”Freuds texter ställer fortfarande angelägna frågor”
Kulturdebatt – Psykoanalytikern Per Magnus Johansson svarar vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt.
Charlotta Sjöstedts artikel ställer en angelägen fråga. Vilken typ av vetenskaplig disciplin är psykoterapi? Det finns en diskurs som påstår att det föreligger en avgörande distinktion: den mellan vetenskap och icke vetenskap. Man förutsätter att forskarvärlden är överens om vad som är vetenskap och vad som inte är vetenskap. Samma diskurs brukar förespråka att psykologins främsta uppgift är att göra rent hus med det som man tänker sig inte är vetenskap. Tanken tenderar att leda till hävdandet att så kallad empirisk forskning, bestående av enkätundersökningar och skattningsskalor, entydigt kan avgöra vad som är rätt metod och vad som är sanning eller lögn. Forskningen baseras på större grupper av individer.
Texter av äldre datum, likt Sigmund Freuds, har lite att bidra med för att förstå den gåtfulla människan, hennes psykiska lidande och hur hon skall kunna få hjälp i sin utsatta situation. Skönlitteraturen – epiken, dramatiken och poesin –, konsten, filosofin och filosofihistorien, liksom idéhistorien, har ingen plats i denna diskurs. I sammanhanget kan det vara klokt att erinra sig att historielöshet aldrig har gynnat det omdömesgilla och problematiserande samtalet.
Den grundläggande frågan handlar inte om huruvida de klassiska texterna har något att säga oss idag. Frågan handlar snarare om sättet på vilket vi tolkar dem och hur vi lyckas placera dem i sitt sammanhang.
Min, liksom många andra humanistiska forskares, uppfattning är att Freuds texter än idag ställer flera angelägna frågor: Hur skall vi lyssna till patienten? Hur skall vi förstå det psykiska lidandet? Hur skall vi tolka det som patienten säger? Hur ser förhållandet mellan att tala och lyssna ut i det terapeutiska mötet? Vad är det som gör att behandlare och patient kan skapa en fungerande psykoterapeutisk så kallad allians? Hur kan en tillitsfull anknytning och ett förtroende skapas i det terapeutiska rummet? Vilken förbindelse finns mellan det som varit och det som är? Dessa frågor har lika stor relevans idag som de hade kring sekelskiftet 1900.
Psykoanalysen ger av naturliga och historiska skäl inte manualbaserade svar på hur vi skall förstå eller hjälpa den psykiskt lidande människan. Den aktuella diskussionen om psykoanalysen och om adekvat innehåll på psykoterapiutbildningar bör i betydligt högre grad riktas in på att möjliggöra en genomtänkt, kvalificerad och vetenskaplig diskussion präglad av öppenhet inför de svårlösta problem som den så kallade psykiska ohälsan skapar.
Det är av stort värde att den legitimationsgrundande psykoterapeututbildningen vid universiteten ger plats åt att läsa såväl aktuella publicerade vetenskapliga artiklar, så kallade peer review-artiklar, som klassiska texter. Vetenskapsteori och vetenskapshistoria befinner sig i ett komplementärt förhållande till varandra, på samma sätt som kvantitativa och kvalitativa metoder gör det. Ju bredare och mer mångfacetterad utbildning studenterna får, desto större är möjligheten för dem att hjälpa sina patienter.
Kan det vara så att ett stort antal psykologer idag upplever en kunskapsbrist i förhållande till sin grundutbildning och sina arbetsuppgifter? Kan det vara en orsak till att intresset för så kallat psykodynamiska psykoterapeututbildningar fortfarande är mycket stort? Enligt mitt förmenande har de en fortsatt viktig funktion att fylla. I synnerhet om de avlägsnar sig från positionen att ge tvärsäkra svar på komplicerade frågor, och istället öppnar för möjligheten att känsligt lära sig ställa relevanta frågor knutna till de arbetsuppgifter som en psykoterapeut kommer att möta i sitt framtida yrkesliv.
Per Magnus Johansson
