Mats Leffler bidrar med en översikt kring Foucaults relation till antipsykiatrin och Annika Stiebe skriver om Foucault och psykoanalys.
Vi publicerar två föredrag från en konferens hållen i Montreal 1973: Henri F. Ellenberger redogör för de främsta antipsykiatriska företrädarnas teorier och den franske sociologen Robert Castel skriver om Foucaults engagemang i frågor som rör fängelset och den psykiatriska institutionen. I en artikel analyserar vetenskapsfilosofen Ian Hacking uppkomstbetingelserna för idén om multipel personlighet.
Den polska psykoanalytikern Helene Deutsch beskriver i sin artikel en svårdefinierbar patientkategori. Detuschs artikel har betecknats som ett tidigt bidrag till teorin om ”borderline” personlighetsstörning. Mats Leffler introducerar Deutsch i en separat artikel. Vi publicerar även en översättning av Foucaults artikel ”Nietzsche, Freud, Marx”.
Johan Linton undersöker frågan om gränsdragningar i arkitekturteorin utifrån en av Le Corbusiers föreläsningar.
I tre olika texter berör Simon Critchley, Thomas Karlsohn och Edward W. Said frågan om den akademiska institutionens autonomi. Utöver dessa skriver Astrid von Rosen om essän och universitetet.
Johan Linton och Per Magnus Johansson inleder Håkan Liljeqvists arbete med Göteborgsarkitekten Hans Hedlund. Här presenteras även några arbeten av Gert Wingårdh.
Numret avslutas med Ulf Karl Olov Nilssons essä ”Västra Kyrkogården, Göteborg”.
Per Magnus Johanssons ledartext
Detta nummer av Arche, 2012:38-39, utgör delvis en fortsättning på det tema kring Michel Foucaults doktorsavhandling Vansinnets historia under den klassiska epoken (1961) som inleddes i nummer 2011:34-35. Tonvikten ligger denna gång mer på Foucaults betydelse för diskussionen om psykiatrin än på verkets filosofiska och litterära implikationer. Vi inleder emellertid med en kort intervju med Michel Foucaults yngre bror, Denys Foucault, i vilken han via Phillippe Artières närmast kallt sakliga frågor lotsas till att minnas. Och bland minnesbilder av skilda slag träder brodern till sist sin bror nära: »… jag blir alltid rörd när jag talar om min bror.«
Denna intervju följs så av en sentida övergripande kommentar, skriven av Roland Gori, som söker ringa in Michel Foucaults aktualitet. Frågan gäller vilket slags subjekt som tillåts ta form i vår post- moderna kultur där det psykiska lidandet betraktas som ett »beteendeproblem«, som en följd av »den diaboliska positivism« som omvandlat såväl vansinnet som det psykiska lidandet till föremål för hälsoriskbedömning enligt den nu rådande medicinsk-ekonomiska logiken. I Goris resonemang avspeglar sig Foucaults kritiska granskning av vansinnets historia. Gori hänvisar även till Ian Hackings tanke att en psykopatologisk diagnos endast kan formuleras inom en »ekologisk nisch«, det vill säga inom ramen för rådande sociala och kulturella villkor.
Under 60- och 70-talen uppstod i Europa och USA en rörelse som så småningom fick beteckningen »antipsykiatri«. Från sinsemellan olika geografiska och teoretiska utgångspunkter kritiserade ett antal psykiatriker och sociologer den institutionella psykiatrin, såväl med avseende på dess teori som på de maktförhållanden den ansågs medföra. Man initierade också praktiska försök att skapa en annan form av psykiatri, byggd på vad man uppfattade som en mer jämlik grundstruktur. Foucault kom, inte minst på grund av sin stora bok från 1961, ofta att betraktas som en del av denna rörelse. Vi försöker här med hjälp av ett antal texter att fördjupa bilden av sambandet mellan hans egen historieskrivning och den psykiatriska praktik som förekom i hans samtid. På en mer övergripande nivå innebär detta också att vi i detta nummer uppmärksammar frågor om förhållandet mellan teori och praktik. När det gäller just frågan om Foucaults relation till antipsykiatrin belyses denna i en översikt skriven av Mats Leffler. Annika Stiebe bidrar med artikeln »Arkeologiska avtryck – Foucault om psykoanalysen«. Lyhört framtvinnas i hennes redogörelse en pendlande rörelse hos Foucault mellan närhet och avstånd.
Vi publicerar för detta sammanhang två representativa föredrag från en konferens med den för tiden utmärkande titeln »Bör psykiatrikerna själva spärras in?«, hållen i Montreal i maj 1973 och arrangerad av psykiatrihistorikern Henri F Ellenberger, verksam i bland annat Frankrike, Schweiz och Kanada. Ellenbergers egen redogörelse är en kritisk genomgång av de främsta antipsykiatriska företrädarnas huvudsakliga teorier. Foucault, å sin sida, försöker i sitt föredrag att bredda och relativisera föreställningen om vad som är att betrakta som »antipsykiatri«. Han tänker sig att denna utvidgade kategori uppstod i samma ögonblick som den franske psykiatrikern Jean Martin Charcot – under det sena 1800-talet betraktad som en auktoritet på hysterins område – började ifrågasättas. Man uppfattade det som att Charcot hade förmågan att under sina falldemonstrationer själv framkalla hysteriska anfall hos sina patienter. Därmed förlorade hans arbete den karaktär av objektivitet som man förknippade med den medicinska disciplinen psykiatri. Tvivlet, ifrågasättandet av läkarens roll, framträdandet av en maktstruktur, lade enligt Foucault grunden för en antipsykiatri med flera dimensioner. I avslutningen av sitt föredrag lyfter han fram betydelsen för all social förändring av att försöka påverka den samhälleliga rationaliteten och att i politisk handling bekämpa vissa former av maktförhållanden. Blocket om antipsykiatrin avslutas med en artikel där den franske sociologen Robert Castel, författare till flera böcker om psykiatri, antipsykiatri och psykoanalys, just skriver om Foucaults praktiskt politiska och intellektuella engagemang i frågor gällande fängelset respektive den psykiatriska institutionen.
Den tidigare nämnde kanadensiske vetenskapsfilosofen Ian Hacking finns också representerad i detta nummer av Arche. Vi publicerar hans »Den multipla personlighetens värdar«. Artikeln analyserar uppkomstbetingelserna för idén om multipel personlighet. Det psykiatrihistoriska perspektivet är inspirerat av Michel Foucaults arkeologi och Henri Ellenbergers empiri. I en introduktion till Hackings verk, »Ian Hacking mellan glömska och minne«, skisserar Andreas Stiebe hur några tankegångar i den artikel av Hacking vi här publicerar har vidareutvecklats i två av hans senare utgivna böcker.
Den ursprungligen från Polen härstammande psykoanalytikern Helene Deutsch knyter an till det psykiatriska temat genom sin text om »som om«-personligheten, författad i en första version i Wien 1934 och i en andra version 1938, efter hennes flykt till Boston och USA. I artikeln beskriver Deutsch en patientkategori som inte på ett självklart sätt kan inrangeras i någon av de övergripande beteckningarna neuros eller psykos. Det rör sig om personer med stor begåvning men utan egentlig förmåga till psykologiskt djup eller närhet till andra människor. Det härmande inslaget i deras relationer är påtagligt. Artikeln har betecknats som ett tidigt bidrag till teorin om »borderline« personlighetsstörning, en idag vedertagen diagnos i de psykiatriska diagnossystemen. Deutsch själv speglar i sitt levnadsöde flera centrala livsdilemman för 1900-talsmänniskan. Hon hörde till de första kvinnliga läkarna och de första kvinnliga psykoanalytikerna. Hon var också bland de första att uppleva och på en teoretisk nivå beskriva en konflikt mellan moderskap och professionell och intellektuell karriär. Hennes teorier på kvinnlighetens område har använts men också kritiserats av såväl andra psykoanalytiker som företrädare för feminismen. Det var på grund av sitt judiska arv som Deutsch tvingades lämna Europa för att under andra hälften av sitt liv leva i exil i USA. Den här publicerade texten vittnar om hur hon tidigt och med klinisk känslighet lade märke till och började teoretisera kring psykologiska fenomen som senare skulle komma att bli vanligare i Västerlandet. Deutsch introduceras i en separat artikel av Mats Leffler.
Vi har till detta nummer av Arche översatt ytterligare en artikel av Foucault. »Nietzsche, Freud, Marx« behandlar tolkningsteknikerna hos de tre tänkarna. Även om texten inte direkt berör psykiatrin, kan den sägas ta bäring på frågor som vad en sjukdom egentligen är, vad som är kärnan i en vanföreställning, hur långt det är möjligt att nå i sin förståelse av den andre. Foucault tycker sig se hur framför allt Nietzsche och Freud – han behandlar i mindre utsträckning Marx – anvisade nya sätt att tänka kring tolkningen av tecken. Efter deras teoretiska bidrag uppfattar man i Västerlandet förhållandet mellan yta och djup annorlunda – tolkningens rörelse framstår som mer överblickande än djupgående, menar Foucault. Tolkningen framstår idag också som dömd att förbli ofullbordad, den når aldrig fram till en definitiv sanning eller grund, utan bara till ett »strukturellt gap«. Foucault tänker sig att en yttersta sanning skulle kunna vara liktydig med vansinnet. Det finns enligt hans läsning ingenting helt primärt, allt vi kan varsebli innebär redan en tolkning. Och på grund av detta kommer tolkningen också att få en självgranskande karaktär. Även uttolkarens person och tolkningens förutsättningar blir efter Nietzsche, Freud och Marx till föremål för tolkning – och det kanske i än högre grad än tecknets innebörd.
I en kort och punktvis strukturerad text undersöker Johan Linton på ett fritt sätt frågan om gränsdragningar i arkitekturteorin. Utifrån en av Le Corbusiers sydamerikanska föreläsningar tar han med läsaren i en rörelse som också utgör en kommentar till den arkitekturteoretiska traditionen när det gäller förhållandet mellan text och bild.
Vi presenterar tre texter som berör frågan om den akademiska institutionens autonomi. Avsnittet in- leds med Simon Critchleys artikel »Vilken är tänkandets institutionella form?« från 2008 och avslutas med Edward W Saids »Om universitetet«, ett framträdande 1999 inför avgångsstudenterna vid American University in Cairo. Ursprungligen var både Critchleys och Saids texter manuskript till muntliga anföranden. Karlsohns text, »Den akademiska friheten och universitets uppgift«, lagd mellan de två andras, kommenterar såväl Saids som Critchleys betraktelser. Karlsohn berör i fråga om Saids syn på universitetet kort det senaste årets revolter i arabvärlden och snuddar problematiserande vid frågan om vem som står som garant för fri- och rättigheter. Därtill blir Saids funderingar enligt Karlsohn inte bara en kritik av vissa av de humboldtska idealen för det universitetsväsende denne var med att utforma i det tidiga 1800-talet, utan ur denna kritik framträder även en föreställning av vad Karlsohn kallar vägledande art. Enligt Said är akademins huvuduppgift »att bevara klyftan mellan sig själv och samhället, eftersom samhället styrs alltför direkt av politiken«. Universitetet bör få vara den plats där »äkta möten med det som inte är eget« möjliggörs; exilerfarenheten kan inom ett autonomt universitet bli fruktbar. Den tillåts då bli den existentiella fråga den i grunden är. Karlsohn kommenterar också det synsätt som Critchley pläderar för i sin artikel. Critchley är ute efter den institutionella form som öppnar för vad han kallar ett kollaborativt tänkande. Han är kritisk mot att undervisning bedöms utifrån ett kvantitativt tänkesätt. Det är en omöjlighet att förklara undervisning kvantitativt, hävdar han. I Critchleys text finns hänvisningar till psykoanalysen och Lacans oförvägna handlande då han uteslöts från den internationella psykoanalytiska föreningen; Lacan förvaltade sin autonomi genom att skapa en ny institution. Critchleys slagord för en tänkandets institutionella form blir: »undervisning, en inriktning mot det sanna, möte och kommunikation genom det talade ordet, njutning, känsla, beröring, försiktighet och disciplin«. Det klingar svunnet, det har klang av tilltro.
Karlsohn jämför också de två tänkarnas synsätt. De delar uppfattningen att undervisningen är en ytterst angelägen fråga samt att den akademiska friheten spelar en avgörande roll för att undervisningen skall kunna bli »en lusterfarenhet i sanningens tjänst« (Critchley). Men Karlsohn finner också olikheter mellan dem, och den gäller främst varifrån hotet mot universitetets frihet kommer. Varken Critchley eller Said utmålar censur eller tvingande politisk styrning som det allvarligaste hotet, men de ser på den samtida situationen med olika klarhet i blicken.. Said, menar Karlsohn, hade svårt att se de »eskalerande instrumentaliseringsprocesser som sätter kritisk reflexion och humanistiska discipliner på undantag«. Critchley, som är britt, går närmare och rakt på både det demokratiska EU och vår samtid i sökandet efter hot. Med Bolognaprocessen fick den nya regimen – kännetecknad av »företagsmodeller, utvärderingsmekanismer och inre disciplin« – ett fotfäste som nu ger avtryck inte endast i andra EU-staters styrning av universiteten utan även i den svenska högre utbildningens vardag.
Universitetstemat lever också i Astrid von Rosens fria text »Essän och universitetet«. Fjorton ögon- blick. Fjorton reflexioner. Kontaktytor. Komna ur en färdighetskurs; att skriva om kultur. På väg mot en punkt som essän inte vill ha. En rapport från universitetet; helst vill essän ett kommatecken. En fortsättning som följer.
Som utlovat återkommer vi i detta nummer till Håkan Lindqvists arbete med Göteborgsarkitekten Hans Hedlund. Det denna gång än mer omfattande materialet inleds med en kort kommentar av Johan Linton och undertecknad, varefter Arche lämnar ordet till Lindqvist. Liksom i förra numret är vi glada att kunna skapa en samtida referenspunkt till Hedlunds verk genom att presentera några arbeten av Gert Wingårdh.
Sista ordet i detta nummer av Arche ges Ulf Karl Olov Nilsson och hans essä »Västra Kyrkogården, Göteborg«. Tankar runt gravstenen. Då som här och nu; »döden upplever man inte«. Den finns.
Vi återkommer till Bok och Biblioteksmässan med nästa nummer.
Per Magnus Johansson