”Det finns en verklighet utanför offentlig vård”
Kulturdebatt – Läs psykoanalytikern Per Magnus Johanssons slutreplik till vetenskapsjournalisten Charlotta Sjöstedt.
Situationen inom den psykiatriska vården är sammansatt och komplicerad. Det är inte ovanligt att patienter, som jag tidigare beskrivit i skilda sammanhang, har erfarenhet av flera behandlingsmetoder: elbehandling, psykofarmakologisk behandling, kognitiva eller beteendeterapeutiska behandlingar och allt mindre ofta, men icke desto mindre, psykodynamiska behandlingar. Nästan alltid har behandlingarna kort varaktighet. Paradigmet med så kallade korttidsbehandlingar är i princip genomfört inom all offentligt finansierad vård, vilket ofta leder till att dessa måste upprepas.
Patienterna får alltför sällan tillgång till psykoterapi, och många av dem som erbjuder psykoterapeutisk behandling har endast genomgått kortare psykoterapiutbildningar. Det finns såväl ideologiska som ekonomiska skäl till att kortidsbehandlingarna har fått en dominerande ställning. Ibland även vetenskapliga sådana.
Den psykiska ohälsan ökar, trots återkommande och stora satsningar på att den skall minska. Många patienter kommer att ha ett långvarigt förhållande till den psykiatriska vården.
En viktig aspekt är att vi lever i ett samhälle som skapar vad som beskrivs och definieras som psykisk ohälsa. Många människor hittar inte fram till ett meningsbärande liv; familjetillhörigheten är vag eller pressande, arbetsgemenskapen ofullständig, vännerna för få, den ekonomiska och sociala situationen återkommande tärande, tomheten alltför stor, prövningarna för påfrestande och tron på en fungerande framtid alltför liten. Vantrivseln leder till ett skrik rakt ut i cyberrymden. Den virtuella verklighetens tröst är otillräcklig.
Vi kan också konstatera att nya diagnoser får stor genomslagskraft. På senare år har en sådan diagnos varit ADHD. Inte sällan diagnosticerar patienterna sig själva med hjälp av olika former av information och skilda populärvetenskapliga texter, som de kommit i kontakt med via internet och sociala medier. Det uppstår ett grundläggande behov av att få veta: Varför lider jag? Vilken sjukdom har jag? Hur kan jag bli frisk? Finns det inga mediciner som gör att jag blir fri, livsduglig och fungerande? Ge mig verktyg, för att använda ett i sammanhanget vanligt förekommande ord. Jag vill att ni erbjuder mig en evidensbaserad metod, så att jag vet att jag blir av med min ångest, depression och den psykiska ohälsa som tynger ned mig.
Det psykiska lidandet skapar en förtvivlan och en stark önskan om att saker och ting skall bli annorlunda.
Vi måste dock förstå: Att förändra sitt liv är en grannlaga uppgift; det betyder att det är svårt och tar tid, men att det är under gynnsamma omständigheter möjligt. Att förespegla patienten att det finns någon psykologisk eller psykiatrisk behandling som kan garantera behandlingsframgång förefaller mig oetiskt. Oetiskt i den meningen att ingen behandlare fullt ut kan förutspå behandlingens resultat eller den verklighet som ligger utanför behandlingen, och som många gånger påverkar behandlingsresultatet. Än mindre behandlingsresultatens varaktighet.
Låt mig avsluta med att konstatera att det finns en verklighet utanför den offentligfinansierade vården; människor som lider, har plågsamma konflikter och som inte primärt upplever att de behöver en psykiatrisk diagnos, söker psykoanalytiker och psykoterapeuter som de vill tala och lyssna till. Marie Cardinal har beskrivit en sådan erfarenhet i ”Les mots pour le dire” (Orden som befriar). Närvaron, uthålligheten och samtalet skapade ett nytt livsrum: ljuset kom tillbaka. Det blev åter gryning.
Per Magnus Johansson
