Framtiden är alltid osäker. Historiker vet detta bättre än de flesta. Icke desto mindre kan vi inte leva utan att ha ett förhållande till framtiden. Jag ställde mina frågor om den osäkra framtiden till Christer Andersson:
Den finns en fråga som jag tror många med mig undrar över: kan det komma en andra våg av pandemin? När stormen har lagt sig, kan den blåsa upp igen? Kan vi stå inför ett nytt epidemiskt utbrott? Skulle detta till och med kunna vara allvarligare än det vi nu har gått igenom; med ännu fler smittade och döda? Vad finns det för medicinska skäl till att inte utesluta ett sådant scenario? Eller tvärtom: vad finns det för medicinska skäl till att räkna med en andra våg? På vilket sätt förbereder sig Folkhälsomyndigheten och det medicinska samfundet för ett sådant scenario, tror du? Finns risken att man lutar sig bekvämt tillbaka och uppfattar att faran är över åtminstone för denna gången? Vad är det realistiskt att tänka sig att vi har lärt av den vår och försommar vi nu har genomlevt?
”Per Magnus detta är väldigt intressant att fundera kring. Att förhålla sig till framtiden är något som vi måste göra hela tiden, och inom min medicinska specialitet, allmänmedicin, måste det ständigt finnas en slags beredskap för det oväntade. När det gäller din specifika fråga om jag tror att det kan komma en andra våg i den nu pågående pandemin så finns det argument som talar för att det kan bli en andra våg senare i höst och det finns en del som talar för att det kanske inte blir så.
När man talar om en andra och tredje våg av viruset jämför man med influensapandemier och det kan hända att detta är en falsk analogi. När man talar om risken för ytterligare en våg av det nya viruset har man utgått från hur spanska sjukan, asiaten och Hongkong-influensan betedde sig. Det nya coronaviruset har hittills inte betett sig som en influensa som snabbt sprider sig över landet och går över hela befolkningen på tre-fyra månader. Sars-cov-2 har stora lokalgeografiska skillnader i sin utbredning. Det är som att viruset har slagit ner i, och fått fäste i, olika kluster. En stadsdel, ett äldreboende eller en befolkningsgrupp.
Sommaren med sitt varmare klimat och den sociala distansering som följer av att fler är lediga från arbetet bör leda till en inbromsning av smittspridningen. Något som skulle kunna bidra till en andra våg av det nya viruset är om det kommer att uppstå mutationer som förändrar viruset tillräckligt mycket för att radikalt öka risken för återinsjuknande. Ännu så länge har man inte sett denna typ av förändringar och rent allmänt är coronaviruset mer stabilt än influensavirus när det gäller mutationer. I denna fråga är evolutionen vår vän genom att gynna de mutationer som ger större överlevnadschans, och därmed större möjlighet att sprida sina gener vidare för Sars-cov-2. Ett potentiellt dödligare virus är direkt ogynnsamt för spridningen av virusets gener. Man skulle kunna uttrycka det som att Sars-cov-2 inte har något intresse av att döda sin värd utan snarare föredrar att värdorganismen är lindrigt sjuk, orkar röra sig ute i samhället och sprida smittan så mycket som möjligt.
Nu kan någon invända att om vi jämför med influensavirus under någon av de stora pandemierna på 1900-talet så muterade virus och blev farligare i andra vågen. Risken att detta skall drabba Sars-cov-2 är mycket liten då arvsanlaget är helt annorlunda beskaffat i detta virus jämfört med influensavirus. I Sars-cov-2 sitter hela arvsanlaget ihop i en lång bit medan det i influensavirus är uppdelat i flera mindre bitar. Detta är viktigt då den process som kan skapa ett helt nytt influensavirus, ett så kallat antigenskifte, kan inträffa när två olika influensavirus infekterar antingen en griscell eller en mänsklig cell samtidigt och då blandar arvsanlag från de två olika influensavirusen. Detta kan skapa ett helt nytt virus där immunitet helt saknas i befolkningen, som exempelvis vid spanska sjukan.
Har vi då lärt oss något av den aktuella pandemin och hur vi som samhälle har hanterat den? Min uppfattning är att det redan finns väsentliga saker att reflektera kring; en sak som inte fungerat särskilt bra är skyddet av de mest sjuka äldre, boende på äldreboenden. Vi har fått in smittan där vi absolut inte ville ha in den och detta har fått förödande konsekvenser i form av hög dödlighet hos de äldre. Samtidigt finns det äldreboenden som lyckats att hållas smittan borta. Vad är det som de har gjort och gör för att lyckas bra? Vad var det som gick fel på de äldreboenden där smittan kom innanför dörrarna?
Vi behöver också fundera över den strategi vi valt i Sverige där myndigheterna ger förhållningsregler och att vi sedan litar på att medborgarna genomför det som myndigheterna sagt. Har den relativa öppenheten i samhället varit rätt? Skulle vi haft mer tvångsåtgärder eller striktare åtgärder för att rädda fler liv? Vad kan vi lära av andra länder?
Min egen uppfattning, nu efter några månader med pandemin, är fortfarande att Sveriges val att inte helt stänga ner samhället i stort sett var rätt. Men samtidigt har vi fått väldigt höga dödstal i Sars-cov-2 jämfört med våra grannländer. Nu skall sägas att det är en skillnad på att dö av covid-19 och att dö med covid-19. Det jag menar är att det spelar stor roll för statistiken hur man registrerar dödsfall och dess orsaker. För att få en riktigt bra jämförelse måste vi jämföra den totala dödligheten i respektive land, först då kan vi verkligen få fram hur det ligger till. Jag tror helt enkelt att det finns en stor osäkerhet i den statistik som jämför dödligheten i Covid-19 mellan länder.
En sak vi skulle kunna lära oss redan nu är att vi lever i en osäker värld, att obehagliga och överraskande saker kan ske och att det kan ske plötsligt och få drastiska konsekvenser. Att ha en bättre mental och materiell beredskap inför kommande kriser är något jag skulle vilja se framöver. Den lättare delen av detta lär vara att bygga upp beredskapslager av diverse medicinsk utrustning. Det svåra är nog att vara mentalt förberedd på nästa pandemi eller vad det kan vara för kris som drabbar oss. Att på allvar ha en mental beredskap som gör att personer i ansvarspositioner kan agera snabbt och rätt när det blir skarpt läge. De personer vi här talar om är: chefer på äldreboenden, sjukhuschefer, myndighetschefer, politiker i ansvariga positioner i kommuner, regioner och stat, kommunala chefer på olika nivåer, verksamhetschefer på vårdcentraler och sjukhuskliniker.
En annan fråga man får ställa sig i detta sammanhang är om de personer och funktioner som nämns ovan har mandat att agera? Eller är de, eller upplever de sig vara, förhindrade av en byråkrati som inte har för vana att belöna initiativ, nya idéer, handlingskraft osv?”
Tack återigen Christer för ditt svar. Jag tänker på följande teman när jag läser ditt svar: visar inte din respons på hur nödvändigt det är att tänka över den så kallat egna vetenskapliga disciplinen och det egna ansvarsområdet? Måste vi inte ta oss an ett så kallat tvärvetenskapligt perspektiv och än mer anstränga oss för att sträva efter sanning och utveckla klokskap? Det medicinska anslaget är ett i sammanhanget helt avgörande perspektiv. Samtidigt finns det andra aspekter: gemensamma ansträngningar och kollektivt ansvar i en värld där vi vet mindre än vad vi tänker oss att vi vet. En stor del av ansvaret ligger i att försöka mejsla ut vad vi faktiskt vet och vad vi inte vet. Vem har kunskap om vad? Vad vet vi? Vad har vi inte någon säker kunskap om? Hur överbryggar kunskapsområdena varandra?
Som jag läser ditt svar så finns det flera aspekter som måste beaktas angående framtiden. Min första tanke är att framtiden är oviss, men omöjlig att inte tänka på: svår att förutsäga, vanskligt att leva utan att föreställa sig en eftervärld.
Vi tenderar att förhålla oss till framtiden på två sätt: dels genom att undvika att det obehagliga, det olustiga, det förstörande, att sjukdom och död skall inträffa och dels genom att försöka planera in och möjliggöra att mening, lust, gemenskap och glädje skall inträffa: att undvika olust så att lust skall inträffa; att planera in lustmoment så att olusten inte träder fram.
Människan lever i sin historia, i nuet och i framtiden. I människans väsen ligger att förhålla sig till en framtid. Hur ser framtiden ut? Vad ska jag göra på min semester? Skall vi planera något för höstlovet? Var skall vi fira jul i år? Så har vi det nya året; det gamla tar slut och ett nytt år börjar; vad skall vi göra då?
Det finns naturligtvis även försök att negera behovet av att planera; sluta planera! Vi tar dagen som den kommer. Vi får se hur det blir.
Eller om inställningen urartar till en oansvarig och icke samhällsansvarig attityd: håll deadline om det funkar för dig! Kom till arbetet när det passar dig! Effekten av en sådan attityd blir inte sällan att livet istället planerar åt den som själv inte identifierar sig med att vara ett aktivt subjekt med ett ansvar och en möjlighet att påverka och själv skapa sin framtid.
Och så får vi inte heller utesluta att framtiden innehåller en grad av ovisshet. I den ovissheten finns också möjligheten att något överraskande drabbar oss: för oss mot infernot, skärselden eller paradiset, för att låna Dantes ord.
Vad bör jag inte göra för att få en fungerande framtid? Vad gäller det att försöka undvika; hur gör vi för att inte köra fast i gamla destruktiva hjulspår? Vad skall vi undvika för att inte bli sjuka igen? Vad skall vi undvika för att inte åter förstöra? Vad skall jag avstå ifrån? Vad bör vi alla avstå ifrån att göra? Vad kan vi inte göra för att vår framtid skall bli så bra som möjligt? Vad bör vi inte göra, säga eller skriva för att våra liv skall bli så anständiga som möjligt? Vad har jag lärt mig av min erfarenhet? Vad har vi lärt oss av våra erfarenheter?
Det blir till sist en fråga om att leva våra liv i dialektiken mellan att avstå och att aktivt välja det vi tror på. Det går inte att leva genom att enbart avstå och det går inte heller att leva genom att sakna förmågan att avstå. Så komplicerade och känsliga är våra liv; först när vi strävar efter att lära oss den konsten kan ett värdigt, meningsfullt, glädjerikt och ansvarsfullt liv upprättas.
Per Magnus Johansson den 13:e juli 2020