Per Magnus Johanssons ledartext

Förra året utkom i Frankrike Catherine Millots La vie avec Lacan, en biografisk redogörelse för psykonalytikern och författaren Catherine Millots tid tillsammans med efterkrigstidens dominerande franske psykoanalytiker Jacques Lacan. Boken har i Frankrike mottagit Prix de littérature André Gide. Att Arche redan inom ett år kan erbjuda svenska läsare en inblick i Millots bild av hur livet med Lacan gestaltade sig är oss en glädje. Millot följer honom under större delen av hans sista decennium i livet. Hennes skildring beskriver i såväl stort som smått Lacans personlighet – hans upptagenhet av tänkandet, modet, hans uppriktighet, koncentrationen, hans arbetsförmåga, kärleken till psykoanalysen liksom hans ensamhet och hans tystnad. Bilden av Jacques Lacan, som är omstridd i Frankrike liksom i andra länder där psykoanalysen har en plats, kompletteras här av någon som stått honom nära, och trots de många inslagen av exklusivitet i hans livsföring framträder han också i mer jordnära gestalt. För översättningen svarar Mats Leffler och Håkan Liljeland. Framställningen introduceras av undertecknad och följs av en intervju från 2011 med Philippe Sollers om dennes hågkomster av Lacan, 30 år efter dennes död. Sollers framhäver bland annat det fysiska i Lacans muntliga framställning, men också frågan om Lacans skrift, och vad som krävs av den som verkligen vill läsa. Han pekar ut hur mycket som förändrades för dem som vågade lyssna på Lacan.

Från en kväll på Kulturföreningen Forum i Stockholm, april 2016, med temat »Albert Camus och människans revolt«, publicerar vi här två bidrag. Hans Ruins betraktelse »I nihilismens skugga – Om Camus Nietzsche«, utgår från Camus essä »Nietzsche och nihilismen«, skriven 1951 och publicerad i Jean-Paul Sartres tidskrift Les Temps Modernes. Nihilismen konkretiseras i Nietzsches verk i bilden av den människa som lever vidare som om ingenting hänt trots att Gud av människan bragts om livet. I mötet mellan Nietzsche och Camus finner Ruin det nej som i varje väsentlig värdeförlusts mörker måste utsägas för att ljuset skall återfinnas. Detta aktiva nej i nihilismens skugga hade en avgörande betydelse för Nietzsche och det var inte mindre viktigt för Camus i »den fascistiska brutalitetens« och världskrigets efterdyningar. För Camus finns emellertid något paradoxalt i Nietzsches vägval, »hyllningen till ödet som det gudomliga«, en väg som fick den äldre filosofen att under 1930-talet omvandlas till »en lögnens och våldets apostel«. Ruins betraktelse är i hög grad aktuell. Den andas, trots allt, det ljus som Camus till sist fann i den döde Nietzsche.

Michael Azars bidrag, »Noter om revolten och människans öde« tar i stället sin början i en tidig läsning av Camus Myten om Sisyfos, hemmahörande i författarens triptyk om det absurda, där även dramat Caligula och romanen Främlingen ingår. Camus var vid författandet ännu inte 30 år fyllda. Azar kritiserar det absoluta i Camus filosofiska anspråk vid den här tiden – att denne tar sin »utgångspunkt i ett subjekt som förmår ställa sig över alla historiska och kulturella förmedlingar« – och han förespråkar en kompletterande biografisk undersökning.

Med tiden förflyttade sig emellertid Camus problematik till ett mer kollektivt plan, med all sannolikhet på grund av personliga erfarenheter från motståndsrörelsen och ökande oro i hemlandet Algeriet. En ny triptyk, med romanen Pesten, dramat De rättfärdiga och det filosofiska huvudverket Människans revolt, såg dagens ljus under åren runt 50-talet. Camus skiljer här mellan den måttfulla revolten och den måttlösa revolutionen och kritiserar dem som inte kunnat acceptera Guds död utan ersatt honom med en ny metafysik i form av Historien med stort H. Azar urskiljer en i viss mån hoppfull, modig Camus, som tar tydlig politisk ställning, och han diskuterar det konsekventa hos Camus, som bestod genom hela det filosofiska verket.

I sin diskussion av den tidige Camus syn på det absurda gör Azar en jämförelse med Franz Kafka och hänvisar till Camus essä om densamme, skriven redan 1939 och tänkt att ingå som ett kapitel i Myten om Sisyfos. Texten fick emellertid dras tillbaka på grund av nazisternas maktövertagande under kriget, som inte tillät utgivandet av en text om en jude. De svenska översättarna valde sedan att översätta endast den publicerade originalutgåvan. Vi avslutar blocket om Camus med en översättning av den saknade essän, »Hoppet och det absurda i Franz Kafkas verk«, såvitt vi förstår första gången denna text görs tillgänglig på svenska.

Vi fortsätter även med temat om antiken från de två senaste numren. Förhållandet mellan flickan – grekiska kore – och karyatiden – den skulpterade kvinnofigur som tjänstgör som pelare i den klassiska grekiska arkitekturen – bildar ramverket för Helena Erikssons inledande dikt, där det döda och det levande, det individuella och överindividuella, historien och nuet möts och smälter samman i scener av intensiv närvaro.

Antikens avtryck i det ryska kulturella och historiska sammanhanget tas upp i två artiklar. Ilja Kalinin ger en bakgrund som innefattar förhållandet mellan det grekiska och det kristna, hur kristendomen först kom att besegra föregångaren men sedan ändå gradvis integrerade dess landvinningar i sina egna systembyggen. I Ryssland kom det geografiska och kulturella avståndet från det antika arvet att möjliggöra en frihet i behandlingen av detta arv som var otänkbar för den europeiska katolicismen, med dess starka medvetenhet om skillnaderna mellan det antika och det kristna. Samtidigt eftersträvade Ryssland – via Krim – en geografisk förbindelse som kunde rättfärdiga föreställningen om Moskva som det Tredje Rom. En identifikation med det antika finns närvarande i den ryska självbilden genom historien. Under 1900-talet och den ryska så kallade silveråldern kom detta att ta sig uttryck i en stark upptagenhet av det förflutna, bland annat uttryckt i nietzscheanska termer som »den eviga återkomsten« och kampen mellan det »apollinska« och det »dionysiska«, men också i föreställningar om en »slavisk renässans«, där den ryska kulturen ansågs ansvara för den viktiga uppgiften att integrera det antika i människans ande. Kalinin tecknar ett sammanhang och lyfter fram de viktigaste personerna för dessa inflytelserika strömningar.

Vi brukar förknippa Michail Gorbatjovs perestrojka under slutet av 1980-talet med en tilltagande frihet från statlig kontroll och en strävan efter förändring. I Maria Engströms artikel »Antiken och den samtida ryska konsten« blir vi vittnen till hur den nyvunna friheten tog sig uttryck inom konst- och kulturteorin, inte minst tack vare konstnären Timur Novikovs kreativa arbete. Denne bildade 1989 Nya akademin för de sköna konsterna. Som rörelsens namn antyder finns i sökandet framåt också ett blickande bakåt. Engström visar att perspektivet hos dem som anslöt sig till Novikovs rörelse å ena sidan riktade sig mot de efterrevolutionära åren under tidigt 1920-tal, då konstnärer och teoretiker inom det ryska avantgardet inlemmades i samhällsuppbyggandet, å andra sidan sträckte sig betydligt längre bakåt i tiden, mot såväl renässansen som det klassiska. I den atmosfär som perestrojkan öppnade upp för framträdde således också ett sökande efter något som gått förlorat och som nyakademismen ville uppvärdera. Engström redogör för hur det estetiska programmet inom Nya akademin hade som mål att revitalisera det klassiska arvet. Detta mål har i Putins »postkrimska« Ryssland enligt henne aktualiserats inom en tydlig ideologisk ram. »Ryssland framställs som den kristna europeiska civilisationens främsta bundsförvant«, skriver hon. Dagens ryska kulturideologi talar om ett Europa utan Väst och vill således se Ryssland inlemmat i »det ›gamla‹ katolska Europa«. Ett kvartssekelgammalt konstnärligt experiment har idag omvandlats till ett ideologiskt program.

2014 avled den kände italienske grecisten Bruno Gentili. Vi trycker här hans föredrag om »Tyran- nen, hjälten och den tragiska dimensionen«. Gentili tematiserar på ett allsidigt sätt tyrannens utmärkande egenskaper: den gudalika självövervinnelsen, överskridandet av varje gräns, den oundvikliga undergången och den efterföljande medborgerliga dyrkan. Tyrannen – som också är hjälten – ställer sig utanför oss och speglar oss själva.

I en intervjubok berättar Herta Müller om hur hon som läsare upplevt hur »vackra meningar som innehåller mer än sina ord kan lära en hur livet ska levas så länge man håller blicken fäst vid dem«. När hon själv började skriva kunde meningarna säga mer om henne själv och hennes stumma barndom än hennes mun kunde när hon talade. Ulf Karl Olov Nilsson rör sig fram mot något liknande i dikten »Kören av vi (tragedin)«. Vi blir mer än vi, som vore vi kören i ett antikt drama med förmågan att gömma oss. Sofokles dramatiska universum kommer i dikten åter gång på gång, som något kören måste förhålla sig till: Oidipus, Iokaste, Kreon, Eteokles, Polyneikes, Ismene, Antigone.

Efter dramat följer filosofin, och den andra delen av Mats Perssons behandling av Platons Erosbegrepp. I den första, som publicerades i förra numret av Arche, låg fokus på dialogen Symposion. I den nu föreliggande artikeln närläser Persson Faidros. Med en viktig referens i den franske filologen och filosofen Pierre Hadots föreställning om den antika filosofin som primärt ett levnadssätt analyseras Sokrates tal och metaforer i dialogen. Fram träder ett Erosbegrepp som är mer destruktivt och tyranniskt än det vi såg i Symposion, och därifrån tar Persson steget vidare till de implicita föreställningar om förhållandet mellan kropp och själ hos människan som detta mer sammansatta sexualitetsbegrepp innebär, och som skiljer sig från dagens sätt att tänka dem i relation till områden som den sexuella praktiken och den fria viljan. Persson återvänder med en tredje och avslutande essä på temat i ett kommande nummer av Arche.

Blocket om antiken avslutas med en betraktelse över Kleopatra av Håkan Möller. Han beskriver med utgångspunkt i biografin den omfattande medialisering och mytologisering som hennes gestalt redan från början blev föremål för. Kleopatra är också förknippad med kejsarna Caesar, Marcus Antonius och Augustus; med ett inflytande på Rom och dess omvandling från tegel- till marmorstad; med Horatius, Propertius och Ciceros beskrivningar och med Shakespeare och Théophile Gautier. Den första viktiga framställningen återfinns i Plutarchos porträtt, och Möller följer henne fram till Elisabeth Taylors Hollywoodversion.

Johannes Nordholm ger oss i artikeln »Gåtfullhetens mästare« en inblick i Olof Sager-Nelsons konstnärskap och hans möte med symbolismen i Paris. Även om Nordholm antyder att det som sägs för tydligt kan skapa en Sager-Nelson som »aldrig var«, kommer man som läsare — genom en ordens skärm — i nära kontakt med konstnären. Och inte bara med honom utan också med den värld han levde och verkade i. Nordholm söker förstå Sager-Nelsons livsvandring med hjälp av det omedvetnas närvaro i mänskligt liv. Det svårgripbara ges plats, så även Leonard Cohens ord om att människan hör hemma i sitt hemliga liv. En annan outsider med rötter i den svenska jorden som av Nordholm ges en liten men viktig biroll är Gunnar Ekelöf. Artikeln får stöd av ett rikt bildmaterial.

Det August Strindberg lämnat efter sig är något av en outtömlig källa. I föreliggande nummer av Arche presenterar vi tre artiklar som har Strindberg som utgångspunkt. Den första, undertecknads »Freuds Drömtydning och Strindbergs Ett drömspel. En jämförande studie«, har ett brett anslag. De två verk som nämns i titeln undersöks på flera plan. De är båda tillkomna vid ungefär samma tid, runt sekelskiftet 1900. En förenande punkt som framträder mellan dem är att de ger uttryck åt att mer än en logik tycks gälla för människan; drömmens logik är en annan än vakenlivets försök att finna rationellt förankrad stringens. Natt och dag, mörker och ljus, mörker som kan ljusna, mörker som kan skydda mot ljuset. Freud sökte ljuset. Strindberg upplevde att ett alltför inträngande ljus kunde hota mörkervarat.

Strindbergs dramatik hade också ett djupgående inflytande på flera av den amerikanska teaterkonstens viktigaste namn, som Eugene O’Neill, Tennessee Williams och Edward Albee. Eszter Szalczer kartlägger i en artikel skriven särskilt för Arche receptionen av några av den svenske författarens viktigaste pjäser, med fokus på New Yorks teaterscen. Hon presenterar ett nytt material baserat på arkivforskning där ett antal tendenser kan ses avteckna sig: hur Fröken Julie uppfattas som främmande för amerikanska förhållanden och dess kärnkonflikt otidsenlig, vilket leder till iscensättningar med omfattande anpassningar till situationen i USA; eller hur Fadren skapar och befäster en stereotyp bild av Strindberg som svartsynt men genialisk. Szalczer visar hur dessa två stycken förblivit de mest spelade, men också hur Eugene O’Neill berett vägen för en senare infallande reception av de expressionistiska drömspelen Ett drömspel och Spöksonaten. Redogörelserna för de olika iscensättningarna illustreras med föreställningsfotografier och affischer.

Den tredje artikeln med Strindberg som utgångspunkt, »Strindbergs Fadren 2016: Att scena-grafera en dotter«, är skriven av Astrid von Rosen. Det ligger en mörk skugga över Strindbergs Fadren. Trots det tillhör dramat hans mest spelade. von Rosen, som i tidigare nummer av Arche kommenterat Nationaltheatret i Oslos uppsättning av Ett drömspel, tar sig nu an Göteborgs Stadsteaters uppsättning av Fadren från våren 2016. Hon väljer att mot Strindbergs egna ord om att pjäsen var ett sorgespel pröva ordet »debattpjäs«. Det perspektiv som uppsättningen i Göteborg tydliggjorde var dotterns. För von Rosen framträdde något öppnande i det valet; det förstärktes dessutom av att en textdekonstruktiv verfremdungsteknik genomsyrade föreställningen, samt av att scenografin användes så integrerad i skeendet på scenen att den uppfattades som en aktör. Föreställningen förmedlade enligt von Rosen ett komplext multimedialt »scena-graferande«. Den gick genom tid och rum.

I »Tusen sevärdheter i drömmen« låter Johan Linton texten illustrera skulpturer i aluminium skapade som en tolkning av det ogripbara men ändå påtagliga tankematerial som drömmarna utgör. Varken texten eller skulpturerna har presenterats tidigare.

Sara Mannheimer bidrar med en akt ur Tvivlarens Teater. En ohämmad, fri, ibland självömkande och regressiv röst möter de fiktiva mottagarna Lars Norén och Suzanne Osten. Här finns endast ett mål, »nämligen det här, just detta som händer nu, som pågår härinne, skeendet här inuti mig, i mitt hjärta i hjärta, munnen, rösten, rummet allt detta som ni viftar bort som smörja, som respektlös rappakalja«. Det gör ont att vara närmast sörjande.

I Håkan Möllers prosapoem »En föreställning om hur mycket jag saknar T.« konkretiseras den omvandling som ett sorgearbete kan innebära. Sju steg som sträcker sig över drygt två år. Stegen är delvis naturnära och står mot slutet i direkt kontakt med »tystnadens motpol«; med andra ord tornseglarna som »skulle utplåna sommaren om de inte längre återvände«. De återvänder, liksom den sörjde, men i en annans skepnad.

Vi vet att Freud ställde sig grundläggande frågor om psykoanalysens identitet. Med andra ord sökte han fastslå vad som konstituerar psykoanalysens särart. Han ville befria den från såväl läkarna som prästerna och förband den i stället till litteraturen, till såväl dramatiken, romanen som poesin, till idéhistorien samt till patienternas förmåga att hitta fram till ett autentiskt vardagsspråk som, när det brukas med ett sanningssökande allvar, många gånger gränsar till det poetiska uttrycket.

Leonard Cohen har betytt mycket för många under de i det närmaste sextio år han varit verksam som författare, musiker och konstnär. Han avled 82 år gammal den 7 november förra året. Cohen skrev ett flertal diktsamlingar och romaner och sålde mer än 60 miljoner album. Det första – Songs of Leonard Cohen – utkom 1967 och det sista – You Want It Darker – släpptes förra året, den 21 ok- tober. Hans första diktsamling – Let Us Compare Mythologies – trycktes 1956 och debutromanen The Favourite Game publicerades 1963.

Michel Houellebecq skriver i en koncis artikel att han vill tacka Cohen för att han lärt honom att skuldkänslan oundvikligen är knuten till den människa som försöker säga sanningen. Och han poängterar att »det inte var lätt i den epok när Cohen började och att det inte är mycket lättare idag«. De som försöker tala sanning måste också acceptera att på något sätt leva ute i marginalerna; utkastade i skuld.

Arche uppmärksammar Cohen genom översättningen av tre texter. Larry Sloman ger oss ett antal bilder och episoder ur Leonard Cohens liv i artikeln »På väg med Leonard«. Sloman reste ofta med Cohen. De lärde känna varandra redan 1974, och episoderna hämtas från ett tidsspann på 40 år. Sharon Robinsons foton från Cohens turnéer berikar minnesbilderna. I sin essä »Cohens röst« söker Morgan Palmqvist det poetiska värde som en röst kan skänka text och musik vid ett framförande. Vi har också glädjen att publicera Adam Cohens ord om sin far. De står att finna i den korta texten »Han svärtar sidor varenda dag, livet igenom«. Sonen tecknar en bild av det betydelsefulla som äger rum mellan honom och fadern. Vi publicerar härintill också ett antal foton från en av de miljöer där Cohen levde och verkade, nämligen Hydra i den grekiska arkipelagen.

Leonard Cohen levde ända fram tills han dog. Han har dött, men lever vidare. Det vet vi. Hans ord når fram till det oförglömliga; de återvänder.

I en avslutande bildsvit återvänder vi till Göteborg. Bidraget är en del av Arches fortsatta ambition att uppmärksamma hamnstaden i väster i varje nummer fram till 400-års jubileet 2021. Den här gången handlar det om ett bortglömt kvarter som uppfördes i perioden före det förra hundraårsfirandet, manifesterat i Jubileumsutställningen 1923. Johan Linton beskriver byggnader på Hisingen knutna till varvsindustrin och signifikativa för en tidigare epoks ambitioner i bostadsbyggandet, ambitioner som i Göteborg var förknippade med landshövdingehuset. En försvunnen arkitektur återvänder och talar med den situation av stadsutveckling och byggande som Göteborg befinner sig i idag.

Och vi återkommer med ett nytt nummer i samband med Bokmässan 2017.

Per Magnus Johansson