Per Magnus Johanssons ledartext

Michel Houellebecq delar understundom Frankrike mitt itu, i dem som uppfattar att han precist fångar det konfliktfyllda politiska landskapet och i dem som tänker sig att han företräder en reaktionär och is­lamofobisk människosyn. Han är idag är en odiskutabel skönlitterär referens och hans internationella genombrott är massivt. Han väcker starka känslor bland såväl kritiker som litterära vänner. Vi publice­rar hans text Rester vivant, som är en aforistiskt färgad poetisk hyllning till lidandet. Källan är lidandet. I dess kölvatten följer skyldigheten att skriva och att lämna ett spår. Det finns ingen större plikt. Fer­nando Pessoa rör sig i skuggorna av denna förpliktelse. Föreställningen om harmoni och lycka kom­mer förr eller senare att haverera. Paradoxen har sin plats i dessa Houllebecqs råd till poeten. Att alter­nera mellan utanförskap och den andra världen framstår som alternativet, samtidigt som ett råd säger att poeten inte kan »älska både sanningen och världen«. I mörkret finns ljuset. Förmågan till ensamhet framstår som en av möjligheterna, liksom självkännedomen och sanningslidelsen. På så sätt närmar sig poeten den psykoanalytiska etiken. Detta förhållningssätt till livet och skrivandet är en del av den franska kulturen. Och har så varit åtminstone alltsedan den franska revolutionen.

Översättningen av artikeln och ytterligare några texter i numret är gjord av Mats Leffler.

Vi publicerar också en artikel av Julia Kristeva i vilken hon tar sig an de anklagelser hon fått ta emot om att ha samarbetat med den bulgariska säkerhetspolisen. Artikelns klarhet talar för sig själv och vi över­ lämnar åt läsaren att ta ställning.

Den 14 november 2017 hölls en visning av den idag internationellt uppmärksammade Ruben Östlunds film The Square på Bergakungen i Göteborg, om inte endast så i första hand för anställda inom psyk­iatrin. Filmen följdes av ett samtal mellan Ruben Östlund och undertecknad. Samtalet modererades av Tobias Nordin. En liknande tillställning anordnades i december 2014 i relation till Östlunds film Turist. Detta var således en form av fortsättning, men med Östlunds senaste film som utgångspunkt. Samta­let fick via Tobias Nordins anslag Kalle Bomans och Östlunds konstverk Rutan som kärnpunkt, något som vi också kan ta del av i detta nummer av Arche. Originalet placerades i centrala Värnamo i april 2015. Konstverket bär inskriptionen: »En frizon för jämställdhet och omsorg.« Bortom dessa ord anas det avstående som toleransen inte kan etableras utan. Samtalet kretsar kring två av Östlunds nyckel­frågor: hur får man stöd för en god idé inom ett samhälle, och hur får man människor att godta den goda idén? För det krävs att den andre på något sätt införlivas i människors föreställningsvärld och blir någon att kunna förhålla sig till, via insikt om likhet och olikhet. Med andra ord och ursprungligen: att människan genom identifikation når kontakt med det som saknas henne. För att det skall bli möjligt måste samtidigt människor kommunicera med varandra. Filmen The Square öppnar för det. Ruben Öst­lund avrundar samtalet med en hänvisning till Sten Selanders tidlösa dikt »Spela kula« ur diktsamling­ en Staden och andra dikter från 1926. Dikten är en tillbakablick på en seger, men dess efterverkningar smärtar. Mot slutet når diktjaget följande tankar:

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl, som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort. Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

Ur Carl E. Schorskes Fin-de-siècle Vienna (1980) publicerar vi avsnittet »Politik och psyke: Schnitzler och Hofmannsthal« i översättning av Ingrid Rosén. Schorske inleder in medias res: Maurice Ravels La Valse är en »wienervalsens apoteos«. I Ravels musikstycke tycker sig Schorske finna en väg in i det historieproblem han vill belysa, nämligen sambandet mellan politik och psyke i den politiska kris som kännetecknar Wien under fin-de-siècle. Schorske gör gällande att det liberala klimat som kom till ut­ tryck i flera europeiska länder vid tiden i fråga hade vissa särdrag i Wien. I Wien tog något disparat plats i den uppkomna kulturkrisen. Den innehöll vad Schorske uppfattar som å ena sidan moralistis­ka, å andra sidan estetiska komponenter. Dessa kunde i sin tur fungera som intellektuella instrument för dåtidens kulturpersonligheter i deras försök att ta sig bortom det krispräglade samhällsklimatet. Två litterära gestalter får representera dessa vägval, Arthur Schnitzler och Hugo von Hofmannsthal. Schorske presenterar först initierat den liberala 1800­talskulturen i Wien, för att sedan med fokus på de två författarna exemplifiera hur vägvalet kunde gestalta sig. Beträffande Schnitzler fanns, som vi vet, kontaktytor med Freud, och vi känner till att den senare uttryckte förvåning över hur Schnitzler till synes intuitivt nått slutsatser som hade beröringspunkter med Freuds egna, men som han hävdade att han hade »upptäckt genom mödosamt arbete med andra människor«. Vi publicerar i anslutning till Schorskes kapitel även det födelsedagsbrev till Schnitzler, från den 15 maj 1922, där Freud formule­rade denna tanke. Schnitzler, skriver Schorske, närmade sig problemkomplexet »psyke och politik« utifrån en »moralisk­vetenskaplig tradition«. Hofmannsthal gick en annan väg. Han hyste en trohet gentemot den aristokratiska traditionen och sägs ha varit »uppfödd i konstens tempel«. Med hjälp av konstens magi ville denne »återskänka livskraft åt den döende moralen och den politiska traditionen«. Hofmannsthal och andra samtida med honom – varibland Sigmund Freud, Theodor Herzl och Karl Kraus, »stadens vresigaste moralist«, omnämns av Schorske – stod inför de avgörande frågor som ti­den ställde.

Som ett slags brygga över till W. G. Sebalds läsning av Hofmannsthals först postumt utgivna roman­ fragment Andreas är Mats Lefflers därpå följande artikel avsedd. Leffler ger en översiktsbild av några perioder i Hofmannsthals liv som blir viktiga för Sebalds analys, varpå Andreas­fragmentet självt sam­manfattas, med uppgifter om textens uppkomst och en redogörelse för Richard Alewyns viktiga rekon­struktion kring de delar som Hofmannsthal aldrig utförde i en sammanhängande text. Slutligen kom­menteras kortfattat Sebalds essäistiska sätt att bedriva litteraturvetenskap.

Om Carl E. Schorske låter Hofmannsthal framträda som en exemplifiering av vad som kan uppspåras i eran fin-de-siècle i den tyskspråkiga världen, blir han huvudgestalt i W. G. Sebalds essä »Veneti­anskt kryptogram – Hofmannthals Andreas«. I Sebalds beskrivning utgör Hofmannsthal en särpräglad del av die Wiener Moderne. Texten blir ett lodande efter vad som gömmer sig i det bortträngda. Det sker genom en granskning av Hofmannthals icke fullbordade romanprojekt Andreas. Utan att gå in på detaljer – de finns i riklig mängd i Sebalds text – kan här endast påpekas att Sebald avvägt hänvisar till Freuds kommentar att vi brukar säga att någon blivit pervers men att det vore mer korrekt att säga att någon förblivit pervers. Denna fråga gäller i hög grad romangestalten Andreas, och den har, vilket Se­bald nämner, någon oundvikligt självklar beröringspunkt också med författaren. Sebalds slutsats vad gäller detta är »att människans erotiska utopi ligger innesluten i möjligheten att i all oskuld kunna för­ bli pervers«.

Wienarkitekten Adolf Loos besökte Paris under vintern 1926. Han föreläste på Sorbonne och en korrespondent för Neues Wiener Journal åhörde föreläsningen och skrev en kort notis om Loos »fram­gångsrika framstöt mot den stora offentligheten«. Rubriken lyder »En människa med moderna nerver« och vi möter i anekdotens form hur dessa nerver kunde förvåna den som inte hade samma utblick och erfarenhet som Loos.

I Linda Östergaards översättning presenterar vi Ingeborg Bachmanns prosabild av Georg Groddeck (1866-­1934). Den publicerades första gången 1967 och är en recension med utgångspunkt i tre verk av Groddeck som återutgavs under 1960­talet. Hon lyfter fram att Groddeck är en försummad gestalt. Som skriftställare ger hon honom epiteten »kvick, trivial [och] storartad«. Hon ser honom som en »syn­nerligen komplex personlighet«, därtill orädd och frispråkig; 1933 övertalades han av vänner att fly Ba­den­Baden efter det att hans brev till den nytillträdde rikskanslern (Adolf Hitler) – ett brev i vilket han ville att rikskanslern skulle sätta stopp för »de oerhörda händelser han observerade« – antogs ha nått Gestapo. Bachmann betraktar Groddeck också som fristående. Hans beundran för Freud var stor men i sin kliniska gärning, i vilken massage ingick, valde han en egen väg. En icke betydelselös detalj i det hela är att Freud öppet hämtade begreppet das Es (detet) från Groddeck, men »använde det på ett annat sätt« än han, skriver Bachmann. Freud infogade begreppet i den andra topiken med begreppen överjag, jag och det.

Johan Linton har fört ett längre samtal med arkitekterna Johan Arrhov och Henrik Frick, upphovsmän till det förhållandevis unga arkitektkontoret Arrhov Frick, bildat 2010. Det blir ett samtal som i hög grad söker den värdegrund som Arrhov Frick vill representera. De betraktar hantverket, det noggranna arbe­tet och kunskapsfördjupningen som avgörande aspekter. De betonar också den enskildes specialkom­petens som en viktig del i arkitektkontorets arbete. Det som framträder har något otidsenligt tidsenligt över sig. Arkitekterna säger sig vilja arbeta med, inte mot naturen, och de konstaterar att man »alltid bygger vidare på det man har«. Det är som följer de en kulturens successionsordning; att steg tas när tiden är mogen och som ett svar på »ett slags intern historisk analys«.

Juhani Pallasmaas »Arkitekturens hantverk« bildar ett slags efterord till intervjun, ett kondenserat analytiskt och poetiskt efterord. Pallasmaa ser Arrhov Frick som representanter för en överraskande utvecklingstendens i en estetiserande samtid, upptagen av bilden på ett sätt som för tankarna till mani­pulation, arkitekturen som konsumtion. De står i stället för en pragmatism, där reduktionen drivs långt och blir till en särskild kvalitet. Efter att ha förankrat Arrhov Fricks stil i historiska referenser och lyft fram några aspekter av deras byggnader, drar Pallasmaa ytterligare paralleller till vad deras hållning på ett vidare plan kan tänkas innebära: ett återvändande till hantverket och kroppen, och därmed till en ödmjukhet som arkitekturen har gemensam med poesin och som det finns ett stort värde i att bevara.

Claes Caldenby för oss vidare ut i världen. Denna gång står Turin, en »viktig arkitekturstad«, i cent­rum. Caldenby har besökt den många gånger och ledsagat andra stadsvandringsintresserade i den. Den levande skildring han delger oss i artikeln »Grabbarna på via Po« ger goda skäl för det epitet han ger Turin. Samtidigt vidgar Caldenby vyerna. Hans skildring berör även andra historier i vilken arkitektu­ren har tagit och tar form. Beskrivningen av det brukssamhälle som utgör en del av Turins historia fun­gerar som en berikande upptakt till mötet med stadens intellektuella historia i vilka bland andra »grab­barna« Italo Calvino, Umberto Eco, Claudio Magris och Gianni Vattimo ingår. Under den vandring som Caldenby leder oss fram igenom har han Aldo Cazzullos bok I ragazzi di via Po i bakfickan. Som avslut söker Caldenby platsens själ. Kanske den, tycks Cazzullo hävda, mer är att betrakta som tidens själ. Oberoende av vilken själ som sökes »på plats« utgör ändå »stadens materia« en påminnelse om »det liv som en gång levdes där«. Staden är i rörelse; en plats där det förflutnas närvaro framträder.

Peter Josephson ger oss i artikeln »’Those who cannot remember the past…’. Utkast till en historielös­hetens historia« ett övergripande perspektiv på hur historielösheten har betecknats under de senaste drygt tre seklerna i Västeuropa. Även om Josephson betraktar sin essä som ett utkast är den rik på nedslag i den historieskrivning som gjorts i vår kultursfär. Han belyser ett paradigmskifte, samt hur lätt hänt det är att man i avsikt att skydda något väljer en väg som snarast innebär motsatsen. Josephsons essä visar hur man för att få en historia måste skilja sig från den, med andra ord, förmå sig att i ett inre gränsland tala om den.

Mitt uppe i sina respektive avhandlingsarbeten ägnade sig idéhistorikerna Ronny Ambjörnsson och Aant Elzinga under senare delen av 1960-­talet också åt att, tillsammans med religionshistorikern Anna Törngren, skriva ett omfattande översiktsverk om det europeiska tänkandets historia. Det resulterade i boken Tradition och revolution som utkom på Bo Cavefors Bokförlag 1968. Christer Nordlund och Tho­mas Karlsohn har valt att uppmärksamma att det i år är 50 år sedan boken utkom genom att vända sig till två av författarna, Ambjörnsson och Elzinga, och låta dem minnas den tid som omgav bokens tillkomst och låta återblickens fria reflexioner fördjupa bilden av dess tillkomsthistoria. Som intervju­arna skriver i anslaget blev Tradition och revolution en såväl uppskattad som diskuterad bok, och den har utkommit i många upplagor under årens lopp. Författarnas ideologiska ställningstagande är tydligt, vilket avspeglar sig i den historia de blottlägger. Samtidigt gör de gällande att ingen forskning är vare sig objektiv eller neutral. Det är ett påstående av tidlös karaktär vars riktighet är lättare att se i någon form av backspegelsperspektiv. Det betyder emellertid inte att samtiden lyckas ta sig ur detta faktum. Det tankeklimat som rådde under åren fram mot och kring det omtumlande året 1968 finns närvarande i texten.

En konstens resa genom historien – främst belyst via Immanuel Kants uppskattning av det frigörande skrattet vid ett dukat bord i vänners lag omgivet av taffelmusik – möter oss i Ola Sigurdsons artikel »Kant och kvällssammankomsterna. Om konstens bruk och tredje kritikens §54«. Det verk av Kant som Sigurdson utgår ifrån är Kritik av omdömeskraften från 1790. Kant är emellertid inte den enda källa som Sigurdson hänvisar till och kommenterar. Fram träder bland andra Giovanni Boccaccio, Isidor av Sevil­ la, Søren Kierkegaard, Laurent Jourbet och Jean Paul. En konkretisering av det mer analytiska anslaget sker med hjälp av P. O. Enquists roman Livläkarens besök. Sigurdsons text vidgar sig således och blir samtidigt, för oss, en resa parallell med åskådliggörandet av Kants kritik av hur konsten bör bedömas. Artikeln blir en bildningsresa att ta del av.

Arche fortsätter att publicera svensk poesi. Martin Svensson Ekström skriver en förtätad, metaforrik dikt. Det frekventa användandet av imperfekt suggererar fram en avlägsen historia som samtidigt ge­ nom sin intensitet blir påtagligt närvarande och gör anspråk på att tydas.

I Jenny Tunedals suggestiva »Klostret klamrar sig fast på klippan« kommer det upplysta klostret till sist att fungera som fyr för både tron och otron. Som Tunedal skriver: »Jag kanske ber för att framkalla tystnaden«.

Under sommaren 2018 kunde man besöka Vandalorum (Museum för Konst och Design) i Värnamo och bland annat se en utställning med Maria Halls konst. Eva Runefelt har sett den, låtit sig omgivas av den och samlat sina intryck i ett prosapoem i vilket Halls taktila, drabbande och känsliga måleri återspeg­las. Undertecknad bidrar med fotografiska bilder från utställningen.

Årets Tranströmerpris tilldelades Eva Runefelt. Juryns motivering löd: »För en poesi som med sinnligt tänkande och stort tålamod avläser verklighetens föränderlighet.« Vi har glädjen att publicera Runefelts svar i anslutning till att hon erhöll utmärkelsen. Det är en hyllning till Tomas Tranströmer; fokus ligger på »Spår« och den diktning som är såväl dröm (verklig) som verklighet (drömd). Vi har också glädjen att publicera Erik Bergqvists finstämda tal till Eva Runefelt vid utdelningstillfället. Hans ord vidrör vår illu­sion om tiden, men de säger också att »dikten«, med blicken fäst vid Runefelts poesi, »skapar sin egen sanning. Sin egen tid.« Tillsammans med detta material publicerar vi även Maria Halls porträttmålning av Eva Runefelt, som beställdes av Albert Bonniers förlag till Bonniers porträttsamling i Nedre Manilla.

Mellan 1986 och 1991 kunde man i Göteborg möta »Stadens dansare«, exempelvis på Götaplatsen, på Vasagatan, på broarna runt Stora Hamnkanalen, vid Näckrosdammen och på Haga kyrkoplan. Bak­grunden till detta dansäventyr i stadens olika rum beskriver Astrid von Rosen i artikeln »Dansgruppen Rubicon och den fria dansens genombrott i Göteborg«. Inom ramen för den 1978 bildade dansgruppen Rubicon, bestående av fyra kvinnor (Eva Ingemarsson, Gunnel Johansson, Gun Lund och Gunilla Witt), utvecklades i samklang med ett av tidens rörelsemönster – von Rosen betraktar det som ett »postmo­dernt skifte, kännetecknat av vänstervindar, frihetslängtan och anti­hierarkiska strömningar« – en form av dansteater vars scenografi inte utgjorde en traditionellt stillastående bakgrund utan införlivades som en levande, laddad del i föreställningen. Det finns ett gränsöverskridande inslag i det arbete som Rubi­con och Stadens dansare ägnade sig åt. Ett steg på vägen, om vi håller oss på geografiskt lokal nivå, var etablerandet av scenen Unga Atalante, numera Atalante. von Rosens artikel ingår i ett verk i vardan­de vars huvudrubrik lyder Den sinnliga staden.

I den presentation som Johannes Nordholm gör av skulptören Bengt Erland Fogelberg i artikeln »Den eviga källan« belyses konsten i tid och rum, eller med andra, vidare ord, kulturen i tid och rum. Fogel­berg var göteborgare, fick sin utbildning i Stockholm och Paris men verkade i huvudsak i Rom. Han var barn under 1700-­talets två sista decennier och avled just sedan 1800­-talet passerat sin mitt. I tidens strömningar – en något förstelnad nyklassicism som mötte en nationell romantisk ådra, men också ett möte mellan det internationella och det nationella, vilket delvis kan knytas till att den mer internationellt inriktade gustavianska eran började ifrågasättas utifrån mer revanschsugna, nationsförsvarande stånd­punkter – gick Fogelberg sin egen väg. Såväl den antika som den nordiska gudavärlden tar plats i Fo­gelbergs verk. Även svenska majestäter. I Göteborg finns statyn Gustav II Adolf på dennes torg, emel­lertid enligt Nordholm så balanserat utförd »mellan historisk trohet och klassicism« att torgbesökaren i det närmaste går honom förbi utan att lägga märke till att han står där. Nordholm tydliggör i sin text hur Fogelberg, i likhet med Psyke, framträder som »en själ« bunden av kärlek (till antika ideal) »men dömd att leva i sin tid«.

Martin Nyström återkommer med en ny betraktelse över Evert Taube. Denna gång ägnas huvudintres­set Taubes Don Diego Karlsson de la Rosas roman. Det är Taubes sista roman – den utkom 1962 efter 35 års tystnad vad gäller hans romanskrivande – och Nyström kallar den hans »i särklass märkligaste skapelse«. Med Nyströms hjälp förs vi till Pampas, en aspekt av »det heliga«, skriver Taube med mytisk klang. Pampas gräsvidder fungerar som ett »hav« och Nyström betonar hur tillvaron i ett land med Pam­pas karaktär står i nära förbindelse med de havsmotiv som till stor del utgör Taubes värld, såväl i dikt som i verklighet. Taube övergav inte havet, han översatte det. Nyström finner också ett intertextuellt band till den magiske realisten Jorge Luis Borges. För den som mött Taube som trubadur är Nyströms utläggning som en upptäcktsresa under vilken Taubes mänskliga allvar framträder. Huvudtexten före­ gås av ett personligt färgat förord och en guide till romanens intrig, också de författade av Nyström.

Jesper Svenbro låter oss komma i närheten av det minutiöst noggranna arbete som ligger bakom en översättning av en antik grekisk dikt. I »Simonideslaborationer« talar Svenbro om svårigheterna – men också vinsterna – med att översätta metriskt. Med självironisk glimt i ögat kallar han sin översättning av Simonides lärodikt till fursten Skopas, daterad till 510 f. Kr., »havererad«, vilket vi som kan ta del av den konstaterar inte är sant. I dikten placerar Simonides oss människor under Ödet, och Simonides har inte svårt att hylla »medgångens man«, bara han är »frikostigt mild«. Han avstår emellertid avunden: »Avundsmän finns det nog av, tro mig, de vimlar.« Svenbro ger oss även en inblick i Simonides position i relation till hans poetiskt idealiserade bild av fursten.

Under det kommande året ser vi fram emot följande publikationer från Arche press: Pierre Legendres Korpral Lortie i svensk översättning, en antologi om universitetet med Thomas Karlsohn och Peter Josephson som redaktörer, samt en bok av Martin Nyström om Evert Taube. Sven­-Eric Liedman och undertecknad utkommer i september på Albert Bonniers bokförlag med En spricka i språket. Marx och Freud – våra samtida.

Per Magnus Johansson