Läsandet, kunskapssökandet och biblioteken – i rädslans tid
En fråga som av naturliga skäl intresserar mig handlar om vad som händer med läsandet under denna smärtsamma period. Hur påverkas människan då hon förs in i ett rum av rädsla, begränsad rörlighet och isolering med avseende på läsandet? Läser människor mer eller mindre under Corona-krisen? Hur fungerar biblioteken under denna tid? Söker sig människor till biblioteket? Representerar denna specifika miljö en plats där oron minskar och ångesten reduceras? Driver oron och dödsångesten fram ett sökande efter kunskap eller leder den snarare till att kunskapssökandet paralyseras? Hur har låntagarnas beteenden förändrats? Hur har de humanistiska forskarnas vanor förändrats under våren 2020?
Jag skickade mina frågor till Jonas Gilbert, som sedan fem år är bibliotekschef vid Södertörns högskola i kommundelen Flemingsberg, Huddinge kommun i Stockholms län, och som jag sedan mer än två decennier har ett utbyte med. Och här kommer hans svar:
”Tack för dessa tankeväckande frågor. Jag vill inleda med att säga att mina erfarenheter till största delen kommer från forskningsbibliotek vid universitet och högskolor där fokus för arbetet är på den vetenskapliga litteraturen i dess olika former. Och frågorna kring läsandet och biblioteken som en plats för kunskapssökande omfattar givetvis även andra typer av bibliotek och andra typer av litteratur; inte minst är skönlitteraturen en stor källa till kunskap och ibland även till tröst i orostider. Men trots att det finns olika typer av bibliotek tror jag att det finns en gemensam grund. Oavsett typ av bibliotek så vill vi att biblioteken ska vara öppna, offentliga platser där alla ges möjlighet att ta del av kunskap, kulturarv och de berättelser som formas i olika traditioner. Jag besökte en gång Boston Public Library som har en huvudbyggnad invigd 1895 med texten ”FREE TO ALL” i versaler över sin entré. Tydligare än så tror jag inte bibliotekens traditionella idé kan fångas: en plats öppen för alla, där oavsett bakgrund och status var och en är välkommen att ta del av den kunskap och de gemensamma berättelser som är stommen i ett samhälle.
Med detta som bakgrund vill jag utgå från en tanke som slagit mig vid flera tillfällen den senaste månaden: pandemikrisen tycks hjälpa till att förtydliga och ibland även driva på företeelser och trender i vår samtid. En kris inträffar i en viss given tid med de förutsättningar som råkar råda då, och detta sätter sin prägel på vilka typer av reaktioner och följder som krisen får. När spanska sjukan spreds vid 1910-talets slut visste ingen människa ännu hur en viruspartikel ser ut. Idag – ganska precis ett halvår efter att viruset som orsakar covid-19 först identifierades – finns det redan över 7 600 publicerade studier över SARS-CoV-2 (PubMed.gov, 2020-05-31). Så ur en aspekt är detta ett kunskapssökande och kunskapsalstrande som saknar motstycke i människans historia. Flera av de svenska forskningsfinansiärerna, Vetenskapsrådet och andra, var mycket snabba med att utlysa bidrag och ställa om befintliga projekt för att understödja och möjliggöra forskning om covid-19 och viruset som orsakar sjukdomen. Detta system för forskning och genererande av ny kunskap visar sig alltså vara mycket effektivt och ge snabba resultat, åtminstone i laboratorierna.
Tillgängligheten och spridningen av den här forskningen sker också till stor del öppet och globalt, via internet. Detta är en av de mer långsiktiga trender som forskningsbiblioteken har arbetat med under många år – en omställning till ett öppet vetenskapssystem där publikationer och ibland även underliggande data kan göras så tillgängliga som möjligt. Flera av de internationella förlagen har under krisen tagit bort krav på betalningar och prenumerationer och gjort litteraturen kring coronaviruset tillgänglig för alla. Så detta system – som vi med vetenskapssociologen Derek J. de Solla Price (1922-1983) kan kalla ”big science” – har visat sig agera effektivt, rationellt och upplyst. Men som alla förstår är detta bara en av många aspekter som präglar hur kunskap genereras och förmedlas vidare inom olika grupperingar i ett samhälle. En annan trend, som var påtaglig innan pandemikrisen men som också tydligt hamnat i fokus i samband med krisen, gäller den felaktiga information som medvetet eller omedvetet sprids i olika forum. Även frågan om källkritisk granskning och att synliggöra vad som är medveten desinformation är något som berör bibliotekens arbete. Samtidigt som ett vetenskapligt präglat kunskapssökande pågår med hög intensitet, sprids olika former av rykten och därtill medveten desinformation. Du har tidigare påpekat att det finns högt uppsatta politiker som menar att just deras befolkning inte kan drabbas av pandemin. Och även om ett sådant påstående är lätt att sätta i tvivel för oss som har tillgång till en stor mängd informationskällor och har rätt att yttra oss fritt, finns det andra former av rykten som möjligen kan vara svårare att ta ställning till. Förebygger nikotin vissa effekter av covid-19 (svensk tobaksindustri verkar ha initierat studier kring snus och covid-19)? Är det en förnuftig åtgärd att injicera desinfektionsmedel i sin egen kropp? Är medicinering mot malaria också effektiv vid covid-19? Att det finns en president i USA som inte sällan står i epicentrum för den här typen av rykten och diskussioner som alla världens massmedia ivrigt fångar upp är kanske det allra mest emblematiska för vår tid. Häromdagen kom nyheten att Twitter såg sig föranlett att i samband med Trumps olika tweet publicera uppmaningar till källkritisk granskning. Det kunskapssökande som drivs av uppriktighet, strävan efter sanning, transparens och långsiktighet utmanas av olika känslostormar där vi inte alltid förstår vem som är avsändare eller vad som är syftet. Detta kan nog sägas gälla såväl på en socialpsykologisk som en individualpsykologisk nivå?
Eftersom bibliotekens arbete handlar om att samla, bevara och tillgängliggöra information och kunskap är allt detta trender som har varit påtagliga under flera år, men som nu katalyseras ytterligare i pandemikrisens spår.
Vänder vi sedan blicken mot de svenska universiteten och högskolorna under krisen så är det en annan av vår tids övergripande trender som präglat vårens arbete: digitaliseringen. Genom den rekommendation som regeringen lämnade den 17 mars 2020 så skulle all undervisning ske på distans från och med nästföljande dag. Att alla pågående utbildningar vid de svenska lärosätena skulle genomgå en sådan förändring på mindre än 24 timmar hade inte ens varit möjligt som en föreställning i fantasin innan krisen, skulle jag vilja säga. Alla med någon erfarenhet från beslutsprocesser vid universitet och högskolor vet att frågor med avsevärt mindre konsekvenser än så normalt tar betydligt längre tid att bereda, besluta och genomföra. Så här kan vi verkligen tala om en kris och en större kraft som drabbade den traditionella utbildningen och akademiska verksamheten. Även om det är för tidigt att uttala sig om de långsiktiga effekterna av detta, så är det mitt intryck att högskolor och universitet har klarat denna omställning relativt bra efter omständigheterna. Jag ser egentligen två orsaker: först och främst individuella insatser från många personer som insett stundens allvar och som bidragit med arbetsinsatser utöver det vanliga. Jag har sett åtskilliga sådana exempel omkring mig, bland lärare, studenter, bibliotekarier och annan personal på högskolan. Människor som trots oro och i stor osäkerhet kring det allmänna läget lyckas inte bara genomföra sitt arbete utan också att förändra och utveckla det. Den andra orsaken till att denna snabba omställning gick att genomföra är att de tekniska verktygen och systemen till stor del redan fanns på plats: digitala kursplattformar och andra system för att mötas och kommunicera i realtid. Kapaciteten i de här systemen fick i många fall anpassas och snabbt byggas ut, men till stora delar var detta en form av infrastruktur som fanns förberedd; ungefär som en järnväg som har byggts klart men där tågen ännu inte kör i full trafik, för att göra en liknelse. Det är självklart att alla aktiviteter som skulle ha genomförts inte har gått att genomföra, och att vissa utbildningar, framför allt med olika former av praktiska moment, har lämpat sig sämre för distansundervisning. Studentkåren vid Södertörns högskola har genomfört en enkät som besvarats av drygt 2 000 studenter, och av dessa anser knappt hälften att det har fungerat bra eller mycket bra att studera på distans under perioden. Samtidigt upplever en knapp majoritet att kvaliteten har förändrats till det sämre, men drygt 48 % anser att kvaliteten är oförändrad eller till och med förbättrad. Och detta alltså trots att hela omställningen skett utan förberedelser! Jag tror att det i förlängningen talar för att universiteten och högskolorna kommer att behålla större inslag av distansundervisning, även i ett normalläge. Jag tror det kommer att finnas ett pre- och ett postcorona, avseende hur olika digitala verktyg och system används i den högre utbildningen och inom akademin.
Biblioteken har i den här situationen varit viktiga, både som en fysisk plats där studenter och lärare kan hitta sin litteratur och som förmedlare och guider i de digitala landskapen. Biblioteken arbetar parallellt med den tryckta och den digitala litteraturen och informationen sedan många år och vi har ofta varit i framkanten för att se hur detta påverkar högskolornas verksamhet och användarnas ageranden. Och även om min erfarenhet gäller högskolebiblioteken så vet jag att detta även gäller för folkbiblioteken. På Södertörns högskola har vi hållit öppet genom hela krisen (med undantag för kvällar och helger) och detta är något som studenter, lärare och högskolans ledning har satt ett stort värde på. Även för att kunna bedriva undervisningen i distansläge är det viktigt med tillgång till ett bibliotek. Förutom tillgången till kurslitteratur så erbjuder biblioteket även tillgång till datorer och wifi. Det kan synas trivialt i en tid när de allra flesta har en smartphone med mobildata i sin ficka, men i den ovan nämnda enkäten från studentkåren så är det en fjärdedel av studenterna som rapporterar att de har haft svårigheter med internet eller med utrustning för att bedriva studier på distans. Till beslutet att hålla öppet bidrog även att vi har stora och rymliga lokaler där det går utmärkt att läsa och studera utan att det behöver uppstå trängsel. Vi har kontinuerligt gjort riskgenomgångar och anpassningar enligt de olika riktlinjer som har funnits att tillgå, för att kunna erbjuda en så bra miljö som möjligt för användare och medarbetare. Jag fick även tidigt besked från stads- och folkbiblioteken i Stockholm och Huddinge att de upplevde en pressad situation och då kändes det viktigt att inte behöva hänvisa våra studenter till deras verksamheter. När stora delar av det civila samhället stängdes visade det sig viktigt att biblioteken – om än med anpassade former – kunde hålla så mycket av verksamheten igång som möjligt. Från folkbiblioteken i Huddinge vet jag att besöksantalet minskat under krisen, men att de ändå haft kring 70 % av det normala antalet besökare. Så uppenbart har personer sökt sig till biblioteken, och säkert i syfte både att hitta litteratur och för att få det som jag i brist på ett bättre uttryck kallar ”digital vägledning”. Men med detta sagt: jag har många dagar saknat det myllrande liv som brukar prägla högskolebiblioteket på Södertörn där vi en normal terminsdag kan ha flera tusen besökare och där livliga diskussioner och studier i ensamhet och tysthet ryms under samma tak. Det har varit ödsligt!
Med detta vill jag också återknyta till din fråga om de humanistiska forskarnas situation under våren. Det första jag kom att tänka på när jag läste frågan är att jag en dag mitt i den pågående krisen blev glad när en av våra forskare – Anders Burman som är professor i idé- och lärdomshistoria – satt på sin vanliga plats i den i övrigt glest befolkade läsesalen. Det tog jag som ett tecken på att läsandet och den humanistiska forskningen fortsatte, trots krisen. Men det jag annars hört från flera forskare och lärare är att omställningen till den digitala undervisningen har tagit mycket av deras tid i anspråk. Och jag tycker det är förklarligt om det har varit svårt att hinna med den anpassningen och att samtidigt bedriva forskning i normal omfattning. Vi kommer säkert senare i år och under nästa år se om krisen har förändrat något i publiceringen av forskningsresultat, men det är för tidigt att säga detta i nuläget. Eller för att nämna ett annat exempel: disputationerna genomförs nu på distans, där disputanden, opponenten och betygsnämndsledamöter kan befinna sig i olika länder och hela disputationen genomförs på nätet. Bara en sådan förändring hade under normala omständigheter krävt omfattande förberedelser och beslutsprocesser. Den här våren har det genomförts nästan i förbigående och utan att väcka uppmärksamhet. Det visar att det går att göra förändringar, även i traditionsrika verksamheter. Det kommer dock att bli ett viktigt arbete att fånga upp dessa erfarenheter, säkerställa att de akademiska kärnvärderingarna lever kvar och att sedan vidareutveckla universitet och högskolor till en tid efter krisen. Till dessa kärnvärden hör att kunskapen ska hållas tillgänglig, kunna granskas och komma alla delar av samhället till gagn. Och det ser jag som stommen i ett biblioteks verksamhet. Före, under och efter en kris.”
Ett stort tack till Jonas Gilbert för ett uttömmande och initierat svar. Jag sade i en intervju som publicerades i Göteborgs-Postens lördagsbilaga ”Två Dagar”, den 30:e maj, att när jag blir rädd så försöker jag att förvandla rädslan till någonting konstruktivt. Jag söker kunskap. Mitt sätt att förhålla mig till min egen rädsla är att våga ställa de frågor som jag tror och tycker är viktiga, precis som jag gjorde när jag för ett antal år sedan undersökte kritiken mot psykoanalysen. Jag är rädd, ingen besserwisser. Jag lever inte utan rädsla. Jag är rädd och därför söker jag kunskap. Därför försöker jag att tala med människor, som har mer kunskap än jag själv i frågeställningar som är angelägna för mig. Jag är okunnig i en uppsättning frågor. Jag behöver fortsätta att lära mig; möta min okunskap.
Det finns i raderna ovan ett igenkännande av momentet när det oförglömliga läsandet började; själva ögonblicket när den enskilde får tillträde till en ny värld; då vardagen – den som är präglad av ögat, kroppen, den omedelbara närheten och mötet med den fysiske andre – får tillgång till en ny gäst i verkligheten; läsandet och boken. Att få möta andra tankar, att glömma det omedelbara och det oförmedlade; att i läsningen möta en annan närhet: Då det läsande ögat tar ett järngrepp om boksidan.
Oron kommer också från att det finns något ovisst, oklart, odefinierbart hotande, fientligt, något vi kanske har anledning att vara misstänksamma gentemot; ”man kan aldrig veta”. Att läsa och att söka på allvar förutsätter ett erkännande av att man inte vet; i själva sökandet finns också ett hopp. Förhoppningen att orden, de nya tankarna och den nyförvärvade kunskapen skall göra att oron minskar och att världen blir något mer begriplig och hanterbar; att jag åtminstone försöker att lära mig att skilja på realistisk och orealistisk rädsla. Eller lär mig att det inte går att skilja på realistisk och orealistisk rädsla. Jag vet om att det inte går att säkert veta. Men jag vill veta; jag ger inte upp. Och en dag kan det vara möjligt att skriva: Jag har lärt mig något som har förändrat min förståelse av mig själv och världen utanför mig.
En värld av böcker; ord, tankar, kunskap: Här finns litteraturhistorien, filosofihistorien, vetenskapshistorien och lärdomshistorien samlad. Ett bibliotek; en plats där oron, nyfikenheten och lugnet kan få plats. Ett rum att fly till; en plats att återvända till; i läsandet befinner jag mig i en annan tid.
Per Magnus Johansson den 8:e juni