Per Magnus Johanssons ledartext

I föreliggande nummer av Arche fortsätter vi vår belysning av antiken. Vi har tidigare presenterat texter skrivna av Claude Lévi-Strauss och Jean-Pierre Vernant. Nu låter vi även en av den senares elever komma till tals, nämligen antikforskaren och poeten Jesper Svenbro. Efter en introduktion av några biografiska och tematiska uppgifter kring hans liv och verksamhet får vi på nära håll i en längre intervju som Andreas Stiebe och Mats Leffler genomfört följa främst Svenbros internationellt förankrade utbildnings- och forskarväg, från Landskrona och Lund till Yale, Rom och Paris. Det personligt färgade, den poetiska dimensionen, lämnar aldrig scenen, inte heller den antika grekiska värld som varit hans studieobjekt sedan 1960-talet och som genom Svenbros läsningar i hög grad pekar framåt mot vår egen tid. Som något av en konkretisering av vad Svenbro berättar om i intervjun presenterar vi i översättning dennes fyra föreläsningar från Collège de France från 2013. Guillaume Apollinaires av Svenbro översatta dikt om en vandrande flöjtspelare i Beaubourgkvarteren i Paris fungerar som ingress till en diskussion av det poetiska skapandets natur, dess pendling mellan vägval och kontingens och dess förhållande till rummet som omger poeten. Till dessa knyter så fyra nyskrivna dikter av Svenbro an, liksom en artikel av Vernant, kretsande kring funktionen av språkets tvetydigheter inom den grekiska tragedin.

Inom ramen för vår behandling av Jesper Svenbros arbete presenterar vi också ett antal bidrag som berättar om hans utbyte med den italienske skulptören Teodosio Magnoni. Blocket presenteras i en introduktion av Johan Linton: »att skriva rummet – att skriva tiden – att skriva det oskrivbara«. Svenbros relation till Magnoni och dennes arbete har satt avtryck i hans texter från mitten av 1970-talet, och även om hänvisningarna till skulptören inte är så många till antalet är det uppenbart att relationen varit av betydelse för den svenske poeten. Vi får via Lintons ord på nytt knyta kontakten med skeden i Svenbros liv men nu utifrån ett annat perspektiv: hur Magnoni via sin konstruerande »grundforskning« – att tänka med händerna – inspirerade Svenbro att på 1970-talet återvända till hantverket att skriva poesi. Linton påpekar att poesin på ungefär samma sätt som geometrin (och andra kulturprodukter) har en förmåga att konkretisera det abstrakta. Det ligger en dragningskraft i insikten att diagonalen »äger en verklighet som blott icke kan utsägas«. Avsnittet omfattar dikter, texter och bilder, skapade av såväl Svenbro som Magnoni, och det är den mest omfattande sammanställningen av deras utbyte hittills. Vi är glada att kunna publicera detta varierade material som, förutom att det adderar en ytterligare nivå till bilden av Svenbros verksamhet, utgör ett exempel på en fruktbar relation mellan konsten och det skrivna och även på de kulturella kontakterna mellan Italien och Sverige.

Antiken framträder också i Johannes Nordholms essä »Athenaideal«. Den västerländska konstens ursprung finns att söka i Grekland, knutet till de samhälleliga förändringar som kan spåras till 400-talet f.Kr. Människan var på jakt efter »den eviga linjen«; vad som höll henne i balans och upprätt, som fick henne att närma sig arete (den förnämes dygd). Och för att finna den, skriver Nordholm, måste hon ibland strängt hoppfull anta Rainer Maria Rilkes uppmaning: du måste ändra ditt liv.

Mats Persson ger oss i artikeln »Platonsk kärlek I: Filosofin och de sköna sanningarna« viktiga me- todologiska reflexioner gällande hur text från svunnen tid kan läsas. Hans fokus är ett försök att ren- odla vad som inbegrips i termen »platonsk kärlek« så som den framträder i Sokratesgestaltens utläggningar i Symposion. I en senare artikel ämnar Persson göra en likartad undersökning av Platons dialog Faidros. Han vill således genom en närläsning av Sokratesgestaltens tal – och här är det på sin plats att notera att Sokrates måste ses som en litterär gestalt – »rekonstruera förståelsehorisonter, de förgivettaganden och självklarheter« som Sokrates ord »opererar inom och gentemot«. Den antika grekiska kontexten spelar alltså en avgörande roll för hans läsning och framställning av textens meningsdimensioner. Andra läsarter fungerar som kontraster. Perssons noggranna analyser och fördjupande resonemang mynnar ut i en betoning av telelogiska aspekter; det naturgivna skulle ha vissa ändamål i sikte. Det gäller även Eros.

Poesin representeras i detta nummer av Arche inte endast av Apollinaire i Svenbros översättning och av Svenbros egna dikter. Helena Eriksson bedriver i »Rundbyggnad« ett slags drömforskning – där Göteborg överlagras av Delfi – samtidigt som hon genomför en läsning av den franska poeten Anne-Marie Albiach. Ur ett pågående arbete framträder Agneta Enckells »Sammandrag«. Som svar på en förtätad pendlande rörelse i tid och rum ombeds vi direkt: »föreställ dig den plats där du är«. Så som den gestaltas genom dikten? Så som den är där – eller när – vi läser den? Såsom »somom«? I Magnus William-Olssons »Emesis« möts antiken och den individuella nutiden. De genomsyrar varandra, är oupplösligt, ofrånkomligt förbundna med diktjagets identitet.

Direkt efter dikterna följer en kort text av Johan Linton som presenterar en samling estetiska objekt gjorda som en reflektion av ljuset.

Sia Furler är en vår tids konstnär. Annika Stiebe har valt att med stöd av Julia Kristevas teoribildning försöka förstå vad det är som förmedlas i Furlers gränsöverskridande musikvideokonstverk. En av Furlers låtar, Chandelier, har mer än en miljard visningar på Youtube, noterar Stiebe. Hon anar bakom Furlers uttrycksformer – med andra ord scenografin, de gestalter hon låter inta scenrummet och den närmast »preverbala« koreografin som belyser musiktexten – ett samhälle som undantränger »alstrandet av mening«, som håller de subjektivt meningsfyllande orden utom räckhåll. Musikvideon Big Girls Cry återspeglar ett kreativitetens hotade rum.

Under det senaste året har i princip inte en dag gått utan att vi på ett eller annat sätt påmints om att antalet människor på flykt i världen är enormt stort. Majoriteten av dem lever hemlöst i konkret mening. Konstkollektivet snö satte våren 2016 upp pjäsen Flykt. Den närmar sig problematiken utifrån två gestalter som bär fram en brist inom sig själva, vilken i sin tur reflekteras mot en brist i världen, delvis och plötsligt konkretiserad i en oro som främlingens imaginära närvaro alstrar. Den sistnämnda formuleringen är delvis inspirerad av Johannes Nordholms inledning till det efterföljande samtal med undertecknad som Konstkollektivet snö arrangerade i Matteuskyrkan i Majorna den 16 april. Grundfrågan kan sägas handla om för vilka ett hem finns; samtalet utspinner sig runt denna fråga. Samspelet mellan yttre och inre, liksom mellan likhet och olikhet samt vårt behov av bärande strukturer gällande respekt för den andre är aspekter som återkommer i samtalet.

Arche återvänder i detta nummer på nytt till universitetet som tema. Thomas Karlsohn introducerar och har även översatt ett par artiklar från den internationella scenen. Den första är Jochen Hörischs »Det oälskade universitetet« från 2008. Hörischs fokus ligger i synnerhet på den tyska situationen, men i och med effekterna av Bolognaprocessen får hans ord skarp relevans för många fler länder, däribland Sverige. Hörisch målar upp en ljusfattig bild för de fria studierna på eftergymnasial nivå och även beträffande universitetets förmåga att dra till sig unga begåvade personer som söker sig en god yrkeskarriär; universitetet har börjat förlora i anseende. De tre områden Hörisch anger som grund för den uppkomna situationen är för det första en tilltagande formalisering, för det andra en förskolning av universitetet samt för det tredje en averotisering av universitets studiemiljö. Något band till alma mater är svårt att urskilja i rådande situation; passionen har förvisats ut ur studiesammanhanget. Humaniora och samhällsvetenskaperna ses av Hörisch som marginaliserade studieområden inom ramen för högskoleväsendets rådande »tre ’e’ – elit, excellens och effektivitet«.

För två decennier sedan publicerade Bill Readings boken The University in Ruins, från vilken vi översatt det tredje kapitlet, »The Decline of the Nation-State«. Readings ser den tidsperiod han skriver om som avgörande för universitetet. Fokus ligger på universitetet som institution och hur denna oundvikligen följer med i globaliseringens försvagning av nationalstaten, som utgjorde både bas och ram i samband med att det moderna universitetet tog form under 1800-talet. Utan att ta sig an dem i någon explicit diskussion närmar han sig viktiga psykologiska aspekter. Det gäller vårt behov av en symbolbärande struktur att inlemmas i på ett sådant sätt att vi kan använda ett »vi«, det vill säga känna tilltro till att den andre snarare framträder som min broder än som en obekant, till vilken jag inte har några känslomässiga band. Readings betonar med kraft att »multikulturalismen« å ena sidan och »de multinationella företagens behov« å den andra »måste analyseras på universitetsinstitutionens nivå«, något han menar sällan skett i tidigare försök till förståelse av situationen. Det ligger en viss pessimism över Readings bild av universitetet i dess postmoderna omdaning, men han hävdar också, vilket blir något av en avgörande kommentar, »att pessimism inte är det enda alternativet«.

Anslaget i Hampus Östh Gustafssons artikel »Universitetet mellan det förflutna och framtiden – Ett historiskt projekt i ruiner?« indikerar att universitetet förlorat kontakten med sin dåtid; det liknas vid »ett historiskt projekt i ruiner«. Östh Gustafsson hänvisar till ett antal av de texter Arche publicerade redan 2009, under sitt dåvarande namn Psykoanalytisk Tid/Skrift, om universitetets plats i modern och postmodern tid. Men tiden har gått och här driver Östh Gustafsson diskussionen vidare. Han visar övertygande att universitetsvärlden i den rådande presentismen har förlorat kontakten med de fästpunkter som ger dåtiden auktoritet och framtiden hopp. Tiden är en mångfacetterad fråga och sättet vi möter den på är avgörande, hävdar han, och det gäller naturligtvis såväl utbildnings- som universitetsvärlden. Samtidens spörsmål gäller enligt Östh Gustafsson hur vi »förvaltar det intellektuella arv som manifesteras genom universitetet« och att vi, med blicken riktad framåt, förmår att på ett auktoritetsrespekterande sätt forma ett universitet – eller än bredare, ett bildningsklimat – som »tillåts omfamna det demokratiska samhällets pluralism«. En svår uppgift som måste inlemma ny kunskap. En process som tar tid i anspråk, bortom den snäva mandatperiodens fyra år.

Arche har sedan en tid tillbaka i varje nummer lämnat någon form av bidrag kring Göteborg och dess historia, något vi kommer fortsätta med fram till 2021. Den här gången utgörs bidraget av ett antal äldre fotografier av Göteborg som kommer från Arkitekturens teori och historia:s arkiv på Chalmers. I samband med en flytt tidigare i år rensades bilderna ut på grund av platsbrist och togs om hand av Arches bildredaktör. Här visar vi ett första urval fotografier från denna dokumentation av Göteborg i tiden.

Göteborgsfotografierna utgör tillsammans med materialet kring skulptören Teodosio Magnoni bildteman i föreliggande nummer. Det tredje bildtemat är undertecknads fotografier från Salgótarjáni úti zsidó temető, den äldsta kvarvarande judiska kyrkogården på Pest-sidan av Budapest. Kyrkogården grundades 1874 och vittnar om stadens rika judiska kultur. Idag är den som bilderna visar på ett tragiskt sätt lämnad åt förgängelsen.

Som ett fjärde tematiskt bildinslag kan vi i detta nummer, för första gången, även bifoga ett originalkonstverk till alla läsare som köper tidskriften. Det är en teckning av Teodosio Magnoni gjord exklusivt för Arche. Vi önskar också läsarna välkomna till vår monter och våra evenemang på Bokmässan mellan den 22 och 26 september!

Per Magnus Johansson