Bästa Astrid, jag har länge haft idén att jag skulle vilja tala med en tänkande, forskande och skrivande konsthistoriker, verksam inom universitet, om Coronakrisen. Jag undrar därför om det skulle vara möjligt att be Dig svara på några frågor.
Dina svar kommer att tryckas i en andra bok om hur den tid vi nu lever i präglas av pandemin. Bokens form är dagbokens. Den första boken publicerades i maj och trycktes på Korpens bokförlag. Den andra kommer att publiceras på samma förlag i december. Här kommer mina frågor till Dig:
Hur har du som universitetslärare påverkats av pandemin? Vad har du kunnat fortsätta med? Och vad har Du blivit tvingad att avstå från?
”Per Magnus, tack för frågorna! Det betyder mycket för mig att i dessa tider få lov att reflektera över arbetslivet och konsten i dialog med dig.
Jag, och mina kollegor, har på kort tid blivit mycket bättre på att använda digitala verktyg på effektiva sätt. Vi har alla kunnat fortsätta undervisa, fast i digital form. I början av pandemin, när vårt team samlades i Zoom (en digital mötes- och videokonferensplattform) lade en kollega upp en bild på hamstrar som tittade ut ur rektangulära glaslådor. Precis så såg vi ut i Zoom! Lite fluffiga, trötta, kanske förvirrade, varelser i rutor. Jag minns hur vi skrattade befriat, glada över att se och höra varandra, en stund, mitt i karantänen. Nu har det gått sex månader sedan vi ställde om från huvudsaklig campusundervisning till distansundervisning. När jag blickar tillbaka på omställningen känner jag stolthet över att vi har klarat av undervisningen så här långt.
Teamkänslan, som var helt avgörande för hur vi samarbetade när pandemin var över oss, för tankarna till en tidigare kris. Hösten 2019 kom det besparingskrav uppifrån i organisationen. På för mig oklara grunder valdes konstvetenskap ut för att decimeras. Kollegor varslades om uppsägning. Krisen fick oss att kämpa för ämnet på ett annat sätt än tidigare. Detta innebar att problematiska olikheter omvandlades till värdefulla tillgångar – i ett slag! Osannolikt, men sant. Vi började arbeta mera utåtriktat med sociala medier, gjorde en blogg, en podd och konstnärliga affischer för våra kurser. Jag fann glädje i att försöka finna nya skarpa sätt att argumentera för vikten av historisk kunskap och bildning. Kraften och kreativiteten följde med oss in i Coronakrisen och in i de digitala rummen.
Digitala verktyg och undervisningsformer är självfallet något annat än analoga, fysiska föreläsningar, seminarier och möten. Det som jag vill ta upp här är hur radikalt det som kan kallas för ’den institutionella dumheten’ har minskat. Mötena är färre än tidigare, och de som är var har blivit mera effektiva. Dessutom, när det inte längre fanns något alternativ, upphörde åratals otydlighet och velighet beträffande utveckling av distanskurser. Att kunna undervisa på distans, med eller utan en Coronapandemi, har med demokrati att göra. Jag företräder ett klassiskt historiskt ämne, som står för bildning: något som alldeles uppenbart är en brist i dagens hårt polariserade debatter och mediala drev. Flera, även de som inte bor i storstäder borde ges ytterligare möjligheter att studera konst på olika nivåer. Jag är uppväxt på landet, på gränsen mellan Östergötland och Småland, så jag vet vad jag talar om när det gäller långa avstånd till städernas kulturutbud och utbildningsstrukturer.
Ett besök av en internationell gästforskare inom scenografifältet, det område där jag har min specialistkompetens, fick ställas in. Lyckligtvis hade vi lärt känna forskaren under ett besök hösten 2019 och kunde därför smidigt övergå till digitala utbyten. Vidare har jag fått avstå från arbets- och konferensresor. Det var i ärlighetens namn en befrielse att slippa det myckna resandet. Två viktiga konferenser gjordes om till digitala versioner. I stället för att föreläsa live under själva konferensen inbjöds deltagarna att skicka in förinspelade presentationer. Jag gjorde flera inspelningar mitt i sommaren. Det var som om arbetsbördan aldrig tog slut. Någon gång i juli började jag få allt svårare att svara på vanliga mejl och ringa telefonsamtal. En tidig morgon när jag var jag i studion mådde jag riktigt dåligt, hade en otäck yrsel, och kände att jag egentligen inte förmådde spela in någon presentation. Jag drack mängder av kaffe, läste från mitt manuskript, tittade in i kameran efter en framtida publik. Teknikern som redigerade inspelningen klippte bort kaffedrickandet. När jag skriver det här tror jag ändå att det var värt ansträngningen. Det är en fördel att kunna se de andra deltagarnas digitala presentationer med fullt fokus i stället för att arbeta på den egna presentationen i sista minuten, så som ofta varit fallet.
De inställda resorna gjorde också att jag kunde prioritera min forskning på ett helt annat sätt än om allt varit som vanligt. Sedan 2019 leder jag ett projekt om utominstitutionell scenkonst. Projektet, som tilldelades 13 miljoner kronor från Vetenskapsrådet, har finansierat digitalisering av Göteborgspress från 1965 till 2000, som sedan tillgängliggjorts i Kungliga bibliotekets (KB) dagspressdatabas tidningar.kb.se. På grund av upphovsrätten kan fullständiga sökningar endast göras i speciella terminaler, som inte är så enkelt åtkomliga för allmänheten. Under pandemin hände något paradoxalt: KB öppnade databasen för fritt sökande för alla, något som tidigare framställts som helt omöjligt. Detta var fantastiskt för forskare i karantän, och för scenkonstens utövare som kunde börja undersöka sin egen historia från egna datorer. Den 31 maj, på min födelsedag, stängde KB ned den publika sökmöjligheten i tidningar.kb.se. Trist. Men forskningen fortsätter.
Jag vet om att du både i ditt privata liv och i ditt arbetsliv regelbundet rest utanför vårt lands gränser. Denna situation har förändrats radikalt i alla länder. Hur har den påverkat dig?
Det blev ingen semester i Frankrike, som för mig och min man är drömmarnas och kärlekens plats. I början av juli trodde vi att vi skulle kunna klara oss bra ändå, genom att stanna hemma, fika i bokhandeln på torget, göra korta utflykter med bilen, ha picknick. Vi tyckte inte synd om oss själva och kände oss kapabla att hantera situationen på säkra och semesterliknande sätt. Samtidigt var vädret uruselt med iskyla och göteborgskt pissregn. Jobbet tycktes aldrig upphöra. Jag kunde inte riktigt varva ned. Yrseln och stressen förvärrades. Det som jag vet hjälper mot detta, nämligen att ’vila hårt’, det vill säga skapa en total kontrast mot arbetslivet, blev inte åtkomligt.
Saknaden av semester i Frankrike var ett tag svår att uthärda. Vi saknade att bo på ett hotell på stranden, lyssna till ljudet av Medelhavet, känna hur den omfamnande värmen upplöser kroppen, låta brisen smeka huden, se vattnets underbara blågröna färg, ta ett glas champagne, bada utan att kylan smärtar i nervbanorna, vara ett med vågorna, äta en långsam lunch under tygtak, kanske ta en promenad längs stranden, träffa några vänner, sedan lite mera bad, och så några timmars siesta i en säng som är stor och skön och inte delad i mitten, långsamt förbereda oss för kvällen, utan stress hitta en lokal restaurang, sedan en bar, musik, i den mjuka mörka natten. Detta är riktig semester, för oss. En vecka, tio dagar, en gång om året brukar räcka för att själen och kroppen ska reparera sig. I år blev detta inte möjligt. Vi accepterade det förstås, medan vi frös oss igenom juli. Jag redigerade en antologi om scenografi och konsthistoria, och arbetade med ett tidskriftsnummer, i samma ämne. Det var verkligen inte fråga om semester.
För att bryta mönstret reste vi tre dagar till Strömstad, bodde på hotell, inklusive handsprit och fysiska avstånd. Det var bra att resa bort, men det var fortfarande iskallt, även om solen kom fram. Så kom augusti, och nu är värmen här, en riktig medelhavsvärme. Eller en nostalgisk värme som påminner om hur fint det kunde vara i augusti på 1980-talet och 1990-talet. Värmen gör det lättare att använda poetisk fantasi och kreativitet för att skapa lite semesterkänsla. Smaker från tidigare semestrar får liv. Italien och Grekland: Fetaost, olivolja, tomat, basilika, gott bröd, solvärme. Frankrike: Smörstekt fisk. Grapefruktsmakande lokalt vin. Te på färsk citronverbena. En enkel kula hemgjord vaniljglass med en skvätt Ricard och malen vitpeppar. Det är en genial dessert, som utgör kvintessensen av semester på strandkrogen; detta är lycka.
Nu åker vi i stället till en brygga, som inte finns i Cannes eller Juan-les-Pins, utan på Nya varvet, en trevlig och fortfarande inte överexploaterad plats, vid Göta älv. Vi solar oss och värmen är den rätta. Vi badar på en hemlig och nästan folktom strand, vattnet är kanske lite för svalt, men sanden är sanslöst skön under fötterna (nästan som på Capri, utanför Strömstad). Hemma blir balkongen en oas, under ljumma kvällar. Mild luft, temperaturen är perfekt för den mänskliga kroppen, natten som kommer, ljuslyktor, drömmar, Bob Dylan:
I’m sitting on my terrace, lost in the stars
Listening to the sounds of the sad guitars
Been thinking it all over and I’ve thought it all through
I’ve made up my mind to give myself to you.
Förundran över att augusti ändå kunde blir så bra. Möjligheten att överleva ett år till.
Jag skulle också vilja ställa dig en fråga som tar din kunskap som konsthistoriker i anspråk. Finns det någon tavla som du vill nämna och som du tycker särskilt väl skildrar pandemins, eller det man skulle kunna kalla pestens, villkor.
Det konstverk som jag först kommer att tänka på är installationen My Bed (1998) av den engelska konstnären Tracey Emin. Verket består av konstnärens egna obäddade säng, fläckad av olika kroppsvätskor, samt omgiven av tomma spritflaskor, kondomer, tofflor, ett gosedjur, cigarettpaket, ett bälte med mera. Verket tillkom under en svår kris i Emins liv. I flera dygn låg hon i sängen i ett berusat och suicidalt tillstånd. När hon steg upp såg hon plötsligt sängen på ett nytt sätt: som konst. My Bed betraktas idag som ett ikoniskt verk genom att det så effektivt utmanade konsthistoriens typiska porträtt av läckra nakna kvinnor i vackra sängar.
Det som intresserar mig i relation till pandemin är kraften i Emins konstnärliga förhållningssätt. Hon kunde omvandla sängen från att vara en självdestruktivitetens, depressionens – den psykologiska pestens – plats till ett konstverk. Konst är att symbolisera något. Ett konstnärligt förhållningssätt kan, tänker jag, vara en parameter som ger kraft och inspiration, i pestens eller ockupationens tid. I en tung och på många sätt svårbegriplig och osäker tid kan kanske världen och verkligheten vridas en aning, och på så vis förändras, genom konsten.
Det som också intresserar mig som konstvetare är hur My Bed (som foto i det digitala eller som objekt i den fysiska verkligheten) samspelar med betraktaren genom flera sinnen än synen. Många kan nog, vare sig de vill eller inte, frammana lukten av instängt sovrum, skitiga lakan, gammal fylla och cigaretter, ångestsvett och sexsvett, torkat blod – allt detta osar från verket när det uppmärksammas och sätts i spel. My Bed är lika mycket doft- och scenografikonst som installationskonst. Verket aktiverar också en konsthistorisk ekologi(ett system av relationer som samspelar med olika miljöer) där Emins smutsiga, men ytterst formstarka, lakan leker med den klassiska konstens draperingar och marmorveck. Och flaskorna och de andra objekten resonerar med motivkategorin stilleben. Den trista blå mattan signalerar billigt hotell, eller en sjukt dålig idé om hav. Jag ser hur Emins säng, hennes konstverk, intar rollen som en mångfacetterad farkost eller flotte, i pestens tid.
Jag vill avsluta med en text av min dotter Sally von Rosen, verksam som konstnär i Berlin. I en uppsats har hon fångat ett skifte, som får mig att tänka tillbaka på den tid när aids kom, följt av en ekonomisk kris. Inget blev sig likt efter detta.
Our last party: On March 6th, we went to Trauma und Kino Bar, a club close to Berlin’s main railway station. It takes some time to get there but it’s always worth it. We had a regular party night; it was fun, and we stayed until morning next day. During these parties everything is shared – a drink, a cigarette, or a kiss. The dancefloor is small, and everybody is sweaty. I remember the DJ-set having performers – dressed in all blue (or maybe it was a blue light) – and they came out dancing on the stage. It was a performance rather than a standard DJ-set. How could we know at that point that all eight of us that went together would become sick five days later, and have bedrest for two weeks? And one week later all clubs in Berlin had closed.
Sallys text utgör ett annat exempel på ett konstnärligt förhållningssätt till pesten och livet. Människorna, rummet, dofterna, ljuden, sinnligheten, synintrycken, stämningen, frammanas genom hennes text. Konst kan ta alla sinnen i anspråk och skapa något nytt i samspel med den som vill engagera sig i utbytet.”
Tack Astrid för ditt värdefulla svar. Handlar inte ditt svar om att estetiken, och i förlängningen erotiken, är en utmaning i förhållande till livets prövningar; till det nedstängda samhället med en insisterande förmaning att vara noga med handhygienen och hålla avstånd? Kampen mot asketismen och underkastelsen är alltid på ett eller annat sätt färgad av skönheten. Det handlar om att motståndet hämtar sin kraft från estetiken för att tala med Peter Weiss (1916-1982).
Drömmen, som är visuell, är uppburen av en materialitet. Den som är möjligt att föreställa sig som en sinnlig bild; färg, doft, temperatur och ljus skapar en framtid. Kroppen berörs av ögats hågkomster. Men minnesbilderna förlorar sitt sinnliga värde om de inte kan kastas ut mot en okänd och vagt föreställd framtid.
Per Magnus Johansson 7 september 2020