Veckobrev 31 maj 2021

Jag vänder mig till Lydia Sandgren, författare, som år 2020 tilldelades Augustpriset för årets skönlitterära bok med sitt debutverk Samlade Verk. Lydia hade under nästan ett decennium dagligen skrivit på sin roman innan den slutligen kom ut. Boken, på sammanlagt 690 sidor, har blivit uppmärksammad i en rad sammanhang och fram till nu sålts i över 100 000 exemplar. Samlade verk är också på väg att översättas till ett flertal språk. Lydia Sandgren är även psykolog, utbildad vid Göteborgs universitet, och idag verksam inom ramen för Sahlgrenska universitetssjukhuset. Hon har redan hunnit förvärva sig en gedigen klinisk erfarenhet.

  1. Hur har ditt skrivande påverkats av pandemin? Upplever du att den gjort dig mer kreativ eller har pandemin snarare hämmat ditt skrivande? Kan du berätta vad du tänker om ditt författarskap under denna för oss alla särpräglade period?

Erfarenheten av att vara en skrivande människa under pandemin har för mig smält samman med den omvälvande upplevelsen att debutera som författare. Jag kan nog inte skilja dessa erfarenheter åt och betrakta dem var för sig, och jag skulle vilja rama in mina svar här genom ett litet klargörande: det gångna året har för mig personligen främst präglats av lust, glädje och en svindlande känsla av nya möjligheter. Pandemin har funnits där som en fond i oron och ovisshetens mörka färger, samtidigt som jag varit intensivt upptagen med mycket mer positivt laddade utmaningar.

Min roman Samlade verk kom ut 31 mars 2020, just när pandemins första stora våg vällde fram. Sverige stängde ner men försäljningssiffrorna gick upp. På några månader skiftade min tillvaro på ett sätt som jag inte hade räknat med och inte kunnat förutse. Min bok blev läst och uppmärksammad. Jag fick skrivuppdrag och förfrågningar av olika slag. Pandemins första tid färgades således av framgångens yrsel.
För egen del kände jag mig aldrig särskilt orolig för att bli sjuk. Möjligheten att smitta eller smittas har visserligen funnits i mina tankar, men mer som ett bakgrundsbrus. Min rädsla gällde främst att smitta personer som tillhör någon riskgrupp, och det kan man ju undvika relativt lätt genom att hålla fysiskt avstånd. Jag utgick från att jag i egenskap av ung och frisk skulle klara mig bra om jag själv åkte på det nya viruset – vilket också visade sig stämma. Jag fick covid ganska tidigt, i maj 2020. Sjukdomsförloppet var lindrigt. Mest stördes jag av den stora trötthet som tyngde min tillvaro under en dryg månad. Jag var emellertid aldrig sjukare än att jag kunde upprätthålla mitt vanliga minimi-pensum (en timmes skrivande om dagen), och mot slutet av sjukdomen var jag igång med grunderna till nästa romanprojekt. För mig var karantänveckorna närmast en andhämtningspaus i ett annars hektiskt livsskede.
Sedan dess har ett år passerat. Under detta år har mitt skrivande periodvis varit satt på undantag, vilket jag inte alls tycker om. Jag kan dock inte anklaga pandemin för min uteblivna kreativitet. Den skyldige är jag själv, som i kölvattnet av uppmärksamheten för Samlade verk behövt ägna mig åt att hantera det faktum att ett professionellt skrivarliv kräver noggranna avvägningar i fråga om tid och åtaganden. Hur ska man disponera sina arbetstimmar? Vilka uppgifter är rimliga eller möjliga att ta sig an? Vilken riktning är rätt för en själv att röra sig i? Det senaste året har inneburit en kavalkad av nya företeelser som jag försökt ta mig an och förhålla mig till. Innan jag romandebuterade hade jag ingen direkt erfarenhet av att bli publicerad och läst. För mig är författartillvaron en ny terräng att navigera sig genom, och det är detta navigerande som varit mitt huvudsakliga fokus under det gångna året.

  1. Har du under det år som förflutit läst mer eller mindre än vad du vanligtvis gör? Hur har din läsning påverkats av pandemin? Har du läst böcker eller texter som du annars inte skulle ha gjort?

Jag har läst mindre än jag brukar och min läsning har varit mindre fri än vanligt, såtillvida att den i hög grad varit knuten till olika skrivuppdrag. Men inte heller här är det pandemin som är den avgörande faktorn, utan snarare mitt arbete.
Däremot har jag märkt att jag längtar efter att läsa om något annat än pandemin. Kanske har skönlitteraturens värld varit mer lockande än vanligt, och då allra helst romaner från andra tider och platser än den av leda och monotoni gråfärgade samtiden. En del av livets glädjeämnen som tillfälligtvis gått förlorade kan man ju trots allt få uppleva genom skönlitteraturen.

  1. Hur har du påverkats psykologiskt, det vill säga hur har din stämning förändrats, av det vi alla genomlevt under pandemin? Du är ju också verksam som psykolog; vad har du uppfattat för förändringar bland dina patienter och därmed också i ditt arbete?

Pandemin har drabbat oss människor på så orättvist olika vis. För vissa har utsatthet och ensamhet gröpt ur livet, medan andras liv fortsätter i stort sett som vanligt. Själv har jag varit lyckligt lottad. Jag är ung och frisk. Jag har en stor familj som kunnat komma med matleveranser under karantänperioder. Eftersom jag är anställd inom den offentliga sjukvården har jag aldrig behövt oroa mig över att förlora jobbet. Mina föräldrar och äldre anhöriga har haft goda möjligheter att leva drägligt på behörigt avstånd.

Det är nog i mitt kliniska arbete som jag känt mig mest psykologiskt påverkad av virusets framfart. Märkligt nog är det inte pandemins existentiella klangbotten som haft störst inverkan, utan alla vardagliga restriktioner och påbud som görs i smittskyddets namn. I förstone framstår de som petitesser; verkligen ingenting att klaga över när IVA-personal jobbat övertid under månader i sträck. Icke desto mindre har begränsningarnas ackumulerade effekt blivit kännbar för mig.
Jag arbetar som psykolog på en specialistpsykiatrisk mottagning i Göteborg. Våra patienter har allvarliga psykiska problem: svår ångest och depression, självdestruktiva beteenden, ätstörningar, PTSD och så vidare. Ofta kompliceras symtombilden ytterligare av personlighetsstörningar, neuropsykiatriska tillstånd och/eller nedsatt intellektuell funktion. Det handlar om människor som för det mesta har omfattande svårigheter att ta sig an livets utmaningar och krav; det är därför de behöver psykiatrins hjälp.
Under pandemin har det med jämna mellanrum kommit nya riktlinjer för hur vi ska anpassa mötet med patienterna för att undvika smittspridning. En hel del resurser lades till exempel på att ställa om till digital verksamhet. Patienters behandling, som i regel innebär regelbundna besök hos psykolog, sjuksköterska, kurator etc, skulle företrädesvis ske via videosamtal eller telefon. I undantagsfall kunde fysiska besök bokas. (I en av den tidiga pandemins paradoxer satt personalen i stora möten, tätt intill varandra, för att i grupp lära sig bemästra dessa digitala besök.)
Det säger sig självt att ett videosamtal är något annat än ett möte i verkliga livet. Ingen har väl heller påstått något annat. Ändå behöver man ställa frågan om vilka effekter denna typ av kommunikation har på patienterna, såväl som på de behandlande psykologerna. Ta till exempel den rent fysiska miljön och dess implikationer. Som patient behöver man i vanliga fall klä på sig, lämna sitt hem, ta sig till mottagningen, anmäla sig i receptionen, sitta i väntrummet och sedan träffa sin psykolog i dennes rum. Detta rum är tyst och lugnt, avsett just för samtal. Framförallt är det avskilt. Man kan tala ohört och ostört. Vilket värde ligger i detta att det terapeutiska samtalet har en plats? Låter det sig mätas? Hur ska man understödja sin tes om platsens betydelse i en tid när digitala psykologsamtal är legio och (att döma av appar som Kry och Mindler) inkomstbringande?
Som psykolog har jag själv också ställts inför frågan om hur jag ska förhålla mig till uppmaningen om digitala besök. Efter att ha provat drog jag slutsatsen att det var allra mest tillfredsställande att träffa patienterna i verkliga livet. (Enligt min erfarenhet har denna uppfattning nästan undantagslöst delats av patienterna; den som haft möjlighet att välja mellan fysiskt och digitalt besök har i regel valt det förstnämnda.) Här uppenbarar sig en rad dilemman. När är det befogat att göra undantag? Vad gör störst nytta för samhället – att patienterna kommer till mottagningen och kanske blir lite mer hjälpta av våra samtal än vad de skulle blivit under mer digitala omständigheter, eller att de håller sig hemma och därmed minskar smittspridningen? Det hade varit en sak om det rörde sig om en kortare, avgränsad period, men pandemin har nu pågått i över ett år: lång tid för en person med svårt psykiskt lidande.
Efterhand begränsades också patienternas möjligheter att ens komma in på mottagningen. Efter fackliga påtryckningar beslutades att alla måste tillfrågas om symtom innan de släpptes in på mottagningen. Men hur, var och av vem? Lösningen blev ett rullande schema där någon ur personalen hela tiden bemannar dörren in till mottagningen. Där får patienterna svara på huruvida de har några symtom på luftvägsinfektion innan de släpps in. Majoriteten säger förstås nej; de som är sjuka brukar ju ringa och avboka sina besök.
Har denna dörrvaktsmanöver någon verklig nytta? Själv känner jag mig ytterst tveksam, även om jag förstås inte kan veta. Att behöva ägna sin arbetstid åt något som känns meningslöst är hur som helst hemskt.
I januari 2021 kom nästa påbud: all personal i psykiatrin måste bära munskydd i psykiatrins lokaler. Man måste alltså bära munskydd när man går upp för att hämta kaffe. Man måste bära munskydd när man går för att posta ett brev. Man måste bära munskydd när man byter några ord med en kollega i korridoren. Och så måste man förstås bära munskydd när man träffar sina patienter.
Under de senaste månaderna har mitt kliniska arbete grumlats av en intensiv motvilja mot detta lilla munskydd. Jag har kommit på mig själv med en rad motståndshandlingar, medvetna såväl som omedvetna. Det är egentligen inte munskyddet som sådant som jag värjer mig mot; i kollektivtrafiken tar jag på mig det utan att tveka. Det är att bära munskydd tillsammans med mina patienter som jag inte kan förlika mig med.
Jag har svårt att sätta fingret på vad det är som stör mig så. Det känns helt enkelt intuitivt fel med munskydd i terapi. Något i kommunikationen går förlorat, det ställer sig liksom i vägen för spontanitet och frihet. Dessutom dyker min eviga fråga upp: gör det verkligen någon skillnad? Eller är det snarare en gest i smittskyddets namn, en symbolisk handling utan större effekt på virusets verklighet?
Den pandemieffekt som utan tvekan haft störst inverkan på mig i arbetet är emellertid det uteblivna umgänget med mina kollegor. Vi träffas mycket mindre. I lunchrummet sitter vi glest utspridda. Det tycks mig som om den sociala distanseringen äter sig in i den kollegiala samvaron. Avstånd som annars kunnat överbryggas med samtal ökar, klyftor växer, en känsla av isolering och främlingskap breder ut sig. Att arbeta i psykiatrin är ofta ett tungt och svårt jobb, men det blir möjligt just genom att man inte är ensam med patienterna. När gemenskapen vittrar sönder blir det också svårare att utföra sitt arbete.

I ljuset av den övriga sjukvårdspersonalens umbäranden har jag skämts över att jag irriterar mig på något så jämförelsevis litet; munskydd, digitala besök och social distansering är trots allt en bråkdel av de smittskyddsåtgärder som sjuksköterskor och läkare inom intensivvården måste förhålla sig till. Ändå märker jag hur arbetslust och tålamod nötts ner av restriktionerna – inte bara de faktiska bestämmelser som jag förväntas följa, utan också det faktum att jag förväntas följa dem också när de går stick i stäv med vad jag själv uppfattar som kliniskt angeläget och värdefullt. Att hitta en fungerande och förnuftig hållning i dessa frågor är för mig ett pågående arbete.

  1. Kommer du att skriva om din erfarenhet av utsatthet som präglat var och en av oss under det gångna året?

Det är möjligt, men om och hur det i sådana fall kommer att gestalta sig vet jag ännu inte. Min metod, om man nu kan tala om någon sådan i en så pass intuitiv och oartikulerad verksamhet som skrivprocessen är för mig, verkar bestå av metaforiska förskjutningar: genom en berättelse om X kan man fritt utforska Y. Jag får se vad som dyker upp i mina litterära påhitt framöver. Just nu märker jag snarare hur jag med fantasins och fiktionens hjälp söker mig bort från pandemins realiteter. Det finns något monotont och syrefattigt över den isolerade värld av restriktioner och distansering som snarare hämmar än stimulerar fantasin. Att få skriva om någonting helt annat känns nästan som ett sätt att andas.

5 Har några viktiga litterära engagemang blivit inställda under denna period? Hur har i så fall dessa uteblivna författarsamtal påverkat dig?

Jag hann med ett par författarsamtal innan den andra vågen slog till, och det var väldigt roligt att träffa läsare i verkligheten och att få tala inför publik. Annars har i stort sett alla planerade fysiska samtal och läsningar blivit inställda. Dessutom har en rad andra evenemang ställts in: fester, bokmässan, Augustgalan.
Många kulturarbetare har lidit stor skada under pandemin. Författarna är långtifrån lika drabbade som exempelvis musiker och skådespelare, men för många är uteblivna intäkter ändå kännbara. På grund av min landstingsanställning har jag själv inte varit ekonomiskt beroende av författarsamtal och liknande. Det är en stor lättnad.
Jag har ofta fått frågan om det inte känts tråkigt att debutera just under detta år, men jag har ju för det första inget att jämföra med, och för det andra anser jag mig inte vara i position att klaga. Min bok har fått många läsare, och för mig som skrivande människa har nya möjligheter och sammanhang öppnats upp. Även om jag tycker mycket om att träffa och tala med människor om litteratur, så föredrar jag som författare trots allt ensamheten vid skrivbordet. För mig är det bara där skrivandet kan ske.


Tack Lydia för ett intressant och mycket meningsfullt svar. En sak som är lätt att glömma och som ditt svar så tydligt pekar ut; ibland inträffar avgörande händelser i en människas liv och då hamnar den determinerande händelsen i centrum. I det här fallet har pandemin kommit i bakgrunden och effekterna av en pyramidal författarframgång i förgrunden. Ibland inträffar så omvälvande händelser i en enskild människas liv att till och med en allvarlig och drabbande händelse som pandemin inte får grepp över den enskilde. Människor påverkas av stora och omvälvande händelser som i sig öppnar upp för nya livsviktiga möjligheter; allt från en oväntad och genomgripande framgång på det kulturella området till en berusande förälskelse. Oron över de samhälleliga förändringarna hamnar tillfälligt i marginalerna. Vi blir drabbade.
Dessutom: en författare är en person som inte kan och inte vill lämna skrivbordet. Det går alltid att skriva; en dag utan läsande och utan skrivande är en förlorad dag. Pandemin kan inte ta död på skriv- och läsbegäret.
Men, som i ditt fall, så återvänder pandemin i andra delar av ditt arbete I psykologpraktiken finns pandemin närvarande. I mötet med dem som har de största psykologiska, ekonomiska och sociala svårigheterna framträder pandemin och dess konsekvenser i särskilt skarp belysning. Pandemin undgår ingen. Den är en del av våra liv. Inte minst är de mest utsatta plågsamt bärare av dess konsekvenser.
Du pekar ut en annan viktig fråga; ansiktsmasken. En mask är mer än en mask. Munskyddet skall skydda oss. Skydda oss mot att bli smittade och insjukna. Det vetenskapliga samhället har haft och har skiftande uppfattningar om munskyddets betydelse för att vi inte skall bli smittade och insjukna. Man kan konstatera om man åker tunnelbana, spårvagn eller tåg: några bär ansiktsmasker andra gör det inte. Några tror på att munskyddet är viktig för att undgå att bli smittade, andra uppfattar att det inte har någon större betydelse.
Hur rimligt det än är att följa Folkhälsomyndigheternas rekommendationer angående i vilket sammanhang vi bör använda munskydd och i vilka sammanhang det inte längre är nödvändigt, så kvarstår flera frågeställningar. Något är odiskutabelt; vi reagerar när vi ser den andre bär en mask. Hur skall jag kunna bli personlig med dig och din mask? Hur jag skall uppfatta att din mask inte hindrar mig från att fullt ut lyssna på dig? Hur skall jag komma i kontakt med dig på ett intimt sätt när du bär en mask? Jag ser inte din mun och kan inte ta del av din andning. Min bild av dig är inte längre densamma. Vad gör det med dig, med mig och med oss? Vad döljer masken? Vad omöjliggör masken? Vad möjliggör masken? Vad blottlägger masken?