Per Magnus Johanssons ledartext
Detta nummer av Psykoanalytisk Tid/Skrift har exilen som tema. Det torde inte vara någon överdrift att säga att psykoanalysen i stor utsträckning har präglats av exilen. Ett flertal psykoanalytiker tvingades i samband med nazismens framväxt på flykt. Till Sverige kom under 1940-talet psykoanalytiker som genom sitt judiska ursprung hade förföljts. Men exilen är också en frågeställning som befinner sig i hjärtat av den psykoanalytiska praktiken. Numret inleds med den andra delen av intervjun med Julia Kristeva. Materialet, som bygger på mer än 8 timmars samtal, är så omfattande att det kommer att färdigställas till en tredje del, som kommer att publiceras i nästa nummer. Intervjuarbetet som sådant ingår i ett större projekt där jag samtalat med ett flertal franska psykoanalytiker och intellektuella. Flera av dessa intervjuer är redan gjorda och ytterligare kommer att göras.
Intervjun följs av en text av Sigmund Freud, »Ett ord om antisemitismen«. Den publicerades under senhösten 1938 och byggs upp kring ett längre utdrag ur en text som enligt Freud skrivits av en icke-judisk författare men vars namn fallit honom ur minnet. Inte heller minns han var han läst texten; utdraget skulle alltså utgöras av excerpter Freud gjorde då han första gången läste texten. Den okände författaren gör sig till företrädare för Freuds uppfattning om antisemitismen. Freuds text och dess tillkomsthistoria diskuteras av Christian Nilsson.
Max Schurs text »Freud och nazisternas invasion – Exodus« utgörs av en personligt hållen ögonvittnesskildring av Freuds sista tid i Österrike och flykten till exiltillvaron i London. Max Schur var Freuds »livläkare« under denna tid. Skildringen beskriver på ett levande sätt hur såväl Freuds personliga som psykoanalysens situation gestaltade sig vid denna tid, samt hur Freud och hans närmaste reagerade på och hanterade den nazistiska ockupationen och den därpå följande exilen.
Edward W. Said introduceras kort av Jonas Gilbert. Saids text »Freud och det icke-europeiska« är ursprungligen en föreläsning som hölls i arrangemang av Freud Museum i London 2001. Med utgångspunkt i Freuds Moses och monoteismen reflekterar Said kring innebörden i Freuds teori att Moses var egyptier. Said frågar både vad denna teori innebär i fråga om Freuds relation till sin egen judiska härkomst och vilka de mer generella konsekvenserna blir av att Freud placerar ett främmande element i den judiska identitetens ursprung. Said menar att Freuds insisterande på ett främmande ursprung är något som öppnar identiteten och i förlängningen möjliggör ett samexisterande med det som är annorlunda; den Andre eller det icke-europeiska.
Pierre Legendre närmar sig i sitt bidrag, »Bräschen. Anmärkningar om Shoahs institutionella dimension«, en av de viktigaste företeelserna i 1900-talets historia som drivit människor i exil: det nazistiska väldet. I sin analys av förintelsens förutsättningar beskriver han den av Hitler sanktionerade kriminaliteten som en institutionell passage à l’acte. Han menar att de nazistiska bödlarna genom att slå mot judarna också slog mot sina föräldrar och i förlängningen mot själva härkomstens princip. I kontrast till rådande paradigm inom den politiska vetenskapen visar Legendre på vikten av att Västerlandet studerar sina egna dogmatiska grunder för att kunna förstå och motverka massfenomen som scientismens och nazismens utbredning. Fethi Benslamas »Upplevelsen av att vara utan en plats« var ursprungligen manuskriptet till ett föredrag som han höll i Göteborg i januari 2001, då han var inbjuden av Freudianska Föreningen. Benslama betraktar exilen som en klinisk fråga som bör förstås på ett subjektivt plan, och han pekar bland annat på ett antal viktiga faktorer som måste analyseras i arbetet med någon som befinner sig i exil: omständigheterna för uppbrottet; berövandet av modersmålet; brottet med den politiska gemenskapen och de fantasmatiska föreställningarna om kroppens hemmahörighet. Benslama illustrerar också några av de problem i relationen mellan föräldrar och barn som exilen kan resa. Jean-Luc Nancy analyserar i sin text, »Existens i exil«, exilen som en tankefigur i den västerländska kulturen och de huvudsakliga innebörder som den kommit att få för dess självförståelse. I kontrast till en förhärskande, grekisk-kristen uppfattning av exilen, en uppfattning som ser den som något övergående och temporärt, tänker sig Nancy exilen som konstitutiv för människans tillvaro, en exil i absolut bemärkelse, utan återkomst. Exilen pekar här ut människans kluvna grundsituation eller väsen, den medför att hon inte är identisk eller sammanfaller med sig själv. Nancy tillskriver exilen det dubbla värdet av att på en och samma gång vara en fara för, och en möjlighet till, människans liv. Exilen är således alltid inskriven i människans ursprung och den utgör därmed den oundvikliga lott som hon inte kan undgå att ta sig an.
I »Förföraren (Nabokov)« försöker Philippe Sollers fånga författaren Vladimir Nabokov och hans speciella blick för detaljen och för sinnesrörelsen. Bakom Nabokovs författarskap finner Sollers en barndom som ständigt återerinras, en barndom som fick denne olycksdrabbade exilryss (som bott i Ryssland, England, Tyskland, Frankrike, Förenta staterna och Schweiz) att insistera på den obevekliga glädje och extas han trots allt kände i en blind och dödssträvande värld. Vi publicerar också Vladimir Nabokovs novell »Påskregn« från 1924. Novellens konstfullt tillrättalagda realism, med klang av en förgången tid, låter läsaren möta exiltemat i förtätad form. Lyhört återger Nabokov hur dröm och verklighet – och följaktligen också nu och då – sammanflätats i novellens huvudgestalt. Exilen konkretiseras i novellens fiktiva subjekt. Både Nabokov och novellen kommenteras av Svetlana Polsky som 1995, på ett bibliotek i det forna Östtyskland, återfann den som hon trodde för alltid förlorade novellen.
Annika Stiebe recenserar Julia Kristevas bok Fasans makt och visar på dess centrala position i Kristevas författarskap.
Den fransk-schweiziske arkitekten Le Corbusiers komplicerade förhållande till sitt födelseland framkommer i texten »Mina relationer till Schweiz?«. I Johan Lintons presentation av texten och dess tillkomsthistoria fördjupas aspekter som har med hemhörighetens problematik att göra. Också detta nummers omslagsbild – en notering hämtad ur en bok i Le Corbusiers personliga bibliotek – belyser hur han var upptagen av frågan om sitt ursprung.
Som den uppmärksamme kan notera skiljer sig det här numret rent utseendemässigt något från tidigare nummer av tidskriften. Tack vare stöd från Statens kulturråd kan vi för första gången producera Psykoanalytisk Tid/Skrift med riktig tryckteknik, något som vi anförtrott Fälth & Hässlers tryckeri i Värnamo.
Vi förbereder ytterligare ett temanummer om Exil.
Per Magnus Johansson
