Per Magnus Johansson presenterade Lina Wolffs augustprisnominerade roman Djävulsgreppet på Augustgalan den 28 november 2022.
Se inslaget här:
Undertecknad fick en förfrågan från Jon Arborelius, Svenska Förläggareföreningen, instiftad 1843 under namnet Svenska Förlagsföreningen. Han undrade om jag skulle vilja presentera romanenDjävulsgreppet av Lina Wolff på Augustgalan 2022. Inbjudan motiverades bland annat av att jag är ”en profilerad psykoanalytiker”.
Vidare nämns att Augustpriset är den svenska litteraturens finaste pris, att det delas ut på Augustgalan den 28 november i Konserthuset i Stockholm, och ”att var och en av de arton nominerade titlarna presenteras på scen av en noga utvald presentatör, någon som kan bokens ämne, förstår bokens estetik, som kan se det fina och unika i just den boken och som kan förmedla det till publiken i Konserthuset.”
Lina Wolffs författarskap kände jag till sedan tidigare. Jag hade läst och berörts av De polyglotta älskarna (2016) och Köttets tid (2019), men aldrig skrivit något om romanerna. Jag kände mig hedrad och inspirerad av uppdraget och tackade ja. Efter flera omtag och omskrivningar skrev jag följande rader om hennes roman:
Lina Wolffs Djävulsgreppet är ett stort verk i ett måttfullt format. Wolff skildrar människans strategier för att överleva i en värld utan tydliga gränser och strukturer. Den känsliga rörelsen mellan inre och yttre liv gestaltas. Djävulsgreppet tar sig an sexualitetens möjligheter och dess utsatthet, kärleken i det västerländska postmoderna samhället skärskådas, den urbana ambivalensen i Florens levandegörs. Den psykoanalytiska referensen är diskret närvarande; såväl det undermedvetna som det omedvetna skrivs in i den vindlande texten.
Kroppens okontrollerbara kraft är dess klangbotten. Kroppens materialitet driver språket vidare och överskrids i mening efter mening. Ensamheten, ömkligheten, desperationen, tomheten och det mänskliga tillkortakommandet ges en lågmäld och värdig form. Hon skriver i slutet av romanen: Det finns bara ett sätt att överleva extrem kyla, och det är att anta en ännu lägre temperatur. Var det inte det demonen inom henne sa?
Texten fångar kylan såväl i som utanför kroppen.
Lina Wolffs roman Djävulsgreppet strålar av svärta i mörkret.
Texten lästes upp vid utdelningen av Augustpriset måndagen den 28:e november.
Att skriva om en text av hög kvalité är en invecklad och komplicerad uppgift. Det finns flera fallgropar. En består i att ju mer man skriver om en text, desto mer riskerar man att fjärma sig från den ursprungliga texten. Man kan fångas av de egna orden och formuleringarna och drivas bort från uppdraget. Den ursprungliga skriften måste finnas som en subtil och förmedlad referens i den egna texten. Behovet av att återvända till originalet för att se om förhållandet mellan närhet och distans till den fungerar ger sig också till känna. Lyckas jag fånga något av den skönlitterära text som är föremålet för mitt skrivarbete? Är min egen text strängt underkastad uppdraget? Har den blivit alltför osjälvständig? Tenderar den att bli ett torrt referat? Eller än värre, en text som endast uttrycker en lam och poänglös beundran inför det ursprungliga verket? Eller dess motsats; uttrycker min egen text ett inre tarvligt behov att avundsamt solka ner den andres text? Kan jag inte öppna mig för den andres originella röst?
Frågorna är många och tenderar att accentueras när det handlar om en idag levande skribent. Texten bör mejslas ut i en process som kräver både ansvar, noggranhet och mod. Utmaningen består i att bland kobbar och skär hitta fram till en farled som det går att färdas på.
Lina Wolffs text drabbade mig; det kändes angeläget att med eftertryck och rakryggat uttrycka min innerliga uppskattning av Djävulsgreppet.
Per Magnus Johansson