Per Magnus Johanssons ledartext

Patrick Modiano söker undvika att det förflutna förintas, även om det han vill ska finnas ihågkommet ligger förintelsen nära; författaren söker det som fallit i glömska. Litteraturvetaren och dramaturgen Per Arne Tjäder inleder sin för Arche skrivna essä om Modianos författarskap med ett Ekelöfcitat: »Jag sitter på en bänk i det förgångna.« Citatet rymmer just den tvetydighet som rummet i tiden kan ges i ett återberättande. Utgångspunkten för Tjäders essä är Modianos 2014 utkomna roman Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier (sv övers För att du inte ska gå vilse i kvarteret (2016)). Han ger några biografiska inblickar i Modianos liv och finner där hur denne låter tidens rörlighet få betydelse. I författarskapet är tidens böljande ett återkommande moment; visshet och ovisshet blandas genom att då och nu förenas. Det är en särpräglad rumtid med Paris som centrum och scen som framträder i verket. Staden är så exakt återgiven att den enligt Tjäder får en artificiell karaktär; det är i den världen som Modianos gestalter finns, försvinner och återkommer; de förenas, skils och återser varandra för att till sist, genom fiktionen, illustrera för läsaren hur »vi alla är ensamma«.

För Modianos del startade hans sökande tidigt och ett av dess viktigaste resultat, efter många års arbete och flera publikationer på vägen, är romanen Dora Bruder (1997). En betydelsefull länk i re- konstruktionens kedja var mötet med Serge Klarsfeld och dennes publikationer Minnesanteckningar över deportationen av Frankrikes judar och Minnesanteckningar över judiska deporterade barn i Frankrike, samt de enträgna efterforskningar som Klarsfeld tillsammans med sin hustru bedrev kring vad som skedde med de judar som befann sig i Paris under den tyska ockupationen i början av 1940-talet. Det är ett mörkt snitt ur den europeiska moderna historien som blottläggs i samarbetet mellan paret Klarsfeld och Modiano. Något tragiskt vilar även över deras korrespondens. Mats Leffler har översatt och ger en kort introduktion till texterna.

Kärlekens uttryck förändras. Undertecknads försök att i texten »Postmodern kärlek« ringa in såväl förändringar som oföränderligheter vad gäller kärleken tar i huvudsak stöd i Sigmund Freud, psykoanalysens fader, förankrad i den borgerliga eran, i sociologen Eva Illouz, som 2013 utgav ett verk som har ambitionen att förklara varför kärleken gör ont, i en 2015 publicerad längre dialog mellan psykoanalytikern Julia Kristeva och hennes man, författaren Philippe Sollers, samt slutligen i ett par exempel från den skönlitterära världen i vilka kärleken – uttryckt i sin givna tid – talar direkt genom de fiktiva gestalterna. Lena Anderssons författarskap får belysa de frågeställningar texten tar sig an. Artikeln skrevs ursprungligen efter en förfrågan från den norska kulturtidskriften Matrix, för deras temanummer om kärlek utgivet våren 2016. Här publiceras en längre och vidareutvecklad version.

Tillsammans med Sven-Eric Liedman har undertecknad börjat sammanfoga ett kollage av bilder från det som kulminerade under det omstörtande året 1968. Vi hämtar stöd i källor av skilda slag avseende de förändringens vindar som då blåste. En nyckelfigur i den dåvarande proteströrelsen – bortom vardagslivets frihetssökande utlevelser – ser vi i Herbert Marcuse, som hämtade inspiration både hos Marx och hos Freud. Vi börjar och slutar i hur vi minns oss själva, för att däremellan närma oss både historien och samtiden i ett försök att förmedla en sammansatt bild av skeenden som lätt faller offer för förenkling.

Magnus Ljunggren tog oss i förra numret av Arche med på en resa i sin memoarartade essä »Sovjet 1969«. I sin tillbakablick anade han att Sovjetunionen då var »dräktig med hela den sovjetiska kata- strofen«. I detta nummer belyser han Sovjet 1983. Det växer fram en sammansatt bild som hämtar sitt ljus och skarpa mörker från hans forskningsarbete i de ryska arkiven (rysk symbolism), från samtal med både kolleger och då alltjämt levande personer knutna till den ryska symbolismen och från de Amnesty-baserade hjälpinsatser till politiska fångar och deras familjer som Ljunggren var engagerad i. Leonid Brezjnev hade nyligen avlidit; Jurij Andropov satt vid makten. Ljunggren uppfattar att »Andropovlandet« var paradoxernas land: ideologiskt urholkat, stalinterrorn tabuerad, oppositionen tystad och tongivande konstnärer fördrivna – ett »Absurdistan«. Den KGB-snara som hårt och snabbt kunde dras åt nådde så småningom även Ljunggren. Ett visumförbud utfärdades, paradoxalt nog nästan samtidigt som Michail Gorbatjov kom till makten. När sedan Ljunggrens visumförbud fem år senare hävdes fanns inte Sovjetunionen längre.

Vi publicerar en längre intervju som Thomas Karlsohn gjort med idéhistorikern Gunnar Eriksson. Eriksson, som var verksam som professor i Umeå och Uppsala, har haft en avgörande betydelse för ett stort antal svenska idéhistoriker. Han berättar generöst om sitt långa liv vid universitetet.

Vi har också glädjen att publicera en känsligt stämd essä som Gunnar Eriksson skrivit om sin far, »Farsan – en torparpojkes idéhistoria«. Essän rör sig mellan det enskilda och allmänna, det lilla och det stora. Humor och allvar blandas. Tiden är sekelskiftet 1900; Erikssons far föddes 1897. Trots att det var en i många avseenden enhetlig tid finner Eriksson att tillvaron var brokig; liv levdes parallellt utan att riktigt nå in i varandra. Hierarkierna var i mångt och mycket fasta. Eriksson lyckas genom sitt framställningssätt få läsaren att uppleva sig vara i en svensk minnenas örtagård.

»Romanen Oskuldens museum handlar om en man som bygger ett museum över sin älskade och be- rättar sin historia för romanens författare Orhan Pamuk, samme författare som också byggt ett verkligt museum över denna fiktiva person med ting som levandegör romanens tid.« Avgrunden mellan betecknande och betecknat som ett oöverstigligt hinder och samtidigt ett utrymme för konsten att verka i är utgångspunkten för arkitekturprofessorn Claes Caldenbys essä »Tingens oskuld«. Han berättar hur han tillsammans med en kollega utformat en kurs om arkitekturens materialitet med syftet att bearbeta relationen mellan kartan och verkligheten, »den friktion som finns i ritningen« och i alla översättande rörelser. Kursdeltagarnas besök i Paris, Sankt Petersburg, Trieste och Istanbul utnyttjar gåendet, slumpen, en psykogeografisk snarare än skalenlig avbildning. »Det var inte monumenten utan myllret mellan dem som var vårt mål«, är kursbeskrivningen för ett närmande mellan arkitekturen och humaniora.

I temablocket kring arkitektur belyses även en sällan uppmärksammad dimension i den göteborgska stadsbilden. I Olle Niklassons artikel »Ateljélägenheter« får vi följa hur konsten och konstnären fördes in i den så kallade kulturpolitiken. 1930-talet blir i denna historik en viktig period, för då framträdde ett nytt förhållande mellan konstnär och samhälle. I den politiska retorik som fördes började gruppen konstnärer betraktas som en arbetskraftsresurs; konstnären skulle sättas i arbete. Denna politiska ambition genomdrevs vid denna tid inte endast i Sverige utan runt om i västvärlden. Niklassons artikel fokuserar emellertid främst på hur denna politik avspeglar sig i genomförda byggnadsprojekt i Göteborg i vilka ateljélägenheter ingick. Tiderna förändras dock. Ateljélägenheterna har med tiden successivt minskat i antal; så kallade bokaler har i någon utsträckning etablerats som en form av modern motsvarighet i rådande entreprenörsanda. I Göteborg av idag är ateljélägenheterna få.

Sven Lundh drev under många år möbelföretaget Källemo som bidrog med en förnyelse i Sverige av synen på vad möbler kan vara. Han var också initiativtagaren bakom det uppmärksammade museet Vandalorum i Småland vilket invigdes 2011. Johan Linton, som formgivit möbler för Källemo, lämnar i sin text en bild av den inte lika kända bakgrunden till Lundhs verksamhet, då den senare arbetade med herrekipering och banade väg för unga smålandskonstnärer. Lundhs livshistoria är en intressant berättelse om vad ett långsiktigt engagemang kan åstadkomma, och vi är glada att också kunna presentera en text av honom själv, ett aldrig tidigare publicerat föredrag som han höll i samband med Bomässan 1992 i Örebro.

Den irakisk-engelska arkitekten Zaha Hadid är idag en självklar referens i arkitekturvärlden och hon måste betraktas som den mest framgångsrika kvinnliga arkitekten genom tiderna. Psykoanalytisk Tid/ Skrift publicerade en längre intervju med Hadid 2009, och efter hennes alltför tidiga bortgång i mars i år känns det värdefullt att kunna ge plats för henne också i Arche. Hadid gjorde ett stort antal intervjuer i sitt liv men lämnade efter sig mycket få texter. Vi kan här publicera två av dem i svensk översättning, två av de tacktal hon höll vid olika prisceremonier. Texterna introduceras av Johan Linton.

Den svenske författaren och filosofen Lars Gustafsson (f. 1936) avled i april 2016. Vi trycker en kort kommentar av Gustafsson utifrån en omläsning han gjorde av Gunnar Ekelöfs diktsamling Färjesång från 1941. Texten publicerades första gången på Lars Gustafssons blogg den 6 mars 2016.

I förra numret av Arche presenterade vi en artikel av Jean-Pierre Vernant om den antika grekiska tragedins specifika historiska förutsättningar. Vernant gör gällande att tragedin kan betraktas som ett steg på människans inre vandring mot att bli ett ansvarigt subjekt, i den mening vi förstår det begreppet idag. En sådan uppfattning av ansvaret skulle enligt Vernant börja framträda i samband med att de mänskliga och gudomliga sfärerna börjat glida isär i så hög grad att de kunde ställas mot varandra. Detta sker någon gång på 500-talet f Kr. I föreliggande nummer presenterar vi, med en viktig utgångspunkt i Jesper Svenbros introduktion av den franska antikforskningen, ytterligare bidrag som berör Grekland och mytens plats i den antika föreställningsvärlden. Avsnittet introduceras av Mats Leffler som också översatt de ingående texterna.

Claude Lévi-Strauss artikel »Myternas struktur« från 1955 har blivit klassisk. Vad Lévi-Strauss för- söker ringa in är svaret på frågan hur det kommer sig att myter från världens alla hörn, och i vilka det mesta tycks kunna hända, återger egenskaper och detaljer av helt likartat slag. Han gör gällande att myten måste behandlas »som ett orkesterpartitur som en okunnig lekman notsystem efter notsystem transkriberat till en kontinuerlig melodiserie«; frågan gäller att försöka föra den tillbaka till dess första arrangemang, dess ursprung. Det strukturalistiska sökandet är med andra ord ett sökande efter ett mönster. Man kan säga att Lévi-Strauss föreslår en uppvärdering av det mytiska tänkandet och dess logik. Han prövar tanken att det skulle bottna i en krävande tankeakt i paritet med »modernt vetenskapligt tänkande«. Skillnaden hänför sig inte till de »intellektuella operationernas kvalitet« utan till »naturen av de saker som dessa operationer riktar sig mot«.

I »Den haltande tyrannen: från Oidipus till Periandros« arbetar Jean-Pierre Vernant i Lévi-Strauss efterföljd. Den haltande blir den bild, det mönster, »den melodiserie«, som han söker grundackorden till. Samtidigt vidgar han perspektivet. Han vill undersöka om det är möjligt att återfinna gemensamma drag i två berättelser från samma kultursfär, det antika Grekland, men av helt olika genrer. Oidipus tillhör mytens sfär, Periandros den biografiska legendens. Som en premiss för analysen gäller att den haltande gången symboliskt får representera även ett haltande tänkande, ett haltande språk, ett haltande tal och en haltande kommunikation; metaforiskt utrycker haltandet »alla de former av uppträdande som tycks obalanserade, avvikande, förlångsammade eller låsta«. Vernants sökande efter vad som utgör botten i tyrannen, leder honom till slutsatsen att denne mytologiskt ställs – och i verkligheten ställer sig – utanför »de kanaler genom vilka individerna sinsemellan träder i kommunikation och tillsammans konstituerar sig såsom civiliserad gemenskap«. Tyrannen blir lika ensam som en gud, lika ensam som ett djur »som styrs i alltför hög grad av sina lustar för att kunna respektera något förbud«. Tyrannen står både över och under det som alstrar gemenskap; bortom det som är överlåtelse. En skrämmande position, en position som öppnar sig mot fall.

Arche 54-55 avslutas med den intervju som Jesper Svenbro och Bernard Mezzadri i juni 2005 genomförde med en nittioettårig Jean-Pierre Vernant, den sista längre intervju han gav före sin död 2007. Samtalet börjar i Vernants förhållande till strukturalismen och dess förhållande till berättelsen, berör Vernants förhållande till det moderna och det klassiska Grekland, antikforskningens radikalitet och konservatism, marxismen, antropologin, sociologin och religionen. Det är en bild av Europa från andra världskriget fram till vår egen tid och av vad det antika Grekland kan hjälpa oss att förstå om oss själva.

Per Magnus Johansson