Jean-François Lyotard, född 10 augusti 1924 i Versailles, död 21 april 1998 i Paris, var en fransk filosof och litteraturvetare, främst känd för sina teorier inom postmodernismen. Till hans mest kända skrifter hör Det postmoderna tillståndet (La condition postmoderne. Rapport sur le savoir, 1979), som ofta anges som startskottet för postmodernismen. Hans postmodernism har sin grund i studier av Edmund Husserl och fenomenologin.
Jean-François Lyotard föddes i Versailles som son till försäljaren Jean-Pierre Lyotard och dennes hustru Madeleine, född Cavalli. Han studerade vid Sorbonne, där han blev vän med Gilles Deleuze. Lyotard undervisade åren 1950–1952 vid Lycée Ahmed Reda Houhou i Algeriet. Från 1959 var han lektor vid Université Paris-Sorbonne, och 1966 fick han en position inom filosofiska institutionen vid det nystartade Université Paris-Nanterre. Under mitten av 1960-talet började han närvara vid Jacques Lacans föreläsningar. 1971 promoverades han, och erhöll titeln Docteur de lettres för Discours, figure. Han började undervisa vid Université Vincennes-Saint-Denis 1972 (där han långt senare (1987) utsågs till professor emeritus). Under senare år var han verksam vid bland annat University of California och Yale University i USA. Lyotard grundade Collège International de Philosophie i Paris och var medlem i European Graduate School. Under åren 1954–1966 var han medlem i Socialisme ou Barbarie, en vänstergrupp av intellektuella trotskister som vände sig mot den sovjetiska kommunismen. Han deltog aktivt i studentrevolten 1968 och organiserade 22 maj-demonstrationen. (Källa: Wikipedia)