Till Lena Sjöstrand.
I ett samtal med konstnären Maria Hall, som du så väl känner till ställde ut i Lunds Domkyrka, fick jag idén att jag skulle vilja tala med en tänkande och skrivande präst om Coronakrisen. Jag undrar därför om det skulle vara möjligt att be Dig, som arbetsledande komminister i Lunds domkyrka, att svara på några frågor.
Dina svar kommer att tryckas i en andra bok om den tid vi nu lever i. Bokens form är dagbokens och den kommer, likt den första – Corona: En psykoanalytikers dagbok – att förläggas på Korpens förlag. Här kommer frågorna:
Hur har pandemin påverkat Dina aktiviteter utifrån din arbetsledande funktion i Lunds domkyrka?
”Som alla andra har vi i Lunds domkyrka på djupet tvingats tänka igenom våra rutiner och vårt uppdrag. Vår grundhållning är att följa Folkhälsomyndighetens anvisningar och tolka dem in i vår situation. Antalet digitala möten har ökat. Medarbetare har i samråd med mig arbetat mer hemifrån. Från första stund började jag arbeta med olika scenarier och hur vi skulle kunna förhålla oss till dem och i dem. Strukturen med ersättare när någon blir sjuk har stramats upp. Jag är med i krisberedskapsgruppen för Svenska kyrkan i Lund. Information och kommunikation i arbetslaget är något jag vill prioritera för att skapa delaktighet och för att vi ska kunna agera samstämmigt. Jag har samtalat mycket med enskilda medarbetare om vad situationen betyder för deras specifika arbetsuppgifter och vilka förändringar vi behöver göra. Viktiga frågor om liv och död har kommit i fokus. Allvar och fördjupning har präglat samtalen med medarbetarna. Den där klarheten som kan infinna sig när saker ställs på sin spets. Samtidigt som vi förstås också känner av oro för att bli sjuka, för att utan att veta om det smitta andra, för att kanske mista en älskad människa.”
Har Ni inom kyrkan kunnat ha en fortsatt fungerande verksamhet? Och mer konkret; vilka konsekvenser har krisen fått för verksamheten som Du är ansvarig för?
”Vi har hela tiden varit angelägna om att hålla Domkyrkan öppen och att kunna fira gudstjänst. Vi har anpassat vår verksamhet i förhållande till anvisningar från Folkhälsomyndigheten. Ett exempel är detta att högst 50 personer får samlas. Det gör att vaktmästarna i kyrkan räknar dem som vistas i kyrkorummet. Vid gudstjänster och konserter händer det att vi får avvisa besökare eftersom vi uppnått det stipulerade antalet. Detta är en stor omställning för oss eftersom vi vanligtvis är ganska många som firar gudstjänst och tar del av konserter. De första gångerna kändes det ödsligt och sorgligt. Samtidigt har vi kunnat förmärka en stark koncentration och närvaro i rummet. Många har suttit länge i kyrkan i bön. Flera har tackat för att kyrkan är öppen. Coronapandemin är även en andlig kris och vi har sett det som en viktig uppgift att hålla portarna öppna och erbjuda en plats dit människor kan gå med sin oro, med sina tankar. I rummet har vi varit noga med att det ska vara möjligt för människor att upprätthålla avstånd genom att till exempel möblera om och ta bort stolar i de mindre kapellen. Vi har också förstärkt närvaron av präst och diakon i kyrkan utöver den dagliga själavårdstimmen som vi alltid erbjuder. Isolering är svårt för den redan utsatta. För den hemlöse, den som lever i relationer som präglas av våld, för den med små resurser. Denna sårbarhet har vi också fått möta.
Jag har ägnat mycket tid åt att i detalj tänka igenom formerna för gudstjänst i förhållande till risker och anvisningar när det gäller smitta. Vi delar inte ut psalmböcker i handen till besökarna. De får själva ta psalmboken. I mässan fridshälsar vi utan kroppskontakt, kanske med en bugning, ett leende och ögonkontakt. Nattvardsfirandet har ändrats. Vi delar endast ut brödet vid de mindre mässorna. Under en period ställde vi in körövningar utom för gosskören där vi agerade som skolan och fortsatte repetitionerna. I söndagens högmässa har solister eller sångkvartetter medverkat, inte körer som annars är det vanliga hos oss.
Under hela perioden har jag haft nära kontakt med en docent i epidemiologi och kunnat samråda med henne om olika avvägningar och beslut, vilket varit ett mycket gott stöd.
Även vid dop och vigslar har gestaltningen förändrats. Vi tar ut avstånd, håller inte i barnet, låter brudparet själv lägga ringarna på altaret när vi ber bönen över dem.
För hela kyrkan i Lund har vi tagit fram rutiner när det gäller begravningar. Det finns en beredskap för att öka antalet begravningstider om behovet uppstår.
Konfirmandundervisningen och själva konfirmationen har vi noga fått tänka igenom. Konfirmanderna och de unga ledarna har träffats i mindre grupper. Deras präst och pedagog har arbetat med olika digitala plattformar. När de har samlats har de ofta varit utomhus. Vårens konfirmation genomfördes i flera mindre grupper med ett begränsat antal anhöriga på plats. Sommarens konfirmandläger är framflyttat och det blir istället hemmakonfirmation.
Även prästvigningen blev annorlunda med 50 personer i rummet istället för 500.
För att erbjuda möjlighet att fira gudstjänst utan att vara på plats i kyrkan har vi filmat, liveströmmat och lagt ut material på Domkyrkans hemsida och YouTube-kanal. Vi har även spelat in körer och andra musikinslag och lagt ut på nätet. Man kan säga att vi förstärkt vår medvetenhet och omsorg om församlingen på nätet denna vår.
Diakonen har skapat ett nätverk av människor som kan hjälpa till med matinköp och apoteksbesök i samarbete med kommunen.
Bönen är central i Domkyrkans liv. Vi har på olika sätt uppmuntrat människor som gått i karantän att vara del av ett förbönsnätverk där vi ber för varandra. För våren hade vi planerat en ekumenisk bönevaka i Domkyrkan. Den kunde vi inte genomföra i rummet. Istället bad vi alla enligt en gemensam ordning, från den plats där vi befann oss klockan 21 på kvällen, efter det att Domkyrkans klockor ringt sin kvällsringning. Ett begrepp som andlig kommunion har fått fördjupad betydelse. Bönen känner inga gränser och låter sig inte hindras av isolering. Bland annat kvällen för bönevakan gav en förnimmelse av detta.
Snart börjar sommarsäsongen och Domkyrkan är ett viktigt turistmål. Vi har tagit fram rutiner för att kunna reglera antalet besökare i rummet. Vi vill vara både ansvarsfulla och gästfria. Guidningarna sker i mindre grupper och sommarens barnvisningar är utomhus, i vår labyrint.
Det korta svaret på om verksamheten förändrats är således ja! Just nu har vi strukturer och former som bär. Samtidigt finns det förstås en oro. Vad händer om denna kris pågår länge? Vad händer om vi får en andra våg eller ett stort utbrott i Skåne? Hur kommer livet i katedralen att gestaltas efter corona och hur kan vi agera nu så att människor känner tillhörighet till Domkyrkan och återvänder till rummet när restriktionerna är borta?”
I vilket avseende har ditt arbete som predikant och skribent stärkts respektive störts av pandemin?
”Coronapandemin har pågått under fasta, påsk och pingst i kyrkoåret. Situationen har fungerat som ett framkallningsbad för dimensioner i texterna som annars kanske inte kommit så i fokus. Fastans fyrtio dagar är ju samma ord som i karantän, av franskans quarante. Jesus själv gick ut i öknen i fyrtio dagar. Han delar vår öken, går i karantän med oss. Varje år hämtas läsningarna från Palmsöndag till Påskdag från ett av evangelierna. I år från Matteusevangeliet. I läsningen vid gravläggningsgudstjänsten på Långfredagen berättar Matteus om hur Josef från Arimataia, en rådsherre som var lärjunge till Jesus lite på avstånd, bad att få ta hand om Jesu döda kropp. Josef hade låtit hugga ut en ny grav och lade Jesus i denna. Josef blev för mig en representant för alla dem som denna vår tagit hand om våra sjuka och döda när vi inte själva kunnat göra det. Vårdat, tvättat, svept. Han bar, visade omsorg och lade den döde till vila. I Påskdagens läsning berättar Matteus hur kvinnorna får röra vid den uppståndnes fötter. Det blev som en glödande punkt i berättelsen. En dramatisk stöt vid läsningen när vi så tränat oss i att hålla avstånd. De grep om hans fötter. Också vi längtar efter att få beröra, känna en annan människas hud och värme. Kvinnorna rörde vid i vårt ställe. De tog emot hans kropp i sina händer så som vi också längtar efter att helt ta emot sakramentet, Kristi kropp och blod igen. Sedan kom Pingsten med Anden och andningen, Guds och vår. Jag blev varse att ordet för själ, levande varelse, i en av skapelseberättelserna i Första Mosebok också betyder hals. Andningens grundläggande betydelse för vår existens. De hastiga sjukdomsförloppen när någon från en stund till en annan behöver respiratorvård. George Floyds ord: ”Jag kan inte andas.” Jesus som kvävs på korset. Anden som uppväcker. Livsanden som strömmar genom oss. Strupen som en livskanal.
Ett ord som tålamod har blivit centralt. Det hör samman med människans förmåga att vara närvarande i det som är och samtidigt kunna sträcka sig ut över det rådande ögonblicket. Att hålla ut för att vi vet att något annat väntar oss. Tålamod är motsatsen till tidsandans ”allt genast”. Vi inbjuds att utvinna något ur själva väntan, ur mellanrummet mellan begär och tillfredsställelse. Detta kan vi känna igen från bönens värld. Bönhörelse är något annat än omedelbar behovstillfredsställelse. Det andliga livet känner perioder av tomhet och öken. Ibland kan vi se tillbaka på sådana perioder och inse hur avgörande de var. Öknen kan blomma.
Det kan vara befriande att för en tid avstå från all den stimulans vi är vana vid och göra sig öppen för det som då kan ske.”
På vilket sätt sysslar Du direkt och aktivt med frågeställningar knutna till pandemin i Dina skilda aktiviteter?
”Jag arbetar mycket med pandemins frågeställningar. På ett konkret och praktiskt plan som att se till att städrutinerna fungerar och att vi har tillräckligt med handsprit på lager och att personalen stannar hemma vid minsta förkylningssymtom. Jag har ansvar för schemaläggning och behöver se till att vi har bakjour inför semestrar och beredskap om antalet begravningar ökar. Samtidigt rör sig arbetet på en existentiell, intellektuell och andlig nivå. Att i denna situation utvinna mening och tolkning ur texter, tradition och liturgi. Att vara öppen för betydelser som träder fram ur handlingar och texter. Att fortsätta bönen. Att lära sig av de erfarenheter människor gör. Att samtala om och reflektera kring de förändringar vi gör för att kunna fortsätta med vårt uppdrag. Att vara tillgänglig för själavård också i telefon och på digitala plattformar.
Som arbetsledare har jag ansvar för att arbetslaget kan enas i hållning och rutiner. Vi har ägnat mycket tid åt att samtala om erfarenheter vi förvärvar också på ett personligt plan. Vad gör detta med oss? Vad väcker situationen av sårbarhet, rädsla och sorg i oss? På vilket sätt kan vi stödja varandra? En central uppgift är att vara samtalspartner för medarbetarna i deras konkreta överväganden och vägval. En annan aspekt är frågan om tiden efter coronapandemin. Jag skulle önska att vi förmår att hålla fast vid det vi lär oss nu. Att vi noggrant väljer hur vi ska agera den dagen pandemin inte längre på samma sätt utgör ett hot. Vi har en möjlighet att lämna sådant som kanske inte längre är relevant, att prioritera och utveckla. Vad vill vi inte göra efter pandemin och vad vill vi förstärka och utveckla. Hur kan vi återhämta oss efter krisen och vad är kyrkans bidrag? Hur påverkar det vi är med om nu vårt sätt att agera i andra kriser som till exempel när det gäller klimatförändringarna? Tankar som dessa upptar mig en hel del.”
Tänker Du författa en skrift eller predikan knuten till den aktuella situationen och dess konsekvenser?
”De texter och predikningar jag skrivit under den här tiden har alla på något vis anknutit till situationen. Samtidigt tror jag inte riktigt på att nämna corona eller covid-19 i alla sammanhang. Det kan lätt fungera som en slags trampolin eller uppfattas som att vi vill signalera att vi som kyrka vet vad som pågår. Hellre, vilket förstås är svårare, vill jag skriva och tala in mot en mänsklig och andlig erfarenhet som föds i situationen men som har större räckvidd. Den schweiziske teologen Karl Barth (1886-1968) talade på sin tid om att förkunnelsen måste skjuta över aktualitetens höjder. Hans ståndpunkt var sprungen ur en stor involvering i den samtida politiska situationen. Jag uppfattar att han värnar en frihet för förkunnelsen så att den inte blir fångad i den samtida, offentliga retoriken. Han strävade efter att adressera samtiden på ett annat sätt än genom att säga det självklara. Barths hållning har kritiserats för att ignorera människans livsvärld. Predikans kallelse är samtidigt inkarnatorisk. Uppgiften att låta ordet myllas ner i samtiden för att där kunna ta kropp. Jag tror emellertid att Barths perspektiv kan vara väsentligt för att inte bli fånge i tidsandan.”
Vilket förhållande tänker du Dig att det finns mellan de mänskliga och religiösa frågeställningar som fanns innan och de frågor som tillkommit efter virusutbrottet?
”Vissa frågor har accentuerats och trätt fram. Helt grundläggande upplever jag att döden tagit plats mitt i samhället, mitt i våra samtal. För många är döden annars mer förknippad med gränsen. Vi lever och där borta väntar döden. Nu har döden blivit närvarande mitt i livet. Skrämmande och hotfull kanske. Samtidigt är det en slags realitetsanpassning. Döden är en del av våra liv och på ett plan kan det vara befriande att erkänna detta. Att inte berövas möjligheten att reflektera över en så central livserfarenhet som döden är. Att fråga sin partner om vad hon eller han tänker om döden. Att dela bilderna om hur den egna begravningen kan gestaltas. Att tala om vilka föreställningar vi har av det som finns bortom döden och tiden. Döden har trätt ut ur den privata sfären och därmed blivit något vi kan tala om.
Just nu finns det en tendens att skjuta upp begravningar. Man väljer att avvakta till det är möjligt att samlas många igen, att kremera i väntan på begravning, att kanske helt hoppa över en begravningsritual. Det är en olycklig utveckling menar jag. Vi behöver gestalta de stora övergångarna. Ritualen håller samman sådant som är motsägelsefullt och hjälper oss att dela, sörja, lämna över och gå vidare.
”Vad är då en människa?” Den frågan ställs i Psaltarens psalm 8. Under våren har den ljudit med allt större kraft i vårt samhälle. Hur mycket är ett människoliv egentligen värt? Situationen inom delar av äldrevården har brutalt synliggjorts. Här tror jag pandemin är en vattendelare. Vi kan inte gå tillbaka till tillståndet som rådde före utbrottet. Vi har möjlighet att på allvar som samhälle tala om hur vi vill ta hand om våra äldre och hur vi bemöter dem som vårdar de äldre. Överhuvudtaget har frågorna om människovärde väckts. Om vi vill kan vi nu se till att dessa frågor fortsatt hålls aktuella och bearbetas.
Pandemin har lockat fram många goda sidor hos oss. Beredskapen att hjälpa även en relativt okänd nästa, att hämta en matkasse, ringa ett telefonsamtal, ge en hjälpande hand. Jag hoppas att beredskapen att avstå, att göra något för varandra, att se till helheten fortsatt ska få näring och att vi ska bjuda motstånd mot egoismen även efter coronan.
Att leva med ovisshet är något vi övar oss i under denna period. Det finns inget enkelt sätt att stoppa pandemin. Alla prövar olika vägar men ingen kan helt säkert säga vilken som är den rätta. Ovisshet kan göra oss rädda. Den kan också på ett hemlighetsfullt vis göra att ödmjukheten växer och få oss att släppa lite på ambitionerna att ha kontroll över tillvaron. På det sättet är den även besläktad med förmågan till överlåtelse och tillit också i de stunder då vi inte först kan få alla garantier innan vi visar tillit. Som kristen söker jag grunden för denna tillit i hur Gud i Kristus går in under våra mänskliga villkor när han blir som en av oss. Han lider, älskar, kämpar, ropar i övergivenhet, dör på korset och låter sig inte hållas fast i graven. Stenarna rullas undan och ur graven hämtas liv. Att Gud själv ropar i övergivenhet och av kärlek tar på sig döden är grunden för min tillit. Ingenting kan ta ifrån Gud makten att älska.”
Vilka specifika aspekter har aktualiserats inom kyrkan genom pandemin? På vilket sätt är Gud närvarande under denna vår för Dig och Dina församlingsbor? Hur lever Gud i Lunds domkyrka under våren 2020?
”Svaret på denna fråga finns nog redan i stor utsträckning närvarande mellan raderna i de andra svaren. Tiden har präglats av stor koncentration och närvaro. Jag har kunnat förmärka det i mig själv. Det har också varit påtagligt i kyrkorummet. Det har rört sig färre människor i rummet men många av dem som varit där har stannat länge. De har tänt ljus, fallit på knä, vilat huvudet i händerna, suttit med öppna händer och halvsluten blick. Bön har pågått. Samtal, både i arbetslaget och med andra, har kännetecknats av allvar. Det har funnits utrymme för att tala om det som är skört. Ovisshet har blivit en del av den gemensamma horisonten och inte ett tillstånd att så snabbt som möjligt förflytta sig bort från. I förtroendet som uppstått i dessa samtal har jag kunnat förnimma Guds närvaro. Här har också funnits ljus och skönhet.
Styrkan i att fira gudstjänst har blivit påtaglig. Vi har gått i processioner, sjungit psalmer, firat sakramenten på det sätt vi kunnat, burit fram världen och oss själva inför Gud. Det har varit oundgängligt, en grund för vårt vara. Detta kan vi göra. Detta behöver vi göra.
Gud har också varit närvarande i sorgen över att så många människor över hela världen dött. Och i vreden över att villkoren är så olika. Här i vårt land och i världen i stort. Hur ska någon kunna tvätta sina händer och ta ut distans när de lever under omänskliga förhållanden i flyktingläger, i fattigdom och trångboddhet eller på gatan?”
Tycker Du att det finns någon text eller något textavsnitt i Bibeln som har fått en ökad relevans under pandemin?
”För mig har det snarast varit så att situationen har synliggjort aspekter i texterna som vi möter i de dagliga gudstjänsterna. Vi är i vår tradition lyckligt befriade från att välja texter. Läsningarna struktureras genom kyrkoåret. I tidebönerna läser och sjunger vi psaltarpsalmer.
Det är ju alltid så att vi går till texterna med det vi just nu lever i och med, personligt och kollektivt. Under våren har det gemensamma stärkts. Många gånger har en rad i en text eller en strof i en psalm vi sjungit trätt fram för mig som en kommentar till situationen, en utmaning eller kanske en beskrivning av en känsla eller tanke jag själv bär på. Inte minst psaltarpsalmerna rymmer både anklagande frågor till Gud, längtan, uppgivenhet och en visshet om Guds omsorg även i svåra omständigheter. Hopp.
Påskens budskap om den tomma och öppna graven vittnar om att döden inte är det sista och sannaste som kan sägas om tillvaron. Det finns det som är större än vårt här och nu, en kärlek starkare än döden.
Psalm 639 i den svenska psalmboken är en mycket vacker psalm med text av Olov Hartman fritt efter Elle Andersdotters ord från 1639, som sjunges i folkmeloditon. Jag minns att vi sjöng den någon gång då det börjat bli uppenbart att coronapandemin kommer att påverka oss länge. Några rader i psalmen lyder, ”O vilken glädje att dagen snart är inne/då allt ska komma så väl i lag omsider.” Tidsperspektivet blev ett annat när vi sjöng. Snart är inte om en liten stund. Det är snarare en kvalitet inne i tiden. Det finns hopp om att all vår klagan och bittra jämmer ska vändas i jubel.
”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” De orden ur Andra Timotheosbrevet (1:7) har citerats ofta denna vår.
När jag läst och sett reportage om den oerhörda press som sjukvårdspersonal och forskare arbetat under har jag inte kunnat låta bli att höra Jesu ord från Matteusevangeliet i mitt inre, ”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.”
I Romarbrevets åttonde kapitel finns denna formulering, ”Om vi hoppas på det vi inte ser, då väntar vi uthålligt.” I Johannesevangeliet finns ett längre avsnitt som brukar benämnas Jesu förbön. Stanna till inför den tanken en stund, Jesus ber oavlåtligt för oss och våra förböner fogas in i hans förbön för oss. ”Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem för det onda.”
Vänliga hälsningar till dig också! Och tack för möjligheten att reflektera över dina frågor.
Lena”
Stort och varmt tack Lena för ditt välskrivna, rika och genomtänkta svar. Det väcker många tankar. Följande meningar väljer jag att plocka ur brevet:
”Påskens budskap om den tomma och öppna graven vittnar om att döden inte är det sista och sannaste som kan sägas om tillvaron. Det finns det som är större än vårt här och nu, en kärlek starkare än döden.”
Jag tänker mig att detta måste vara en nyckelfråga: är det möjligt att tro på att det finns en kärlek starkare än döden. Att det som ser ut som ett definitivt slut i själva verket inte är det; det sista och det sanna är inte döden; är inte här och nu. Det finns någonting bortom, som går att tro på. Det finns en kärlek som besegrar döden. Eller möjliggörs kärleken av att vi antar att livet är ändligt? Är det livets ändlighet som gör att livet får sin specificitet och mening?
Ofta får jag som psykoanalytiker en känsla av att vi lever i ett samhälle där det finns lite som ger verklig mening och tröst; att människan många gånger är naket utkastad till att leva här och nu med sina desperata och inte sällan överdrivna förhoppningar knutna till de för tillfället förhärskande föreställningarna; idag inte sällan relaterade till framgång, karriär, pengar, en sund och stark kropp och ofta strukturerade av en inte obetydlig självupptagenhet. Inte sällan är människan ensam i sina projekt och känner sig ensam även om hon försöker förbinda sig till någon annan. Det som en gång var tänkt att kunna ge mening, tröst och distans i förhållande till vardagens bekymmer gör det i allt mindre utsträckning.
En av de skildringar som har en potentiell möjlighet att ge hopp är berättelsen om att vad kvinnorna – Maria Magdalena, Maria som var Jakobs och Johannes moder, Johanna och Salome – upptäckte; graven var tom och öppen; den skapar föreställningen om att det finns en fortsättning bortom det jordiska livet. (Se Matteusevangeliet 28: 3-15, Markusevangeliet 16: 5-8, Lukasevangeliet 24: 4-12, Johannesevangeliet 20: 2-18) Döden var och blir inte det sista och sannaste som kan sägas om tillvaron, som Lena skriver.
En central fråga är för vilka den bibliska berättelsen fortfarande är levande; det är en avgörande skillnad mellan att säga att man tror och att man faktiskt tror; eller mellan att påstå att man inte tror och att verkligen inte göra det. Vad vi säger om oss själva och det som är sant är ibland samma sak och stundtals inte. Vad vi säger att vi tror på och det vi egentligen tror på är inte heller alltid samma sak. Vad man skulle vilja tro på och det man faktiskt tror på är inte heller det identiska kategorier. Tron lever på ett eller annat sätt ett komplicerat och mångfacetterat liv. På vilket sätt och för vilka är de bibliska berättelserna i allmänhet och denna i synnerhet meningsbärande och trösterika? För vilka och på vilket sätt ger den hopp?
Låt oss göra ett nedslag i idéhistorien: Det faktum att Karl Marx (1818-1883), Friedrich Nietzsche (1844-1900) och Sigmund Freud (1856-1939) analyserade religionen, dess funktion och effekter på den enskilde är inte samma sak som att de skulle ha ett värdeneutralt eller likgiltigt förhållande till religionen. Tvärtom finns i alla de tre exemplen ett uttryck för att de på olika sätt och från skilda utgångspunkter visste hur central religionen och tron på Gud var för den enskilda människan och för människorna i sina samhälleliga positioner. Liksom att de på skilda sätt vara drabbade av religionen, tron på Gud och dess konsekvenser för olika människor.
Är den starkt affektivt präglade reaktionen inför Covid-19 också en konsekvens av att vi för ensidigt lever här och nu: Fångade i det dagsaktuella. Det kroppsliga slutet och det jordiska livets slut blir det slutgiltiga slutet. Vår historia är inte längre föremål för ett digert intresse. Den transcendenta världen, det långsamma läsandet, den poetiska texten, det genuina intresset för historien, liksom för den immateriella världen, den självklara plikten att vara en del i uppbyggnaden av samhället, viljan att ta ett samhälleligt ansvar, vikten av att vilja överlåta ett arv till generationen som kommer efter oss, verkar ha förlorat stora delar av sitt värde. Våra liv har ett bräckligt och uttunnat förhållande till historien och därmed också till ansvaret inför framtiden. Vi har inte heller något öde att leva.
Det går emellertid inte att ha en tilltro till något immateriellt utan att vara förbunden till historien. Det är inte heller möjligt att upprätta en genuin tilltro till framtiden utan att vara förankrad i historien. De existentiella och livsavgörande frågorna tenderar att allt mer hamna i bakgrunden i ett postmodernt samhälle förblindat av nuets tyranni. Vad är vår uppgift? På vilket sätt kan vi bidra till att vårt samhälle förbättras? Vad vill vi lämna efter oss?
Per Magnus Johansson 6:e juli 2020