Denna bok behandlar förhållandet mellan några centrala texter av August Strindberg och ett antal bärande tankar hos Sigmund Freud. Strindberg och Freud var naturligt nog påverkade av de dominerande idéerna i sin tid – och samtidigt banbrytande på sina respektive områden. Men som Per Magnus Johansson påvisar, så behandlade de båda, utan att känna till varandras texter, somliga frågeställningar på ett likartat vis och formulerade ibland snarlika insikter om våra mänskliga drivkrafter.
August Strindberg föddes 1849 och var sju år äldre än Sigmund Freud. Den förstnämnde dog 1912, 63 år gammal, och den sistnämnde 27 år senare, 83 år gammal.
Deras utgångspunkter var olika men ändå på flera sätt besläktade: Strindberg var en skönlitterär författare som aldrig gav upp sitt intresse för vetenskap. Freud var läkare, forskare och psykoanalytiker med ett passionerat och livslångt förhållande till litteratur och konst. Båda sökte svar med det undersökande och prövande skrivandets hjälp.
Bland de teman som Per Magnus Johansson behandlar finns barndomen, skrivandet, kärleken och det solitära vetenskapliga och konstnärliga arbetets villkor. Han fördjupar sig också i den likartade intertextuella dimensionen i Strindbergs och Freuds skrifter. Hans bok följer sina egna vägar genom de bådas epokgörande livsverk.
Recension – Publicerat i BTJ-häftet nr 1, 2021. Lektör Martin Lagerholm
Psykoanalytikern, -terapeuten och idéhistorikern Per Magnus Johansson har under 20 års tid gett ut böcker om bland annat psykoanalys, Freud och psykopatologi. Enligt Johansson är hans senaste skrift, Sekelskiftet 1900. August Strindberg och Sigmund Freud, delvis en fortsättning på hans tidigare utgivna bok Psykoanalys och humaniora (2014). Men här har han mer specifikt valt att fokusera på förhållandet mellan psykoanalysen och skönlitteraturen – närmare bestämt, och som titeln alltså skvallrar om, mellan Freud och Strindberg. I ett par ”fallstudier” låter han några representativa verk av den svenske författaren – i synnerhet Giftas och Fadren – läsas och undersökas utifrån Freuds analyser av och teorier om exempelvis kärleken, familjen, barndomen, diktaren och fantasin. Vad som emellertid ges störst utrymme i den här oavlåtligt engagerande och välskrivna boken, är den intertextuellt jämförande studien mellan Strindbergs allegoriska vandringsdrama Ett drömspel (1902) och Freuds banbrytande verk Drömtydning (1900). Sekelskiftet 1900 avslutas med en litteraturlista och ett namnregister.
Helhetsbetyg: 4.
Nya meddelanden från Strindbergssällskapet Nummer 66, December 2020
Idé-och lärdomshistorikern och psykoanalytikern Per Magnus Johansson har under året publicerat två böcker om Strindberg: Strindbergsfejden och Sekelskiftet 1900 – August Strindberg och Sigmund Freud. Den första volymen innehåller ett litet urval (13) av Strindbergs egna inlägg i en mycket hektisk kulturdebatt, samt några av hans brev och dikter och avslutas med en essä av Per Magnus Johansson, ”Med satir som vapen”. Den senare volymen tar upp förhållandet mellan några av August Strindbergs centrala texter och några av Sigmund Freuds bärande tankar. Enligt Johansson finns det tydliga beröringspunkter författarna emellan, utan att de tagit del av varandras texter, uppenbarligen ett slags samtidighetens intertextualitet.
På frågan om hur hans intresse för Strindberg väcktes, svarar Per Magnus Johansson så här:
”Mitt intresse för Strindberg började tidigt. Jag läste Röda rummet som sextonåring. Det var en fängslande läserfarenhet. När jag sedan, ännu inte fyllda tjugo år, började på psykologutbildningen vid Göteborgs universitet var det min övertygelse att jag skulle få läsa de klassiska skönlitterära verken. Denna förhoppning kom dock inte att infrias. Besvikelsen drev mig mot att bland annat återuppta läsningen av August Strindberg.
Min psykoanalysutbildning i Paris förde mig även mot skönlitteraturen. Eftersom jag har ett svenskt ursprung och arbetade i Göteborg var Strindberg det mest naturliga valet. Strindberg, som till stora delar är samtida med Sigmund Freud, upptäckte jag, fångade flera av de frågeställningar som Freud teoretiserade över. Jag läste aldrig Strindberg för att psykologisera över förhållandet mellan Strindbergs barndom eller personlighet och hans författarskap. Den frågan har aldrig intresserat mig. Jag drabbades av hans genialitet när det gällde att fånga människans konflikter, sårbarhet och utsatthet.
Ett drömspel, Ensam, Fadren, Fröken Julie, Oväder, Påsk och Spöksonaten, för att nämna de verk som har omgett mig de senaste åren, studerar jag regelbundet. Strindberg är alltid med mig i mitt liv. Och inte minst viktigt; jag tycker om att läsa Strindbergs böcker långsamt och upprepade gånger.”
Läs Nya meddelanden från Strindbergssällskapet nummer 66 här››
Ulf Olsson, recension i Göteborgs-Posten 17 december 2020
”Tänk om det som är vårt känsliga, ömtåliga inre, vår djupaste personlighet, bara är strunt? Det hävdar Tiggaren i August Strindbergs drama ”Till Damaskus” från 1898. Han bryr sig enbart om människors yttre, ”för det som är invändigt, det är bara rena – dravlet”. Se där ett naturalistiskt credo – och en utmaning för varje läsare eller åskådare som vill se pjäsen som bärande på ett inre djupsinne.
Psykoanalytikern och författaren Per Magnus Johansson försöker kringgå den utmaningen genom att inte läsa Strindberg direkt. Istället ställer han i sin nya bok, ”Sekelskiftet 1900. August Strindberg och Sigmund Freud”, Strindbergs verk bredvid Freuds i syfte att jämföra dem. Här är det likheterna och skillnaderna mellan litteratur och psykoanalys som är intressanta. Johansson lägger klokt nog inte Strindberg på någon divan, varför vi i stort sett – om än inte helt – slipper de diagnostiska övergrepp som Strindberg ofta utsatts för.” Läs hela recensionen här››