Per Magnus Johanssons ledartext

Philippe Sollers utkom i januari 2014 med romanen Medium. Arche kan nu publicera den även i svensk översättning, genomförd av Håkan Liljeland. Romanen är något av en dystopi med glimten i ögat; Sollers ringar in aspekter av vår tids avigheter, men andra tider och redan döda från dessa tider ges också plats. Författaren gestaltar titelns möjlighet; att komma i kontakt med andevärlden, det vill säga, i grund och botten, litteraturen. »Nåväl, magin fortsätter«, så lyder romanens första mening. Sollers är på kontrakurs, driver sina tankar långt och överskrider. I den magi som han låter fortsätta väver han in sin läsare.

Medium har Venedig som konkret utgångspunkt, och staden belyses också i ett par andra bidrag i detta nummer av Arche. Freud besökte under hösten 1895 Venedig i sällskap med sin yngre bror Alexander. I Mats Lefflers översättning presenteras några av Freuds brev från denna resa, samt den tyske vetenskapshistorikern Christfried Tögels introduktion till skrivstyckena. Bilden av Venedig kompletteras av två ytterligare texter av Philippe Sollers, korta skisser som associativt belyser två byggnadsverk av Andrea Palladio, uppförda i Venedig, staden där Sollers idag tillbringar en stor del av sitt liv. Texterna är hämtade ur Dictionnaire amoureux de Venise (2004).

Johan Linton gör också han Andrea Palladio till utgångspunkt för en jämförande studie av tre olika arkitekter från tre olika tidsepoker: renässansarkitekten Palladio, modernisten Le Corbusier och postmodernisten Peter Eisenman. Inledningen berör arkitekturens förhållande till skönheten och till historien, men texten fattar också frågan om skönhet på annorlunda vis. I Colin Rowes kända diskussion av de matematisk-geometriska strukturella likheterna mellan Palladio och Le Corbusier, trots deras byggnaders utvändiga väsensskildhet, framkommer en alternativ förståelse av skönhetens natur, och med Peter Eisenmans förespråkande av ett axonometriskt framställningssätt framträder i stället en likhet mellan postmodernisten och renässansmannen i den »kyliga« förståelsen av arkitekturen, skild från Le Corbusiers temperament. Sammantaget innebär Lintons text i viss mån en relativisering av epokbegreppets betydelse, till förmån för andra, inre sammanhang.

I »Vykort från Rom« tecknas en komprimerad bild av Strindberg. Den har sin upprinnelse i den konferens i Rom – The 19th International Strindberg Conference – som den 5:e till 7:e juni arrangerades av Istituto Italiano di Studi Germanici och som undertecknad deltog i. Därefter följer några poetiskt förtätade sidor av Håkan Möller, Matilde Tiozzo och Johan Linton. Håkan Möller ger en mörkt klingande iakttagelse av »[d]en asiatiske skomakaren på Rue du Rocher«. Matilde Tiozzos poem pekar på hur vår jordtillvaro hänger på vår ordtillvaro; som om tappade ord håller oss kvar i försöket att vara på väg.

Det är i år tio år sedan filosofen Jacques Derrida (1930-2004) dog. Johan Linton uppmärksammar i en artikel Derridas förhållande till arkitekturen med utgångspunkt i två händelser. Det rör sig om grundandet av Collège International de Philosophie 1983, en institution med det uttryckliga syftet att vidga filosofins samtal till andra områden, däribland arkitekturen, och inte minst de praktiska arkitekternas arbete. Derrida gjorde också just detta, genom att – den andra händelsen – acceptera en inbjudan från den schweizisk-franske arkitekten Bernard Tschumi att samarbeta med en annan arkitekt, amerikanen Peter Eisenman, kring en del av Tschumis projekt för Parc de la Villette i Paris. Det var ett samarbete med förhinder, och projektet realiserades aldrig, men det resulterade ändå, i flera skriftliga produkter och skisser. Linton har tidigare tagit fasta på just en sådan skiss av Derrida, som tillsammans med texter av och ett samtal med filosofen bildade utgångspunkt för hans produktion av en möbel, stolen Énigme – en hommage till Derridas sammanflätande av tänkandets och rummets discipliner.

Vi är tacksamma för att få trycka några bilder av Oskar Nilsson, som ställer ut i New York under hösten 2014.

I oktober månad 2013 arrangerade Göteborgs universitet ett symposium på temat »Olika bilder av mördaren«. En inspirationskälla till flera av bidragen utgjordes av Andreas Bjerres Bidrag till mordets psykologi (1925). I förra numret av Arche publicerade vi texter med symposiet som utgångspunkt, skrivna av litteraturvetarna Beata Agrell, Krzysztof Bak och Dag Hedman. I detta nummer fortsätter vi med ytterligare några. Ingemar Nilssons »Andreas Bjerre och Bidrag till mordets psykologi« är en initierad introduktion till Bjerre och dennes forskningsarbete. Som Nilsson skriver växte hans intresse för dessa frågor fram som ett sidospår till hans och Jan Bärmarks arbete med att skriva en biografi över Andreas Bjerres bror, Poul Bjerre – »Människosonen«, från 1983. Nilsson berör i sin introduktion spänningen mellan bröderna. Han beskriver Poul som den mer självhävdande och dominante av de två; Andreas framställs som depressivt lagd och indragen i ett destruktivt självgrubbleri. Nilssons anslag är tänkvärt: »På olika sätt använder varje författare eller forskare inom psykologins fält sitt eget liv som material för sitt arbete. Och omvänt använder han sitt arbete som en kungsväg för att förstå sig själv.« Han fångar en aspekt i Andreas Bjerres våndor, annorlunda uttryckt hur denne pendlade mellan positionerna »du i mig« och »jag i dig« i sitt tänkande kring mordets psykologi. Hans utforskningsresultat är otvetydigt av stort intresse.

Anders Pederssons bidrag vad gäller synen på brottslighet håller främst fokus på hur samhället bör agera i förhållande till det hot mot rådande ordning som brottsligheten utgör. Frågan gäller även vilka yrkesgrupper som kan anses ha en legitim roll och en betydelsefull funktion i mötet med den av samhället omhändertagne brottslingen. Pederssons »Kriminalkongressen i Stockholm 1911. Några anteckningar om formeringen av den kriminalpolitiska reformrörelsen« är som titeln visar ett stycke svensk historia. Pedersson presenterar den på ett väldokumenterat och överskådligt vis. Hans skickliga återgivning av de motsättningar som kom till uttryck i anslutning till och under kongressen når in i vårt eget nu. De frågor som diskuterades under det tidiga 1900-talet beträffande straffets funktion hör till dem som svårligen kan nå en slutgiltig lösning. Pedersson gör gällande att Kriminalkongressen 1911 kan »ses både som en slutpunkt i en första fas av etableringen av den moderna kriminalpolitiska diskursen i Sverige och som starten för en organiserad kriminalpolitisk reformrörelse«. Han ger en bild av hur den svenska kriminalpolitiken etablerade sig »och omformades genom att den ansattes av intressen och perspektiv som riktade blicken bort från lagtexten och vände den mot den enskilde individen och det samhälle denne levde i«. Denna historia berättar också om hur naturvetenskapen – representerad av ledande psykiatriker i landet vid tiden i fråga – kämpade sig in på området.

I Christer Svennerlinds artikel »Allvarlig psykisk störning, tillräknelighet och Flinkfallet« får vi ta del av ett djuplodande juridiskt resonemang i frågor som gäller svåra brott (mord) men där gärningsmannens fulla ansvar för brottet blir en, i synnerhet för svensk juridik, svårbedömd fråga. Svennerlind intar en kritisk hållning och pekar på svagheter och oklarheter i den juridiska behandlingen – förr såväl som nu – av brottmål av den typ som är aktuell i »Flinkfallet«. I resonemanget vävs även rättspsykiatrin in, en juridiken behjälplig disciplin, men som kan ge väldigt skiftande besked när olika psykiatrer inför domstolen uttalar sig om samma gärningsman.

De frågor som Svennerlind behandlar berör indirekt också Annika Stiebes bidrag. Hon belyser fal- let Anders Behring Breivik. Det är väl känt för oss alla att psykiatrin gav skiftande besked om hur man skulle betrakta Behring Breiviks psykiska status. Stiebe har låtit ett citat från gärningsmannen bli artikelns rubrik, »Min kjærlighet til min etniske gruppe og mitt land er starkere enn kjærligheten til seg selv«. För att knyta an till Andreas Bjerre kan man säga att Annika Stiebe med hjälp av såväl klassisk som postmodern psykoanalytisk teori söker förstå Behring Breivik utan att för den skull på något sätt förlåta den förstörelse och det massmord han var ansvarig för. De juridiska komplikationerna lämnar Stiebe därhän; det är människans behov av fungerande stödstrukturer i form av familj och samhällsinstitutioner som är centralt i hennes text, och en slutsats säger att det för den nutida människan har blivit svårare både att finna och erkänna detta stöd.

I Arche 44-45 ingick några essäistiskt präglade texter med upprinnelse i det symposium – »Barnet i litteratur, idéhistoria och religion« – som institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet anordnade senhösten 2012. I detta nummer av Arche publicerar vi ytterligare ett bidrag från detta symposium, nämligen Staffan Olofssons »Skammens styrka. Kain och Abel som barn i en dysfunktionell familj«. Olofsson läser den bibliska texten som en litterär dito, som ett narrativ, och han intresserar sig främst för det outsagda i den bibliska urfamiljen, Adam och Eva och sönerna Kain och Abel. Denna undersökning kombineras med psykologisk teoribildning kring dysfunktionella familjer. Man kan säga att Olofsson, via en förhållandevis spekulativ närläsning, når fram till en beskrivning av ett samspel i urfamiljen som författarna till de gammaltestamentliga texterna sannolikt inte medvetet föreställde sig att de redogjorde för. Men just det är också Olofssons poäng. Olofsson påpekar att hans psykologiska anslag, att använda »familjeterapeutiska begrepp som hermeneutiska verktyg«, är föga använt av bibelforskare. Beträffande Bibelns första familj, som man skulle kunna tänka sig som förebildlig, står textens luckor öppna för möjligheten att fyllas av olika innehåll i stället för att leda till något entydigt.

I anslutning till temat om mordets psykologi för Johan Linton ett samtal med den norska arkitekten Beate Hølmebakk om hennes kontor Manthey Kula och dess arbete med den norska kriminalvår- den kring olika former av fångvårdsanstalter. Manthey Kulas arbete började med ett brev till samtliga norska fängelser, där man med utgångspunkt i en dikt av César Vallejo erbjöd sig att på en arkitektonisk nivå arbeta med frågor som fängelserna skulle kunna ha att lösa. Hølmebakk berättar att några av svaren beskrev problemställningar på hög existentiell nivå, och så småningom har Manthey Kula vid sidan av mindre realiserade projekt också utvecklat idéstudier som på ett originellt sätt utforskar såväl arkitekturdisciplinen som våra föreställningar om rummets roll i straff- och disciplineringsprocesser. I slutet av samtalet berör Linton och Hølmebakk också ett projekt som kontoret ritat för Venedig, en byggnad för en tänkt Tribunal för de förskjutna, som syftar på de immigranter som försöker ta sig in i Europa. Det skulle vara en tribunal byggd på den bestående mänskliga medkänslan i stället för på slutenhet grundad i tillfälliga politiska tendenser eller nationalekonomiska överväganden.

Andrej Platonov (pseudonym för Andrej Platonovitj Klimentov, född 1899 och död 1951) var en av 1900-talets viktigaste ryska författare. Han verkade under mellankrigstiden och hade en komplicerad relation till den sovjetiska regimen – så småningom råkade han också i onåd hos Stalin. Platonov publicerade under 1930-talet ett antal romaner som senare kommit att betraktas som modernistiska klassiker. Bortglömt efter kriget och Platonovs död, aktualiserades författarskapet på nytt i samband med omvälvningarna under 1980- och 1990-talen. Flera av Platonovs mest centrala verk har översatts till svenska under senare tid, och även ett antal svenska forskare har ägnat honom uppmärksamhet. I detta nummer av Arche publicerar vi en presentation av Platonovs författarskap skriven av Maxim Grigoriev. Denne finner bland annat vissa likheter mellan Platonov och Stig Dagerman. Och i ett återgivet Platonovcitat genljuder något av Kafkas inledning till Processen: »På dagen för sitt privata livs trettioårsjubileum blev Vosjtjev avskedad från den mekaniska verkstad där han förtjänat medel till sitt uppehälle. I uppsägningshandlingen meddelade man honom att han avfördes från produktionen på grund av tilltagande kraftlöshet och tankfullhet i förhållande till den allmänna arbetstakten.«

Essän om Platonovs Sovjet avlöses av Robert Azars associationsrika »Avsked till Prag«. Här möter oss en längtan bort, men också riktad till någonting annat. Det poetiska anslaget når fram till en kritik av vår samtid.

Universitetet och dess plats i världen är ett tema som vi tidigare belyst i Arche. I detta nummer tar vi det temat vidare. Först betraktas den dagsaktuella situationen i vårt land. Betraktelsen utgörs av en brevväxling mellan Thomas Karlsohn och undertecknad. Breven utväxlades nu under våren/sommaren 2014. En implicit närvarande grundton visade sig bli den av Freud utpekade förbindelsen mellan individualpsykologin och socialpsykologin. Eller uttryckt på annat sätt; hur det enskilda står i förbindelse med vad som omger det, och omvänt. Och det samspelet är många gånger intrikat och svåröverblickbart. För att skapa det nu som blir fruktbringande för framtiden krävs eftertanke och kontakt med det föregående. Över denna mångbottnade förbindelse slås olika ackord; ibland i moll, men här finns också andra klanger, färgade av ett positivt sökande efter en framtid som tar stöd i vad historien berättar.

Avsnittets andra del tar avstamp i USA. Clark Kerr (1911-2003) var ekonom och under 1950- och 1960-talen rektor för det stora universitetssystemet University of California. Han betraktas idag som en av de mest centrala ledargestalterna i den amerikanska universitetshistorien. Bland annat var Kerr arkitekten bakom reformeringen av den kaliforniska högre utbildningen under efterkrigsåren. Han utgav år 1963 en bok kallad The Uses of the University, som numera betraktas som en klassiker i universitetets idéhistoria. I denna skrift diskuterade Kerr på ett nytt sätt den högre utbildningens och forskningens roll i det samhälle som växte fram efter kriget. Han visade på de förändrade villkoren och lyfte fram såväl problem som möjligheter. Vi trycker även ett utdrag ur The Uses of the University samt en presentation av författaren, båda utförda av Thomas Karlsohn. Som denne skriver i sin presentation »framträder Kerrs text både som problematisk och klarsynt«. Vi hoppas och tror att den spegelyta Kerrs text utgör när den betraktas från vår horisont också skall kunna tydliggöra den senare.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman stod musikhistorikern Jan Ling nära. Detta framkommer i den levande minnesbild Liedman tecknar över vännen i »Från Bellman till Bildt: Jan Ling som dialogföreläsare«. Jan Ling avled hösten 2013. Genom Liedmans ord får vi ta del av de två vännernas kreativa samarbete. Som läsare konstaterar man berörd att över skuggan, att det mesta – i livet – blir ofullbordat, vilar ljus.

I sin korttext »Göteborg – Heden« diskuterar arkitekten Gert Wingårdh den stora plats i Göteborgs centrum som idag huvudsakligen består av parkeringsplatser och fotbollsplaner. Wingårdh har se- dan deltagandet i Wallenstams idéförslag 2003 tänkt konkret kring Hedens plats och roll i Göteborgs stadsväv och det är med intresse som vi publicerar en utveckling av den analysen. Wingårdh utgår här från ett större sammanhang – en vidare diskussion, initierad av kommunen – där fler aktörer samarbetat kring tankar och förslag. Samarbetet med Erséus, Atelier One, Atelier Ten, Turenscape och WSP har resulterat i ett projekt som i stor utsträckning tar sig an Heden som stadsbyggnad och skriver in platsen i den stadsmässiga kontexten och historien. Wingårdh diskuterar i texten Hedens relation till de intilliggande kvarterens typologier och dess roll när det gäller stadens kommunikationer. Han pläderar, tillsammans med gruppen han företräder, för en ny bebyggelse i tre steg fram till 2041, en väg bort från tomrummet och mot det urbana. Bidraget är en del i Arches strävan att fram till Göteborgs fyrahundrårsjubileum 2021 återkommande publicera kreativa och fördjupade tankar om staden vid Västerhavet.

Per Magnus Johansson