Veckobrev 24 maj 2021

I en studie genomförd av Umeå universitet tillsammans med Karolinska Institutet och publicerad i den vetenskapliga tidskriften Frontiers in Psychiatry[1] framgår det att människor med så kallad svår psykisk sjukdom (Severe Mental Disorder) i åldersgruppen 60 till 79 år löper fyra gånger större risk att dö i Covid-19. Till gruppen svår psykisk sjukdom räknas bland annat personer med schizofreni och bipolär sjukdom, det vill säga de patienter som vanligtvis brukar tillhöra den psykiatriska vården. 

Resultatet måste tolkas som att döden inte alltid drabbar oss på samma sätt. Döden hemsöker oss alla; förr eller senare. Den drabbar oss på lika, men också på olika sätt. Den är en absolut kategori som vi försöker skydda oss emot, men som vi är skyddade mot på skilda sätt. Döden har disparata innebörder för olika människor. Vi kan förneka dess existens, vi kan förkasta den eller tränga bort den. Vi kan göra likt den franske filosofen Jacques Derrida (1930-2004) en gång berättade om i en intervju: Jag tänker på döden varje dag. Döden utgör en alltid närvarande skugga till livet alltsedan den dagen vi förstod att livet är ändligt. 

Individerna i denna grupp – svårt psykiskt sjuka i åldersgruppen 60 till 79 år som löper fyra gånger större risk att dö i Covid-19 – dör obönhörligen. Döden griper tag i dem innan de hinner skydda sig. Den visar sig utan att någon har berättat om den dödliga faran. Döden invaderar dem. 

Vi kan sociologisera döden och konstatera att i vissa utsatta områden dör människor tio år tidigare än vad de gör i andra mer socialt och ekonomiskt privilegierade områden. Det råder en orättvisa inför döden. Men orättvisan kan inte eliminera döden. Inte heller rättvisan. Inte för någon och under inga omständigheter. Sociala och ekonomiska privilegier utplånar inte döden. Ingen pardon för någon. Liemannen kommer en gång, mer eller mindre annonserad, att hemsöka oss alla. Han kommer till oss som har tagit vårt förnuft till fånga och vaccinerat oss, liksom till dem som avstått från att vaccinera sig. Ingmar Bergmans oförglömliga film Det sjunde inseglet från 1957 gestaltar dödens närvaro i livet; våra livsvillkor. Döden ingår i människans själva essens; i vad det innebär att vara människa. Det finns inget vaccin mot döden. Med eller utan vaccin måste vi försöka tilltala varandra.  


[1] 
Maripuu, M., Bendix, M., Öhlund, L., Widerström, M., & Werneke, U. (2021). ”Death Associated With Coronavirus (COVID-19) Infection in Individuals With Severe Mental Disorders in Sweden During the Early Months of the Outbreak—An Exploratory Cross-Sectional Analysis of a Population-Based Register Study”. Frontiers in psychiatry11, 1538.

https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fpsyt.2020.609579/full