Hur kan en person genom poesin och möjligheten att uttrycka sig med ord överskrida exilens prövningar? Vad är det att ha språket som sitt hem? Många människor världen över måste lämna de länder där de har fötts och vuxit upp, ibland utan hopp om att kunna återvända. En övermäktig upplevelse av brist kan ta sig uttryck i förödande tomhet eller bindande nostalgi. På vilket sätt kan erfarenheten av ett slags förlust utan objekt, genom språket omsättas till en förnyad möjlighet att leva och ta plats i en annan kultur?

I boken publicerar Per Magnus Johansson och Jila Mossaed en poetisk dialog om exilens språk.