Till Kate Abrahamsson
Hej Kate,
Det finns ett antal frågor som inte lämnar mig någon ro och som jag har tänkt på att jag skulle vilja ställa till dig. Det gäller barnen och deras förhållande till den pandemi som kännetecknat våren och sommaren 2020.
Hur har du upplevt att barnen som du har träffat eller som du har hört om från dem som arbetar under din ledning, som verksamhetschef för Barnkirurgi på Drottning Silvias Barnsjukhus vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, reagerat på Coronakrisen?
På vilket sätt upplever du att föräldrarna är drabbade av tankar kring Covid-19 i förhållande till sina sjuka barn?
Om jag har förstått saken rätt så lider flera av de barn som du träffar av allvarliga sjukdomar och väntar på att bli opererade? Hur förhåller de sig till Coronakrisen?
Tack för intressanta frågeställningar kring barnens och familjernas förhållningssätt till pandemin.
Så sent som den tionde juli gjordes en sammanfattning av kunskapsläget i världen runt barn och Covid-19 (Boast et al). I denna artikel kan man hittills fastslå att antalet diagnostiserade barn utgör en väldigt liten del (1-5%) av det totala antalet smittade i världen. Av de smittade barnen blir bara ca 1% kritiskt sjuka och endast några enstaka barn har avlidit. De kritiskt sjuka består framför allt av barn som har andra underliggande sjukdomar såsom neurologiska handikapp samt svår hjärt- och lungproblematik. Dessa patientgrupper uppvisar dock alltid en ökad risk att bli svårt sjuka oavsett vilken typ av virus som drabbar övre luftvägar och lungor snarare än som en följd av Covid-19 infektionen. Det finns rapporter om enstaka barn som fått en överreaktion av sitt eget immunförsvar mot Covid-19 och blivit svårt sjuka i andra organ. Även den absoluta merparten av dessa individer har snabbt tillfrisknat.
Som sagt: Hos barn ger Covid-19 inga symtom överhuvudtaget (ca 20-30 %), väldigt milda symtom där de vanligaste är feber och hosta (ca 50 %), snuva och halsont (30-40 %) och/eller diarré och kräkningar (ca 10 %). Även barn med cancer eller barn som behandlas med immunhämmande läkemedel uppvisar milda symtom vid smitta.
Fortfarande är det oklart huruvida barnen är smittsamma och i så fall i vilken grad. Hittills har man kunnat konstatera att smittsamheten mellan barn är låg och det är oklart om barn smittar vuxna överhuvudtaget.
Det aktuella kunskapsläget stämmer väl överens med den erfarenhet vi har på Barnsjukhuset där vi varit väldigt förskonade från pandemin. Till den 23:e juni hade totalt 35 barn konstaterats vara smittade av Covid-19 på Barnsjukhuset. Av dessa hade 17 sökt för andra tillstånd som till exempel blindtarmsinflammation, åtta för övre luftvägsinfektion, fem för hosta/lunginflammation, två hade behövt syrgas och två intensivvård. Inget barn har avlidit.
Min uppfattning är att befolkningen vilat i kunskapen att barn och ungdomar inte är särskilt drabbade av Covid-19 och inte blir allvarligt sjuka. Jag tror att man i skolorna har större erfarenhet av att samtala med barnen om deras oro runt pandemin. På sjukhuset är inte Covid-19-infektionen en stor källa till oro. Dock har en grupp föräldrar, särskilt i början av pandemiperioden, varit orolig för smitta. Initialt avbokade ca 20 % av familjerna barnens operationer eller mottagningsbesök, men bara efter ett par månader hade denna siffra sjunkit och nu är det nästan ingen som avbokar. En av orsakerna till att man avbokat har varit rädslan för att man som förälder skall bli smittad eller att barnen skall smitta en nära anhörig som är i riskgrupp.
Eftersom barnen i stort sett kan bära viruset utan att ha några symtom alls eller att deras symtom är milda och ospecifika, utgör detta grunden för Folkhälsomyndighetens rekommendationer att vi inte skall umgås över generationsgränserna. Social distansering mellan morföräldrar/ farföräldrar och de älskade barnbarnen som gärna vill vara nära och ha fysisk kontakt har nog varit ett av de mest kännbara offren på pandemins altare.
Som personal talar vi ofta om Coronas effekter för människor och samhälle, men är samtidigt lättade över att den inte nämnvärt drabbar barnen. Visst är det tragiskt när den äldre generationen går bort för tidigt men hade våra barn haft en överdödlighet och vår framtid försvunnit med dem, hade situationen varit ännu värre. På så sätt får vi ändå vara tacksamma över att vi är samtida med Covid-19 och inte med många av de farsoter som tidigare generationer fått erfara.
Referens; Boast A, Munro A, Goldstein H. An evidence summary of Paediatric COVID-19 literature, Don’t Forget the Bubbles, 2020. Available at: http://doi.org/10.31440/DFTB.24063)
Tack Kate för ett viktigt, nyanserat och akademiskt gediget svar. Ditt svar väcker två tankar: Vi är av fullt begripliga skäl ovana vid att tänka att ett barn, som i flera avseenden är mer utsatt än en vuxen, i detta avseende är mindre sårbart. Vi förknippar omedvetet eller medvetet barnet som utsatt och sårbart. Visserligen gör vi det också med dem som har nått upp till en aktningsvärd ålder. Men normalt sett med lite mindre dramatik. Vår uppgift är alltid att skydda den kommande generationen: Barnen är vår framtid. De skall överleva oss. En överdödlighet hos barn är bland det mest skrämmande ett samhälle kan drabbas av.
Sigmund Freud (1856-1939) tvingades genomleva att hans dotter Sophie Halberstadt (1893-1920), 27 år gammal, dog i lunginflammation som en följd av spanska sjukan, den 25:e januari 1920. Tre år senare avled hans barnbarn Heinz Rudolf, ”Heinele”, Halberstadt (1918-1923), ännu inte fyllda fem år i miliär tuberkulos. Freud kom att leva med och sörja deras för tidiga död ända fram till sin egen bortgång den 23:e september 1939, 83 år gammal. Hans liv förändrades i grunden av dessa överraskande och omstörtande tragedier. Oförglömliga erfarenheter. Naturens ordning omkullkastades.
Det hindrar inte: I ett demokratiskt samhälle är det samtidigt alltid samhällets uppgift att med alla tillgängliga medel verka för att människor ska avlida i en naturlig död. Det är därmed läkarens uppgift att försöka göra allt vad som står i hans eller hennes makt för att varje människas liv fortsätter tills att det upphör. Det är ett kategoriskt imperativ; det vill säga ovillkorligt bindande och utan undantag.
Vad jag från skilda håll har tagit del av har det säkerligen funnits äldreboenden som skulle ha kunnat göra mer än vad de gjorde för att skydda sina äldre. Exakt hur och på vilket sätt saknar jag erfarenhet av och kunskap om och kan därför inte komma med någon trovärdig tanke eller rimligt förslag. Samtidigt framgår det också att många av dem som arbetar på äldreboenden har gjort storartade insatser. Vad som i sammanhanget måste beaktas är att äldreboendena, liksom övriga delar av samhället, inte var förberedda på det som drabbade oss under våren 2020.
Några av de högljudda skriken om dåligt fungerande äldreboenden handlar också om att vi har svårt att förlika oss med att någon människa överhuvudtaget skall dö. Mer eller mindre explicit ställs krav på att avskaffa sjukdom, åldrande, elände och död. Låt oss få vara barn och låt åtminstone våra anhöriga få leva oändligt länge. Men det är tveksamt om vi tar ett samhälleligt ansvar i försöket att förbättra vården också för de människor som lever på äldreboendena genom att leva ut vår förtvivlan och våra bångstyriga affekter.
Det finns en annan viktig frågeställning som Kates svar tar upp och som är avgörande; ”Social distansering mellan morföräldrar /farföräldrar och de älskade barnbarnen som gärna vill vara nära och ha fysisk kontakt har nog varit ett av de mest kännbara offren på pandemins altare.”
Att de familjer som innan pandemin hade ett regelbundet utbyte med varandra – i den meningen att de träffades i samma fysiska rum – inte längre har den möjligheten, skapar, av naturliga skäl, prövningar av olika art: Hur kan man ersätta det fysiska mötet? Vad går förlorat när vi inte träffas? Och vad möjliggörs av den uppkomna situationen? Vad sker med vårt utbyte då vi i stället för att träffas skriver till varandra, ringer till varandra och träffas med hjälp av skilda tekniska hjälpmedel? Vad skapar och möjliggör saknaden? Hur blir den andre närvarande i den lekamliga frånvaron?
Per Magnus Johansson 24:e augusti 2020