar vara kristendomens yttersta förlängning. Eller går inslag av bön och användandet av det kristna amen i Also sprach Zarathustra rentav att förstå som ett återvändande till det judisk-kristna? Dessa två alternativ bildar bakgrunden till Ruins läsning av centrala sena verk hos Nietzsche som Zarathustra och Ecce homo, parat med digressioner till bland annat Aristoteles och den tyske teologen Friedrich Heilers diskussion av bönen, men också till samtida filosofer och teologer.
Uljana Akca inleder sin essä »Nietzsche och perspektivismen« med att förankra oss jordbundna i Hegels ord rörande människans »olyckliga medvetande« om det fruktlösa i att nå andligheten; Gud vänder sig bort. Att sedan förmå se att denna människans jordiskt begränsade livssituation utgör »villkoret för strävandet efter förening med det gudomliga« innebär enligt Hegel ett senare steg i det mänskliga medvetandets utveckling; guden blev till kött. Ändligheten träder in i det gudomligas värld. Det är denna utveckling som Akca håller fokus på i sin essä, som med skärpa tydliggör värdet av Nietzsches perspektivistiska syn på människan; »alla mänskliga yttringar och värden är enskilda perspektiv bland andra«. Häri ligger, hävdar Akca, således skapandets villkor om vi med skapande avser en verksamhet med ett intuitivt ursprung. Det postmoderna problem som Akca behandlar är att det inom offentliga och akademiska diskussioner om det konstnärliga och kulturella uttrycket framtonar ett »universellt tilltal«, ett tilltal som svarar mot ett påbud och som enligt Akca riskerar att kväva både den svagares egen röst och »skapandets själva mening och möjlighet«. En meningsbärande paradox, således, ty »att skapa för och åt någon annan är att döda dennes röst, men samma död innebär det att lämna denna röst åt sitt eget öde«. Akca finner att ett återvändande till Nietzsche är den väg vi behöver ta för att förstå innebörden i denna paradox.
Den amerikanske ortodoxe teologen och författaren David Bentley Harts text »Viljan till makt« är ursprungligen ett kapitel ur författarens doktorsavhandling The Beauty of the Infinite som publicerades 2003. Avhandlingen behandlar estetiska frågeställningar, och kapitlet ifråga har som bärande tanke att en framgångsrik teologisk uppgörelse med Nietzsche måste ta vägen över en kritik av hans estetik. Hart betraktar Nietzsche som en av kristendomens mest skarpsinniga och begåvade kritiker, en belackare som är överlägsen vår tids nyateister och värd att ta på största allvar. I sin text pekar Hart på hur Nietzsches bild av kristendomen bygger på outtalade metafysiska grundantaganden och orimligt förenklade uppfattningar om kristendomens historia och lära. Hart visar också på hur den kristna traditionen på viktiga punkter föregriper Nietzsche och tidigt adresserar de problem som filosofen senare skulle framhålla.
Vi återvänder till Frankrike och flyttar över till bildkonstens område. Johannes Nordholm bidrar med en studie över den judiske, från Litauen härstammande konstnären Pinchus Krémègne (1890-1981). I artikeln, som bär titeln »Materiens ljus«, får vi följa Krémègnes rörelser i den yttre världen och vilka influenser som nådde honom i hans konstnärskap. Men kanske viktigare i Nordholms beskrivning och resonemang är det som hos Krémègne tar gestalt på ett inre plan. Här framträder en stillsam tystnad, men en tystnad som talade i färg och form och perspektiv. Det är som om Krémègne fann sin gestaltning genom en extrem förmåga att dröja i stillheten inför det betraktade. Nordholm nämner att Krémègne ogärna talade om sitt arbete; som ville han att det skulle tala för sig självt. Genom ett urval bilder på Krémègnes konst får vi en möjlighet att försöka se det han såg.
Förbindelserna mellan Philippe Sollers och Julia Kristeva är många. De lever samman i en äktenskaplig frihet, beskriven i deras gemensamma bok Du mariage considéré comme un des beaux-arts (Om äktenskapet sett som en av de sköna konsterna) från 2015. De är två läsande och skrivande personer. I Annika Stiebes och undertecknads brevväxling kring våra respektive möten med Julia Kristeva och det breda kunskapssökande som präglar hennes verk, hoppas vi kunna förmedla inte endast hur vi tagit oss an och förstår det, utan även värdet i att syssla med hennes texter. Kristeva finns i tiden, i exilen, och hennes betraktelsesätt når bortom den snäva gränsdragningen.
Att så är fallet framträder i det öppna brev som Kristeva 1990 skrev till ordföranden för den antirasistiska organisationen SOS – Racisme, Harlem Désir. Det är ett kritiskt brev, alltjämt högst aktuellt i det Europa vi lever i idag. På 1950-talet var det i vårt land inte ovanligt att skolbarnen mötte den gyllene regeln i 1917 års bibelspråkdräkt: »Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder, skolen I ock göra dem.« Denna regel tolkades sannolikt oftast som talade den i mycket högre grad till den enskilde än om dennes möjlighet att ingå i samhällslivet. Julia Kristeva problematiserar emellertid på allvar den senare aspekten, och hon gör det inte endast från sin position som »främling och kosmopolit« utan också med ett stort kunskapsdjup. Hon argumenterar för det avgörande värdet av en »allmän anda – en samling privata friheter möjliga att innefatta i större helheter« – och betraktar denna allmänna anda, förankrad hos såväl Freud, Montesquieu, Herder, Hegel, Aron som Althusser, som hörnstenen i det vi betecknar som en nation. Kristeva beaktar främst den franska situationen, men hennes ord passerar nationsgränsen. Till sist når hon fram till ett antal fraser inspirerade av Montesquieu, vilka man kan säga vidgar den traditionella gyllene regeln så att den når vår samtid: »Om jag visste att någonting kunde vara mig till nytta, men till skada för min familj, så skulle jag avlägsna det från mina tankar. Om jag visste att någonting kunde vara till nytta för min familj, men till skada för mitt fädernesland, skulle jag försöka glömma det. Om jag visste att någonting kunde vara till nytta för mitt fädernesland, men till skada för Europa, eller till nytta för Europa men till skada för mänskligheten, skulle jag betrakta det som ett brott.«
Delar av Göteborg och dess historia belyses både i dokumenterande ordalag och kritiskt i Olle Niklassons artikel »Fem egnahemsområden i Göteborg«. Där behandlas Bräcke, Fräntorp, Kålltorp, Landala och Utby, områden som uppfördes under 1900-talets första hälft. Niklasson ger både översiktliga bilder som berör såväl socioekonomiska förändringar i tiden – delvis knutna till krigets närhet och konjunktursvängningar men också till ideologiska företräden – som hur stilriktningar omsätts i både stadsplaneutformningar och av dem som införskaffade »egnahemmen«. Det översiktliga kompletteras av detaljinslag som berör den arkitektoniska utformningen av de egnahem som kom till och sedan – med tiden – har förändrats på sina speciella sätt. Genom Niklassons ord får man en möjlighet att möta staden på nytt, inte endast i det bildmaterial som presenteras i anslutning till hans artikel utan kanske också under en promenad i något av de fem alltjämt levande stadsområdena.
Från en pragmatisk behandling av arkitekturen får vi en reflektion kring byggandets mer svåråtkomliga aspekter i Johan Lintons försök att formulera »arkitektoniska principer«. Skisserandet av någonting bortom återfinns även hos Gert Wingårdh, som i ord och bild tecknar konturerna av den utställning han skall visa på Strandverket Konsthall på Marstrand i sommar.
I Håkan Möllers »Den fjärde sommarens sorg«, en tredelad betraktelse där saknaden är ett samlande tema, samspelar det nära och det avlägsna i försöket att skänka »friskt vatten« till den frånvarande, och till oss själva.
Den 21 oktober förra året avtäcktes Charlotte Gyllenhammars vertikalt strävande jubileumsskulptur Meteorit i Lundagård. Det skedde i samband med att lärosätet i Lund, med andra ord stadens universitet, firade 350 år. Vid avtäckningen höll Jesper Svenbro ett tal som vi publicerar i detta nummer av Arche. I hans tal finns himlastoft av olika slag närvarande, och mellan raderna också den meteorit som sedan 1939 finns i universitetets ägo. Med utgångspunkt i den antike Ferekydes från Syros kosmologi, i vilken regndroppen betraktas som en meteorit, för oss Svenbro till dennes »bevingade Ek« och det främmande som han ser i skulpturens alteritet. Flytande kan bli fast, vatten is. Svenbro minns att han en gång, i samband med att han arbetade på sin doktorsavhandling, kom till insikt om att språket för de antika grekerna ägde alteritet, »så stark att det kunde framträda som ett objekt och alltså övergå från flytande till fast form«, och följaktligen kunde nås av en vetenskaplig analys. Det främmande kan göras mindre främmande. Svenbros avtäckande tal kompletteras av de ord Charlotte Gyllenhammar fällde vid samma ceremoni. Hon tydliggör, konkretiserar och ger oss en bild av vad som förde henne till det astroblem som hon vill likna sin skulptur vid. Johannes Nordholm ger en kondenserad och initierad bakgrundsbild till Gyllenhammars verk.
I anslutning till detta nummers Paris-tema är det roligt att kunna publicera några av arkitekt Alf Folmers (se föregående nummer av Arche) fotografier från Paris hösten 1946. Tillsammans med undertecknads bilder spänner de upp en tidsrymd av nästan trekvarts sekel i skildringarna av vardagslivet i den franska huvudstaden.
Sist men inte minst fortsätter vi vårt initiativ med att erbjuda Arche:s läsare konstobjekt i form av grafiska blad och fotografier. Vi utökar också initiativet med en serie bilder av historisk eller arkivkaraktär. Teodosio Magnonis grafik från höstnumret 2016 följs här av teckningar från Charlotte Gyllenhammar och Gert Wingårdh, samt Alf Folmers poetiska pärmbild. Arkivserien inleds med ett dokumentärfoto som fångat Jacques Lacan till fots i Paris.
Per Magnus Johansson